VICTORIA CARLBAUM - Texter

VICTORIA CARLBAUM

Parkbänken

13/6/2025

Han gillade bänken på promenadstråket vid sidan av Valhallavägen. Bakom bänken en bit uppför backen låg Kungliga Tekniska högskolans vidsträckta område med undervisningsrum, klassisk arkitektur och ’Campus’, som det heter nuförtiden. Däruppe strömmade, till synes, allt yngre studenter fram likt ingenjörsblanka fiskstim mellan maskinhallar, laboratorier och föreläsningssalar. En gång för länge sedan hade han varit en av de där ingenjörsblanka, intensivt matteräknande teknologerna, med studentmössa hemma på hatthyllan i föräldrahemmet på Karlbergsvägen. Han hade läst Väg och Vatten och ville bygga starka broar över vackra dalar och vattendrag. Det fanns otaliga forsar och slingriga vatten i långsträckta Sverige som behövde övergångsställen av sten och betong. Studierna hade gått bra och flutit på lika fint som Dalälvens skogsgröna vatten. Hans vässade blyertspennor hade varit lika raka och stadiga som furorna längs älvkanten. Och han hade byggt broar, beräknat och ritat och sprängt och konstruerat och till och med hamnat i Montana, USA en period när stjärnorna stått riktigt gynnsamt på hans karriärs himmel. Till en början hade han också haft lyckliga stjärnor som ledde honom i kärlekslivet och han hade under några år varit galet förälskad i och förlovad med en flicka med honungsgula ögon och betyg från språklärarlinjen vid Stockholms Universitet. Hans farmor hade kallat fästmön en ’rar flicka och tjusig adjunkt´ från Kungsholmen.
   Det var då och nu är nu och det var flera decennier sedan han senast sett till sin studentmössa eller hållit ritningar i den alltmer skakiga handen. Kärleken från Kungsholmen hade klivit ur hans liv efter en historisk novemberresa till Berlin 1989 och kärleken hade av ogripbar anledning rasat samman parallellt med Berlinmuren och man kan väl säga att det mesta därefter hade blivit - annorlunda än det varit ’från början’ i hans liv.
Så han sitter här med KTH i ryggen, fåglarna och floran i Lill-Jansskogen ytterligare ett steg därbakom och med ett promenadstråk och vårgröna buskpartier längs Valhallavägen framför sig. Vårsolen värmer något och den nyöppnade ölburken är hyfsat kall. Bredvid honom på bänken två mörkhyade killar i rosa jackor som parkerat sina scooters jäms med parkbänkens kortsidor. Killarna har paus i sina matutkörningar och kollar på skärmarna på sina telefoner efter utrop på nästa beställning och leverans.
Hon kommer gående längs Valhallavägens gångstråk på onsdagens andra hundpromenad, hon tänker ta sig upp till Lill-Jansskogen och låta taxen Smulan springa fritt. Hon har jobbat hemma i lägenheten på Birger-Jarlsgatan under förmiddagen och suttit i zoom-möten med både Bryssel och Borås. Hon har hanterat några surdegar tillsammans med sin närmsta kollega som varit med på en ’dålig lina’ sittandes på ett tåg. Hennes axlar ömmade efter att ha varit hårt uppdragna mot öronen av stress under hela morgonen och nu kände hon hur de sjönk ned till sin rätta plats igen under promenaden. Smulan drar i kopplet och närmar sig trion som sitter på parkbänken.
   ”Hallå! Hur é leget med dig då?” hans rödbrusiga ansikte spricker upp i ett stort leende och tittar på både henne och hunden.
   ”Jo, det är bra tack, och hur är det med dig?” svarar hon som nyss fått tillbaka sina axlars rätta avslappnade läge.
   ”Fint sörru! Jag sitter här och tar mig en bira jag” svarar han, nu med ännu bredare leende.
Jag ser det, tänker hon och drar lite i Smulans koppel i riktning framåt för att hålla fart på den lummiga Valhallavägspromenaden.
   ”Ha en fin dag!” säger han och höjer sin ölburk i luften till en vänlig och vardaglig parkbänksskål.
   ”Samma till dig!” säger hon och kliver leende vidare med taxen i nära sällskap vid fotknölarna.
Killarna i rosa jackor får samtidigt pling i sina mobiler och parkbänkspausen verkar vara över för deras del.
Hon kände sig glad och ganska lätt i stegen.
Hans öl tar snart slut och han kommer strax därpå att få lust att öppna nästa öl.
Han är glad över vårsolen, förmiddagens tillgång på öl och att han lyckats betala månadshyran för sin ärvda lya i bortre änden av Karlbergsvägen.
Hon tänker att hon kanske hinner passera hos mamma på Kungsholmen idag när hon jobbat klart. Mamma hävdar att hon i sin 'minneslåda' har en bit av Berlinmuren som hon själv plockade med sig när hon råkade befinna sig på kärleksweekend i Berlin samtidigt som muren mer eller mindre plötsligt 'föll'. Nu har hon påtalat att det är dags att lämna över den historiska minnesstenen till dottern och berätta sin egen historia kopplat till murbiten och dottern - ’Medan tider ännu är’.
”Ha en fin dag!” Hon hör honom ropa ännu en önskan om dagens inneboende möjligheter och hon vänder sig om och höjer handen till hälsning.
”Du med! En riktigt fin dag!”

Aning

5/6/2025

Bild

Kom på något bra och så, vips, försvann det. Det rann ur handen, tappade fart, slog i golvet innan jag hunnit vända mig om och det försvann ner mellan golvspringorna i den opolerade parketten. I nattens allra sista timmes mörkaste vrå dök det upp som en aning igen. Jag satte mig upp och rensade i hjärnans främre vindlingar, med ett halvt glas kvarglömt, renat vatten. Försökte fånga aningens potentiella möjlighet och eventuella storhet, bakom neddragna rullgardiner med skrynkliga lakan i linne virade runt den alltför kalla kroppen. Kroppen som var min och Aningen som ännu tillhörde Aningarnas värld mer än den tillhörde mig. Mörkret som var nattens och som jag inte kunnat fly från. Eller göra något åt även om det skulle ha varit min högsta önskan och jag hade haft en racerbil parkerad i startläge på gårdsuppfarten.
Jag hade en penna, tog tag i mitt block, båda fanns klokt och medvetet placerade på sängbordet. Lakanet skrynklat, natten är svart, pennan tiger tyst i mötet med papperet på den uppslagna sidan i anteckningsboken. Aningen smyger som aningar gör i hjärnans utkanter och glider undan i mötet med hala ögonbottnar. Hur var det jag tänkte, vad var det som kom, vem var det som viskade till mig i natten? Det skälver i bröstet, något rör sig på djupet – tänk om jag hade fått svar på allt. Jag hade ju ropat, jag hade ju bett om vägledning, svar och respit. Jag anar en stig, jag skönjer en ljusrand, jag fångar en vindpust men papperet i skrivboken lyser blankt och oskrivet i skenet av sänglampan. I bröstet har aningens efterdyningar släppt ut nyckelpigor och fjärilar som fått till uppgift att skydda djupt liggande inre organ från sorgens, orons och mörkrets rester, samtidigt som hoppet hänger som en trapetskonstnär runt strupen och väntar på närmsta gryning och en upplyst dag.

Till Lilleman (och andra små)

5/6/2025

Må du få växa som ett träd om natten
Må du få en stadig rot
Må du få hjälp av främlingar och vänner att hitta fram till vackert vatten och hoppas du kan låta saker gå på tok
Hoppas att du inte räds att åla fram i gräset, hoppas du får läsa mången stjärnsprängd bok

Må du tänka egna tankar, må du hållas nära i de näras famn,
Må ditt namn bli lätt att bära, när tiden runt oss prövar dig ibland
Må du aldrig sluta springa, hoppas du får starka ben och att ditt hjärta fylls till brädden med hopp och stadig tro
Hoppas du får fortsätta att skratta, le mot världen och att du kan säga stopp när saker löpt amok

Må du med lätthet kunna gå med vinden, värma vänner med din blick, må du ta emot den hjälp som möter dig vid grinden och gode gud, må du förbli vid öppet sinn’
Hoppas att du alltid hittar hem om natten, att du får vandra fritt i djupgrön skog, att du kan klappa alla katter och odlar vänskap där du bor

Vi ska se till att första delen av din väg blir stadig, hoppfull, glad och meningsfull
Vi lovar skydda dina vingar och vi ska vakta grusig väg och smala stigar där du går
Må du värma dig i solen och få pulsa i djup snö, må du springa fram med blicken stadigt fäst mellan himmelen och jorden och veta säkert att ditt värde djupt ur markens mylla gror

På väg

30/3/2025

Bild

I
Tåget rullar, bilen kör, planet lyfter, vi flyger.
Håll i hatten! Öppna grindarna!
Vi visste inte att det skulle gå så här, trodde inte att det skulle vara på detta viset.
Katten är kvar hemma, smöret är brynt och alla koder angivna och låsen är öppna till både slott och koja och timrat uthus.
Det finns inte mycket att vända tillbaka till. Inte mycket till reträtt. Men solen skiner vagt över fälten i sidled, så det kanske inte är någon fara. Egentligen. Vi får väl gå rakt fram och låtsas som att vi hade en aning om vägen, eller agera som om det mesta funkar och i alla fall inte bete oss som om vi vore rädda. Vi låtsas, vi leker ’ fake it until… hallå, vaddå? Ingen av oss vet vad som väntar därframme. Ingen har varit på förhandsvisning eller pre-occupational-tour. Ingen tog med den röda kartboken som låg i bakluckan på bilen.

II
Men vi har alla skor på fötterna och inga ben är brutna, vi har mål i mun och mat i magen, så låt oss gå vidare nu. Nu drar vi inte ut på det. Och vad har vi egentligen för val? Vi har redan förlorat siktet hemåt i backspegeln och nyckelknippan med reservnycklarna har siste-man tappat på första distansen. Vi var flera som såg hur nycklarna gled ur händerna på honom och hur fodralet halkade nerför den branta backen. Men färden går så fort. Vi önskar oss mer tid. Vi vill slå läger och hinna sjunga vandringsvisor och sådant som Bob Dylan skrivit vid lägerelden. Vi vill sitta vid sjökanten, se solen gå ner i vattenbrynet och grilla. Värma händerna och blanda dipp. Vi har chipspåsar med oss. Och bröd och ost och två flaskor vin som de som gillar druvor och yrsel kan dela på. Annars kan alla dricka av vattnet. Så länge det finns, så länge det rinner och porlar i bäcken i skogskanten. Vi hamnade här, hur långt har vi kvar? Ge oss, please, en extra bonus vällevnadstrip och en sista fjäder att sätta i semesterhatten. Ingen väg tillbaka, inget mål att nå, bara ljumma vindar som förföriskt och lurande blåser oss i nacken. Vi bara går, får ingen ro och hundra hästar drar förbi i backen.

Klappen

25/2/2025

Min yngsta, min minsta, mitt sista guld – hon ligger helt blek med torkat blod runt näsa och mun i uppvakningsbädden. Halsmandlarna har precis opererats bort på henne, hon är knappa två och det är tredje gången jag som mamma är med om samma operation. Tredje dottern, tredje uppvaket. Just den här guldlocken har haft särskilt stora lymfkörtlar i den lilla halsen och halsen är orimligt och otäckt täppt vid varje småbarnsförkylning. Den senaste förkylningsgången har hon sovit i barnvagnen av paraplymodell om nätterna, med ryggstödet uppfällt. Hon har sovit upprätt, sittandes med bomullsfilt om magen och ett fårskinn bak ryggen. Jag har legat längst ut på sängkanten och hållit handen på henne i vagnen hela nätterna. Sömnen har varit en tillfällig gäst för oss båda. Hennes kropp är liten, pyjamasen stor och varje andetag skär som ett flyglarm i virusskogen. Luften som dras genom de infekterade luftrören och den hopträngda halspassagen gör det som genom ett alldeles för tunt och hopklistrat sugrör. Till sist var det inte mycket att fundera över. Öron-, näsa-, halsläkaren är bestämd ”Nu blir det operation, halsmandlarna ska bort på flickebarnet” och maken och jag är tacksamma och anar ett slut på andningseländet. När hon ska sövas så sitter jag med henne i min famn och hon får en muskelavslappnande spruta precis före narkosen. Men ingen av operationspersonalen har berättat för mig vad som händer när man får medlet som helt stänger av muskeltonusen i kroppen, så jag får i det närmaste en chock, när allt som håller människokroppen samman och ’ihop´, rinner ur den lilla barnakroppen. Jag är nära att tappa henne, hon blir som en hal fisk utan ryggrad och rinner ur min famn på väg ner mot golvet. Allt liv, som jag kan uppfatta i henne, försvinner ur kroppen på en sekund. Jag tror att hon dör och en narkossköterska fångar upp henne när jag är på väg att förlora greppet om henne.
”Det är ingen fara, det blir så här av det muskelavslappnande medlet vi precis sprutat in”
”Det är precis som det ska, vi glömde berätta för dig. Du får ursäkta oss!” säger närmaste operationssköterska och en annan fortsätter - ”Nu får mamma lämna rummet”.
För nu ska flickebarnet sövas och medvetandet släckas och knivar ska skära ut några små delar ur hennes kropp. Blod skall rinna och sugas med slangar och sen hoppas vi på ett långvarigt och friskt resultat. Utan halsmandlar – mot framtiden. En frisk sådan. Med färre infektioner och mycket mer luft.
Jag har ju som sagt varit med om det här fler gånger tidigare, men storasystrarna var större vid ingreppen. En var fyra och hon fick fart och ’energi’ när hon vaknat upp ur narkos och kanske fick en extra sprattelkick även av milda smärtstillande medel. När hon slog upp ögonen, de stora blå, efter sin operation, så gjorde hon genast en framåtvolt i den hårt bäddade sjukhussängen. Det fortsatte lyckligt på den vägen.
Men den här gången - med trean är ungen alltså ganska petit och ligger nu där efter lyckosamt genomfört ingrepp och dåsar av narkos i avtagande och säkert också av andra medikamenter. Jag är trött och slut av vak och oro och vardagslivet därhemma med tre ganska små är inte heller direkt något som erbjuder tillfällen till återhämtning eller återkommande vilolägen. Kort och gott, jag är slut. Jag är trött. Har varit rädd och spänd inför morgonens operation och nu så här i läge ”post-op” smyger förmiddagssolen in genom sjukhusalens, på glänt, nedvinklade persienner.
Jag sitter på min dotters sängkant och håller den sovande ungens hand i min. Jag är så intill döden trött och långans tid av slit och vak har gjort mig mör på alla ledder.
Genom dörren kommer opererande öron-, näsa-, halsspecialist in för att kolla läget hos den lilla patienten. Jag säger inte många ord, tror mest att jag bara sitter där och han undersöker flickebarnet med säkra händer. Han säger att allt har gått bra. Innan han går, stannar han upp vid min sida och lägger sin hand på mitt huvud och stryker mig över håret med trygg och antiseptiskt doftande läkarhand. Han säger inget, men jag vet att han förstår. Förstår hur jag har det. Han såg mig, han kände, han kunde trösta och inget ord behövde sägas. Så lämnar han rummet och ett par solstrålar letar sig fram till både mig och minstingen där på sängen. Ingen hade gjort så förut. Jag var så ruskigt kompetent och kunnig och bossig och fixade-allt och hade så gjort i alla tider. Men här kom någon och lägger sin hand på mitt huvud, helt utan förminskande tendenser. Jag vet att han såg mig och förstod vad jag behövde och klappen gick fram och värmen från den vänskapliga gesten gick in genom huden, skallen och skalet. Effekten kommer dröja kvar i mig under många, långa tider.

Smygkatoliken

14/1/2025

Bild

Del 1
Jag har en stark dragning åt det katolska och känner mig ibland … katolsk. Om det nu är någonting som man kan ”känna sig”. Tveksam till det, men ändå. Det har nog inte så mycket att göra med att det verkar ligga i tiden med katolicismen, ej heller tror jag mig ha ’smittats’ av att en del kulturprofiler och ett gäng blandade stockholmare har gått i katolsk undervisning och konverterat, kanske avgett någon form av löften på katolicismens altare. För mig har den katolska feelingen och längtan funnits där sedan nådens förolympiska år 1971 då jag gick i bayersk grundskoleklass i samma stadsdel som just olympiastadion i Bayerns huvudstad München. Jag gick i fyran, var fortfarande plattbystad och ovetande om det mesta därute i världen, men där i stan som jag dimpt ner i tillsammans med min dalafamilj blir jag för första gången medveten om olika kristna trosinriktningar ”Verschidene Glaubensorientirungen” och att jag var något som hette protestant. Här i det rejält religiösa Bayern befann sig min egen familj, för att frilansande pressfotografspappa skulle bevaka ett OS i vardande och vara Aftonbladets fotograferande journalist på kontinenten. Det var stort, det var kul, det var slitigt och fattigt och det är alltså här jag förstår att jag inte riktigt är som de andra i klassen och i kvarteret, när det gäller tron på Jesus, Gud och dom andra som vi läst om i kristendomsundervisningen hemma i Borlänge. I Borlänge hade vi visserligen sjungit morgonpsalm till frökens tramporgelspel var morgon ny, men jag visste ingenting om protestantismen och vad den egentligen innebar jämfört med andra kristna, eller för den delen religiösa, varianter. Det här var på tiden innan svenska skolan blev avkristnad och dagliga inslag av kristen tro fanns alltså, även om jag nästan är stensäker på att det inte fanns en enda religiöst utövande familj eller individ bland mina klasskompisar och deras familjer. Men efter bästa förmåga hade vi sjungit årstidsbundna psalmer om morgnarna och min personliga favorit var ”Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod”. Detta trots att jag aldrig sett en fjällbäck och att man knappast kunde räkna mina familjeutflykter till Hundfjället i Sälen som fjällpastorala.
   Men jag var alltså en Protestant, visserligen kristen och inte konstigt alls, men att det var annorlunda det förstår jag där och då i det djupt och katolskt religiösa Bayern. Mariabilder fanns avbildade högt och lågt och Maria och Jesusbarnet var avbildade i vägkorsningar och olycksdrabbade, skarpa kurvor längs många av de bayerska landsvägarna. Korstecknen var lika vanliga som vinkningar och äldre herrars hattlyft och var morgon ny startade med morgonbön i klassrummet där vi stod uppställda bredvid de snörräta bänkraderna. Efter bönen gjordes alltid korstecknet och när vi gick in i kyrkorna som vi löpande gjorde studiebesök i under ämnet ’Heimatkunde’, så var det obligatoriska korstecken i vigvatten så snart man kom innanför dörren. Det vill säga för alla andra ja. Men inte för mig, för jag var Protestant. Jag var undantaget. Jag fick inte vara en aktiv del av de där härliga, lockande ritualerna med bönerna, radbanden, korstecknen och vigvattnet. Jag fick se på och sen fick jag gå på egen kristendomsundervisning tillsammans med en mycket liten minoritetsgrupp – Grundschule am Amphionparks protestanter. Vi var väl tre, fyra stycken på den ganska stora mellanstadieskolan som inte kvalade in i katolikernas mysterivärld och vi fick istället gå till Herr Fäber som lärde oss om bibliska historier ur Gamla och Nya Testamentet utifrån en protestantisk synvinkel. Min klasslärare tillika Die Rektorin, Frau Ramsauer, var mycket mån om att jag inte felaktigt skulle indoktrineras till katolicismen och hade alltid falkögon på mig vid våra studiebesök i stadens kyrkor, när jag försökte röra vigvatten och göra mycket små korstecken i smyg. Då fick jag en skarp blick och tydliga ”Nein! Bitte nicht! ”. Det här var på den tiden när svenska kyrkan och protestantismen inte alls använde sig av korstecken, det var helt förbehållet katolikerna att hålla på med dessa tecken och om jag förstått det rätt så har med tiden korstecken och en del annat från det katolska också anammats och tagit sig innanför de protestantiska, svenska kyrkportarna. Men på den här tiden var det alltså – Ganz verboten für mich (die Protestantin)!
   Så det har inget med mode och moderna influenser att göra när jag bekänner att jag sedan tidigt 70-tal haft en dragning till Jesumoderns och korstecknens värld. Men. Jag får inte ihop min mysterielängtan med det som jag vid viss inläsning förstår hör till den katolska kyrkans praktiska livsvärderingar. Det som handlar om skilsmässor, aborter, homosexualitet och kvinnliga präster till exempel. Har försökt dagtinga med mitt samvete och undersökt om det går att komma runt mina tveksamheter, med syfte att till sist få komma med i den katolska gemenskap jag förnekades att delta i där nere vid kanten av Alperna. Men jag får nog fortsatt nöja mig med att pilla på radband i smyg, lägga blommor vid Mariakorsen och titta på blommorna i sommaröppna klosterträdgårdar.

Del 2
I Cannes blänker solen lagom starkt på Medelhavet och vid tiden för min semestervecka på platsen lyser alla filmstjärnor med sin frånvaro vid havskanten. Klockan är nio på förmiddagen och stenstranden gapar ännu tom, turistlös och nysopad. Allt är rent och morgonstädat, solstolar och strandcaféer har nyputsade fjädrar inför välkomnandet av de soldyrkare och allmänt strandsatta som strax kommer att dyka upp på Plagen.
Jag tar mig fram längs strandavenyn ’Croisetten’, passerar den regelbundet återkommande och söndagsöppna antikvitetsmarknaden längs Allé de la Liberté Charles de Gaulle och letar mig sedan upp på backkrönet längs en mindre väg till den strandnära och vackra katolska kyrkan – L’ Eglise Notre-Dame d´Espérance. Det är söndag i juni och 2010-talet skall ganska snart börja.
   Mitt sekulära resesällskap, som består av yngsta tonårsdottern, en relativt ogudaktig avfälling som skippat både konfirmationsläger och allmänna aftonböner, ligger kvar och drar sig här om söndagsmorgonen i sin hotellsäng och min kompis som inte varit i kyrkan sedan hennes far begravdes något decennium tidigare, hon gör detsamma inne på sitt rum som hon delar med sin dotter.
Men själv tänker jag ta tillfället i akt och gå på katolsk mässa med lokalbefolkningen. Smygkatoliken i mig ser sin chans. Kyrkbänkarna är så gott som fullsatta när jag släntrar in i vita linnebyxor och tunn sommarbeige bomullströja, men jag får en plats i ytterkant på fjärde bänkraden, så härifrån kommer jag att ha god utsikt och kan följa det katolska dramat som ska utspela sig framme vid altaret. Har inte varit på katolsk mässa sedan jag deltog med skolklassen i München - ett av de tillfällen då jag bannades av Frau Rektorin, för att jag försökte mig på lite korstecken och kanske också någon djup nigning framför moder Maria. Nu tänker jag kompensera för detta och minsann gå fram och ta nattvarden ur översteprästens hand och dryckeskärl. Jag sjunger med i de franska psalmerna, lyssnar fokuserat och hänger med så gott jag kan på kyrkofranskan och i symboliken. Jag tänker definitivt inte avslöja mig som protestant den här gången. Jag är en vuxen kvinna nu. Gör väl lite som jag vill, tror väl lite som jag tror och tar väl sedan dit jag kommer.
   Jag står i kö till bröd slash oblat-utdelningen, jag noterar hur de andra gör och strax är det min tur. Så talar prästen franska fort, han håller brödet framför mig, doppar det i vin och lägger det i mina utsträckta händer. Jo, jag har som sagt sett hur de andra före mig gjort. Nu tycker jag att jag känns klar, andas ut och tänker att brödet, kommunionen kan jag stoppas i munnen när jag kommit tillbaka till min plats på kyrkbänken. Men där tänker jag fel, attans, inte alls som en katolik. Prästen i det närmaste kastar sig efter mig när jag går åt sidan med nattvardsbrödet i handen ”Madame! Madame! Vous devez communier immédiatement!”. Det är av största vikt att man intar brödet och vinet med detsamma för här i den katolska värdelden h a r bröd och vin förvandlats till Kristi kropp och Kristi blod, i samma ögonblick som den katolske prästen har välsignat bröd och vin. Detta kan man alltså absolut inte promenera i väg med och inta lite närsom. Nej, det funkar inte så. Immédiatment Madame! Genast! Kristi kropp och blod kan inte bara ligga där i mina händer det ska i n i min kropp. Det är oerhört fysiskt och ganska mystiskt om man frågar mig. Ni fattar. Smygkatoliken har fått bannor och kastar nu lydigt in oblat och nattvardsvin i munnen. Tuggar och sväljer. Sen går smygkatoliken hem till hotellet igen. Och längs vägen pågår den antika marknaden i Allé De la Liberté Charles de Gaulle. Där köper jag ett gammalt tryck i vacker, åldrad ram i körsbärsträ som föreställer ett knippe chilifrukter. Det blev ingen Madonna och Jesusbarn, ej heller annan ikon funnen bland antikviteterna. Det blev chilifrukter och vissa transportbestyr när tavlan senare ska med hem i packningen till Sverige. Och senare denna söndag blev det uppvärmda stenar och guldgul sol på Medelhavsstranden i medeltidsstaden. Pratade med min unge, om livet och allt det där. Åt lunch i en solig spricka i fasaden. Grunnade lite till på katolicismen och stegade sedan med bestämda steg ut i Medelhavets azurblåa vatten.

Från Smedsbo till Biafra - with love

23/12/2024

Bild

Rent geografiskt bestod min barndom av den mellanlilla staden Borlänge, eller rättare sagt först av stadens centrala del Hagalund och senare av villaområdet Övre Tjärna. Barndomskartan sträckte sig sedan uppåt Siljan sommartid och en vinter växte den ända upp till Sälen när familjen ägnade sig åt mycket tillfällig skidsport i Hundfjället. Berget och backen var nytt (för oss) och högt (för alla) men de medhavda limpmackorna med kokt medvurst var desamma som matsäcken vid andra utflykter. Smörgåspaketen kompletterades med varm choklad och vinterkall apelsin.
   Om somrarna hyrde vi sommarstuga av Anna och Sven Matsson i Smedsbo, en by som låg halvvägs till Falun och när vi väl var där, var vi där så att säga. Vi flyttade dit med pick och pack under sommarlov och lediga barnasomrar, och vi återvände inte till stan förrän vi badat klart för säsongen i sjön Stora Aspan. Detta trots att det inte var längre än en och en halv mil mellan sommarstuga och vinterhem. Platsen för stugan var väl vald mellan Falun och Borlänge och gjorde att pappa fortfarande befann sig i navet av sitt pressfotografiska bevakningsområde. Här kunde han vara lika rörlig som alltid och fräste iväg i familjens rattväxlade SAAB så snart ett uppdragssamtal hade tagits emot på sommarstugans absolut enda modernitet – den väggfasta telefon han låtit installera för ändamålet. Televerket hade varit här och dragit långa telefonledningar med koppling till byns telefonstolpar. I parstugan stod också Polisradion ständigt påslagen och den åbäkade sig och pep från sin plats mittemellan den elektriska spisplattan under spiskåpan och vattenhinken med skopa i 60-talsplast. Pappa lyssnade av, pappa stack iväg, pappa fotade det som stod att finna på händelseplatsen där han hamnat och doppade sedan bilder i starka vätskor i det mycket svagt och rött upplysta mörkrummet som fanns kvar inne i stan och inte härute vid vägkorset i nowhere.
   En frilansande nyhetsarbetare som pappa är aldrig ledig och detsamma gällde för hemarbetande mamma som trebarnsmor, matlagare, gårdsskötare och familjesamordnare. Hon kan, på riktigt, inte vetat vad ’ledig’ innebar.
   I Smedsbo sträcktes min geografiska världsuppfattningskarta ut när min syster och jag förstått att det fanns barn som led på en plats som hette Biafra och vi satte upp en välgörenhetsrevy tillsammans med bästisen Janne i granngården på deras loge. Janne och jag var redan från korta barnsben båda ruskigt sugna på att stå på en scen och framföra sångnummer, enklare skådespel och slingriga dansakter. Janne hade sångrösten och jag hade grundläggande baletträning och ett par ärvda haremsbyxor i lila tyll som gjorde viss scenisk effekt på vårt sopade log-golv. Ett log-golv där vi ställt iordning en scen framför det som för mycket länge sedan varit en spilta för gårdens enda arbetshäst.
   Janne och jag fightades om konferencierrollen och långsiktigt vann väl jag den rollen kan man säga och han den som artist, eftersom han med tiden blev såväl utbildad operasångare som välkänd hårdrocksröst och musikalartist, känd från TV och de större scenerna. Han sjunger Cornelis och Bellman bättre än originalen och jag tycker fortfarande det är obegripligt att det inte var Janne som fick rollen och gestaltade Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes brokiga liv.
   När det gällde det geografiska så hade vi vid denna tid lärt oss att barnen i Biafra (fotnot till dig som är ung: en kortlivad självständig stat i Nigeria) hade det riktigt svårt, att de svalt och aldrig någonsin fick äta sig mätta. Hemma på farmors matbord stod en insamlingsbössa i lila papp med bilder av kraftigt undernärda svarta barn med uppsvällda magar och däri skulle pengar stoppas för att sedan hamna direkt i dessa stackars barns matkassa. Världen var inte alltför komplicerad vid denna tiden. Det var tydligt vilka som hade det svårt och vad som borde göras. Vi barn fick alltid höra att vi skulle ’äta upp’ och inte lämna mat och att vi skulle tänka på barnen i Biafra som inte fick någon mat utan led av svår svält. Det här hade vi lärt oss i skolan i våra respektive lågstadieklasser och detta levde med oss vid alla familjemiddagar och vid skolluncher när man ville lämna något kvar på tallriken. Biafra finns alltså vid tiden i våra medvetanden som en imaginär tarm som sticker ut på kartan från basen i Borlänge, Siljan, Sälen, Falun och Smedsbo. ”Biafra och Afrika” var ett land och en värld utan mat. Vi skulle göra vad vi kunde för att försöka ändra på det läget. Alltså något mer än att äta upp maten som någon mat-tant hade slevat upp på våra tallrikar. Vi skulle bidra med reda pengar, intjänade på entréer till vårt eget lantliga kulturevent.
   På vår tillfälligt iordningställda scen på logen i Smedsbo - där sittbänkar ställts in som sittplatser för våra föräldrar och tålmodiga grannar som vi jagat ihop till spektaklet - ska vi nu spela egenskriven revy och samla in pengar till mat åt dem som svälter i Biafra. Vi bestämmer en entré för det hela, vi målar ett par affischer. Affischerna sättes upp på gärdesgården runt Åströms, dvs Jannes, sommartomt och på Missionshusets anslagstavla. Missionshuset ligger granne med vår enkla parstuga, den utan vare sig kallt eller varmt vatten och med utedass under största eken.
   Jag minns inte beloppen, ej heller innehållet i våra egenhändigt regisserad och framförda kabaretnummer. Men jag minns scenen och känslan när vi står där efter föreställningen och bockar och niger och tackar för applåderna. Jag minns doften av nysopad loge och fraset från superlätta haremsbyxor i tyll. Den tillfredsställda känslan av utfört verk i kroppen och jag minns tydligt räknandet av intjänade fysiska pengar, entréerna som besökarna lagt i vår burk eller räckt över till syster Eva som var mycket pålitlig och ekonomiskt sinnad, sin ringa ålder till trots.
   Klirr i kassan tror jag fick en fysisk innebörd för oss och den blygsamma, men ändå inte oviktiga, slutkassan sattes sedan vid ett personligt besök tillsammans med förälder, in på banken på största gatan i stan. Adresserat till Radiohjälpens konto 90 1950 och väl öronmärkt för svältkatastrofen i Biafra. Ett band hade knutits mellan Smedsbo och Afrika och världen blev större. En ny kontinent fanns på barnen i Smedsbos karta.

Man kan väl vara en sådan

22/12/2024

Man kan väl vara en sådan som går omkring, en som tänker på nästan ingenting. Eller grubblar och ältar, rycker i trådar, pratar och rådgör och gör upp en plan. En som sätter en plan i verket, skjutsar en plåt i ugnen, gör en resa långt bort eller bara står still.

Man kan väl vara en sådan som kisar mot ljuset och lyssnar på ljudet av andras röster, allt ’going-on’. Man vänder på rocken och rycks med av chocken ’Men oj då! Nej då du, men ta och dra! Varför gjorde han si?’ och ’Vem ska jag va’?’

Man kan väl vara en sådan som lyssnar på sorlet, som väntar på vrålet, på grinden som öppnas, som hör hovars slag. Man väntar vid grinden, strax under linden, man bäddar sin säng med varma dun. Man lider, man vrider, i skratt och i plåga, man lever, man reder ett mindre bo.

Man kan väl vara en sådan som ensam sitter, som inte gitter, som dricker sitt te ur en trasig kopp. Som lyssnar på andra, men ensam vill vandra, fast hjärtat det springer i galen galopp. I full fart mot gränden, där småsaker händer, där vänner kan vänta i sparsam flock.
Man kan väl vara en sådan.

Man kan väl vara en sådan som är rädd för ljuset, som vaktar huset, som längtar till bergen, som gillar bröd. En sådan som vill mycket, som lätt fattar tycke och redan lättat på kopplet till hundspann och märr. En sådan som har åkt i karusellen men tröttnat på modellen. En sådan som vill stå stilla, när andra går. Eller springer mot djupet, men aktar stupet, drar i trådar, vaktar får.
Man kan väl vara en sådan som är lite så.

Krass advent

18/12/2024

Vi hade ställt fram ljusstakarna, hängt alla adventsstjärnor i de svarta fönstergluggarna, radat upp outslagna blå hyacinter i skålar och vaser och täckt rötter och blomlök med grönmossa. Vi radade upp domherresilhuetterna i papp längs spiskåpans kant i köket och ja, vi hade väl gjort som vi brukar mest. Vi hade adventsrustat huset, mannen och jag. Slitna adventstjärnor i paisleymönster som vi köpt i slutet av 90-talet, hängde ännu en gång på sina bekanta och angivna platser. Några av stjärnorna så slitna att korstecken behövde göras i samband med upphängningen. Pappen tunn och sladden knölig. Det låter kanske slarvigt, men blir ändå hyfsat fint. Och det var som sagt som vanligt. Så som vi brukar ha det i advent när vi vill fylla stugan och hemmet med ljusstämning i vintermörkret. För mörkt det var det ju. Väldigt mörkt. På kvällen när vi tänder lamporna som finns i stjärnorna så råder mörkerrekord i bygden, i staden och i hjärtat. Inte objektivt sett förstås men i kroppen var mörkerrekordet verkligt.
Så allting hängde där på sin rätta plats, slitet ja, men varmt ljusspridande och ljuset blandade sig i rummen med de första försiktiga doftstråken från de blå hyacinterna. Det borde ha känts jättefint. Det borde vara underbart. Det skulle väl vara en välkommen vändpunkt i den stretiga höstvintertiden. Men jag står där och tittar, jag går där och myser, jag doftar, jag sniffar, jag puffar någon pappersdomherre tillrätta och det känns mest lite … tomt. Inte tomt på grejor. Inte tomt på pynt. Bara en stilla avsaknad av den varma känslan i bröstet och tillfredställelsen i magen. Bara så, lite tomt, inget särskilt. Känslan av inget särskilt som kanske blivit mer bekant i kroppen och själen de senaste åren. Är det rätt och slätt så här att vara rätt blasé, ’Been there, done that’? Adventsstaken och juleljusen har tindrat i min syn så många gånger och i år så tar det nästan stopp. Det är fint här hemma, det känns på inget sätt dåligt, bara det att ’inget särskilt’ dök upp i bröstkorgen. Inget fladder eller stilla vänt, inget hopp att något meningsfullt och gott blivit sänt, bara mer en krass advent.

Bron

4/12/2024

”Stefan! Stefan!" Mammas röst hörs långt bortifrån, från andra sidan skogsdungarna. Men vinden bär rösten och ropet ner till sjöstranden där Stefan klättrar på och mellan de stora, runda stenarna vid vattenbrynet. Han bryr sig inte om att lyssna på mammas rop, för han vill inte gå hem och äta än. Sjön är alldeles stilla och Stefans träningsoverallbyxor är våta upp till knäna. Han har klättrat på utsidan av det största stenblocket idag och fick vada för att ta sig tillbaka in till stranden. Ena sidan var både brant och slät och han kunde hasa på träningsbyxornas slitna tyg som på en rutschkana ner mot vattenbrynet. Solen kisade genom ett lätt dis och ett särskilt hälsingskt skimmer spred sig över morgonen, över Norra Dellen, över byn, över skogen och över pojken och han var inte hungrig än, fast han lekt skattsamlare och pirat på stranden hela morgonen och en bra bit in på förmiddagen. Mamma hade säkert ställt fram limpmackor och O’boy åt honom på köksbordet, där på andra sidan skogsdungen. Men Stefan var inte redo att komma hem än.
      Nu går Stefan på hala skosulor under dyra skor i mörkaste höstnatt längs Norr Mälarstrand i huvudstaden och längs ett annat vatten och han drar det exklusiva rockslaget hårdare om halsen för att skydda sig för Mälarens kyla och novembers griniga bett. Han har ingen sjal i halsen och inga handskar på de frusna händerna. Det blonda huvudet är välfriserat, barhuvat och svinkallt. Det skulle ju inte bli så här. Han är inte klädd för att vara utomhus. Överhuvudtaget. Han var klädd för att snabbt hoppa i och ur bilar från Taxi Stockholm, Uber eller Bolt. Han borde ha legat kvar hemma i sängen där han under gårdagskvällen först läst sagor för barnen och senare smekt sin vackra fru och ännu senare låtsats sova. Han borde aldrig ha gått upp mitt i natten och smugit sig ut från sekelskifteslägenheten i Vasastan. Han borde ha legat kvar därhemma mellan de ekologiska lakanen och krupit närmre sin fru. Hon som hade hy mjuk som sammet och som alltid doftade av sommarcitrus och dyr vanilj. Hon med silkeshåret, den jäkla kapaciteten att fixa allt och det jävla humöret som blixtrade till när det blev ”för mycket” och gränser behövde sättas. Han borde ha gått in i barnens rum och kysst deras nackar och suttit på golvet i nattlampans sken och lyssnat på deras andning istället för att smygandes som en tjuv om natten i sitt eget hus, med skinnskorna i handen tassa ut ur lägenheten och hetsigt ila till Kungsgatans Casino - ”Vi har nästan alltid öppet för dig”. Men han hade både känt på sig och trott att det hade funnits chans till och varit läge för storvinst i natt, svårt att riktigt förklara men det hade känts i hela kroppen, en både välbekant och alldeles speciell och förväntansfull känsla, att det fanns något riktigt gott att förvänta sig och han visste ju att – ja, det ska också gudarna veta – att om det inte ordnade sig nu, idag, i natt, så fanns det ingen återvändo för honom. Det fanns ingen kvar som kunde rädda honom om han inte vann vid spelbordet ikväll. Varenda kompis, långivare och kollega med resurser hade stängt sin dörr. Låst sin port. Satt upp en skylt ”kom inte hit”. Läget var minst sagt prekärt och Stefan svettades ymnigt av stress och av spelets upphetsning redan när taxin bromsade in i korsningen Vasagatan Kungsgatan. Det fanns ingen annan väg nu än att satsa allt på samma kort, samma bord, samma siffra, samma färg och om det gick in nu, ja om, om, om. Då skulle fan-i-mej hela skiten lösa sig. Det m å s t e det göra.
      Dellenvågorna hade kluckat och kompis-Anders hade knuffat, men bara på skoj och båda hade skrattat och så hade dom simmat ut i sjön med shorts och t-shirts på, för nu hade ju ändå båda ramlat i vattnet. De simmar bra, kan simma långt fast kropparna är små och tunna. Stefans pappa har lärt honom och han var inte fem år fyllda när han första gången själv simmade mellan Storstenen och Måsberget, som man kallade det riktigt stora stenpartiet som fanns tio meter rakt ut i vattnet utanför den lilla sandstranden nedanför Stefans hus. Pappa hade gått bredvid i vattnet och hejat på och när Stefan kommit fram till Måsberget hade pappa kastat honom upp i luften och sagt att han var bästa simmaren i hela Fönebo, ja hela Norra Dellen. Han kunde bli en ny Lars Frölander eller Mark Spitz när han blev stor. På tillbakasimmet mot den lilla sandstrandens vik hade Stefan blivit ivrig och svalt vatten så det gjorde ont i både halsen och magen, men det var ingen direkt kallsup sa pappa, men nästan. Stefan hade sprungit det fortaste han kunde upp till mamma hemma i röda trähuset och berättat att han kunde simma och mamma hade kramat honom hårt och förstått att nu framöver kommer han att vara i vattnet lika mycket som på land. Min egen lilla fisk hade mamma sagt och kysst honom på toppen av huvudet där håret ännu var torrt.
      Men skiten hade inte löst sig. Det blev fel färg, fel siffra och fel så in i bängen för Stefans räkning. Nu fanns det bara skulder och aska och svikna löften kvar. Sista chansen till räddning var bortblåst. Han hade försökt att låna mer. Det brukade ju fungera. Han hade ringt en vän och en annan som aldrig varit annat än en lånehaj. Vännen hade inte ens orkat bli arg, fast han blev väckt 03.15 och fast han redan hade hjälpt Stefan ur knipor så många gånger att det kändes löjligt att räkna. Vännen hade låtit ledsen och pratat om hjälp och vård och behandlingsprogram. Bla, bla, bla. Stefan orkade inte lyssna, för nu var insatsen så orimligt hög, så livgenomgripande … annorlunda. Allt var belånat, borgenärerna så många. Inget av det familjen trodde var deras ”fanns” egentligen. Besparingarna var borta, vänner blåsta, lönen uttagen och förbrukad för all överskådlig framtid. ”Livegen” hade en av hans utlånande instanser kallat honom. Imorgon skulle de behöva gå ifrån lägenheten, och Erika visste ingenting. Erika med silkeshåret, sammetshuden och järnhumöret. Hon anade att något inte stod rätt till, hon hade ställt honom mot väggen, marken hade skälvt under Stefans fötter och under asfalten i Vasastan en stund, men Stefan hade guldmedalj i lögn och manipulation och hade lovat att han hade en helt fantastisk grej på gång, precis runt hörnet och Erika hade lugnat sig. Nästan trott honom fullt ut. Erikas pappa hade klivit in i korthuset och investerat och nu skulle även hennes föräldrar dras med ner i djupet. Ovanlädret i Stefans skor är blött av att gå i de våta löven som blåser upp på strandpromenaden, men Stefan bryr sig inte längre. Ett lugn har lagt sig i hans kropp och han har släppt taget om kragen. Låt det blåsa, låt kylan komma in! Han fortsätter med långa kliv i riktning mot Västerbron som spänner upp sig som en upplyst pilbåge över det nattsvarta Mälarvattnet och det är bara någon enstaka bil som vågar sig eller har anledning att ta sig över hjärtklaffen från Kungsholmen till Söder i busvädret den här tiden på dygnet. Stefan vet vad han måste göra. Nu finns det bara en väg ut.
    ”Steffe! Steffe! Kolla!” Det är Anders som ropar. Han har hittat en blank och skimrande sten på botten vid grannarnas brygga. ”Jag tror det är guld!” fortsätter Anders ivrigt och Stefan kastar sig huvudstupa från bryggan i sommarvattnet och landar bredvid Anders två meter under vattenytan. Stenen är stor och ser mycket riktigt guldfärgad ut. Anders och Stefan tittar på varandra med uppspärrade ögon under vattnet och gör tummen upp till varandra. Så sprattlar de upp mot vattenytan och på vägen upp ser Stefan solen som bryter genom vattenmassorna och han känner djupt i sig att det här är det bästa han vet. Att titta mot himlen och solen under vattnet, att känna det svala sjövattnet mot hela kroppen, sjövattnet håller om honom precis överallt. Det kittlar mot ögonen, strömmar i öronen, sprudlar i munnen om man råkar öppna den precis innan man spränger vattenytan och kommer upp och kan blåsa ut en vattenkaskad som en stor val eller delfin. Att känna vattnet mellan tårna, vara tyngdlös, göra volter och känna håret vattenfladdra runt huvudet som en sjöjungfrus eller som ett mänskligt sjögräs. Och nu - nu har dom hittat guld också!
Upp mot ytan! Upp mot ljusets! Upp mot solen! Hurra!
      I jämnhöjd med Sankt Eriksgatans utlopp mot Norr Mälarstrand, där Rålambshovsparken tar vid stadsbilden, ringer det i Stefans telefon som ligger i innerfickan på hans fortfarande obetalda märkesrock. Som ringsignal har Stefan första takterna med blåssektionen i temat från Rockyfilmen ”Gonna Fly now” och Stefan har ibland tänkt att det kanske är lite ’lökigt’ att ha den, men han har inte orkat ändra. Nu skiter han i det. Han trycker av det inkommande samtalet utan att titta vem det är som ringer och när han kommer ner till vattenkanten kastar han telefonen rakt ut i vattnet där silverpilar utan löv nu sträcker ut sina kala grenar som spretiga fingrar som petar i vattenytan. Trots höstnattens stormande och blåsiga oljud hörs ett plumsande ljud när telefonen träffar och skär igenom den mörka vattenytan. Stefan går vidare som en robot i riktning mot trapporna som tar gående upp till Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Telefonen är borta, vinden är stark och natten skall strax gå över i det allra första av morgonen. En morgon där casinot på Kungsgatan kommer att hålla öppet en stund till. På casinot är man angelägen att ha ”flexibla öppettider, så att så många besökare som möjligt ska ha möjlighet att spela”. Stefan vet inte varför Casinots marknadsföringsord kommer upp för honom nu, för han skiter faktiskt i det. Det är såå för sent. Och det är sannerligen inte casinots fel att saker har blivit som de blivit för Stefan. Han skiter i det också, men grunden måste vara den där klådan, den där nerviga hetsen och förväntan, ett galet sug i kroppen efter …, ja vaddå? Längtan efter kicken, klippet, och vinsten, ’fixet’ som ska lösa alla hans problem. Men nu är Stefan lugn där han stretar upp mot Västerbrons högsta punkt. Han kastar den tomma kartan med Tramadol som ligger i innerfickan på hans välskurna rock. Tack och lov fanns det inte bara spelmarker, skuldsedlar, vinstbongar och spruckna löften i hans värld. Där fanns också kemisk hjälp att få när man som bäst behövde den. Och det medicinska lugnet lägger sig nu som ett tight cyklop över pannan på honom. Han borde tänka på familjen, men det är bara tomt nu. Men han har provat, han har försökt och reella planer, små säkra steg och träligt slit har aldrig legat för honom. Han borde vända men allt bakom honom är bränt. I bröstet finns det bara tomhet kvar. Han har kommit upp på brokrönet och ser det höga räcket och säkerhetsvajrarna där ovanför. Men Stefan är en tränad man, en hälsingeatlet och han hade kunnat bli en Lars Frölander eller Mark Spitz, han har tränat på gym och hållit sig smal och vig. Nu gör han sig beredd att snabbt ta sig över räcket, att klättra som han gjorde på branta Måsberget. Nu är det dags att göra slut på skiten. Att bli fri.
    ”Stefan! Steffe! Stefan, vänta! Stefan Hallå!” Hälsingehimlen är vid och blå, snabba steg rör sig på sandstranden, klackar klapprar på Västerbron. Himlen över Dellen vid och bred och ljusast blå och Mälarens vatten svart som katten. Måsarna skriar och solen tar sig knivskarpt och sommarmjukt ner genom den milsvida vattenytan. Stefan! Stanna! Stefan, det är jag! Det är ingen fara!

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Juni 2025
Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018