VICTORIA CARLBAUM

En solig spricka i fasaden

4/9/2025

0 Kommentarer

Stannade upp vid en solig spricka i fasaden.
Rörde vid en bit av dagsljuset som rann ut över dammiga gatstenar och drog vidare mot trasigt mål och minns att jag var torr i munnen och trött i benen.
Ville inte låtsas om att jag redan hade tappat bort mig från den snitslade banan och inte visa för någon enda att jag egentligen famlade omkring i mörkret. Sprang fort och försökte få det att se ut som om jag var på en träningsrunda.
Lyfte tungt och tänkte att ’nu, nu jäklars, får jag muskler, tränar disciplin och har typ koll’.
Men jag visste inte mycket och hade ingen överblick, ingen hade tidigare visat mig var målet fanns med vägen.
Jag spånade, jag spelade, gav sken av kontroll. Fick lön för mödan och belönades med nya uppdrag. Drog tunga stenar uppför berget. Och där på bergets topp tog det stopp, jag lade mitt stenblock bredvid de andras. Skyndade mig att titta bort och gav ett löfte till högre makt att inte på något sätt avslöja det jag anat där på höjden. Att stenar vältes, bars och drogs, ganska planlöst, alltid fort. Att människors svett och gistna tårar, blött upp marken, där de tunga blocken släpats fram. Och att toppen var en plats helt utan mening, utan måttfullhet och utan visdom, tro och hopp. Att höjden var en enslig plats för stora block av sten som i många fall hade passat allra bäst att aldrig bändas upp ur marken.
Hasar nerför berget, råkar knuffa kvarglömd sten längs stigen och den börjar rulla ner mot muren där jag tidigare rört vid solig spricka i fasaden.
Nu skyndar jag på skraka ben och ämnar hinna före grusad sten på ofärd ner mot marken.

0 Kommentarer

Ett annat vi

17/7/2025

3 Kommentarer

Det var vi två, i långan tid. Men du blev ´blå´ och jag blev ´vit´. Vi stred, vi svor och skärvor for, vi ville gå, men vi höll i.
Det var en annan tid och vi såg på hur allt försvann och tiden liksom rann oss helt förbi.
Det som var mörkt, blev djupt och skarpt och den vassa eggen skar hårt i den bit av tillit som fanns kvar. Skar den i fladdrande, tunna stycken.
Vi höll emot i långa stunder, vi sträckte händer mot varandra, men mörkret fanns, och mörkret var lika starkt som vår saknade tilltro till mirakel och ’under’.
Det var en annan tid, ett annat liv och ett helt annat vi.

Vi väntade på uppdykande, förändrande stunder.
Visst, vi slet hårt, vi reste bort, vi pratade, vi ömkade, vi turades om att vakta grannens katter.
Men natten kom, vi vände om och ’utsträckta händer’ fanns sedan bara kvar på papperet.
En annan tid, ett annat liv, ett annorlunda, trasat vi.

Du höll för hårt och jag föll svårt och du drog upp mig med en rest utav din gamla värme.
Men värmen drog helt strax förbi och båda glömde att det en gång varit vi och att inga nycklar till fortsättning stod att finna i askgrått vardagliga återvändsgränder.
Vi sprang gatlopp för att fånga det som knockat oss från början, då när nästan allt var kul och våra hästar galopperade bredvid varandra och vi körde dem i vagnar med starka dubbla tömmar. Synkronicitet, oh my god!

Du skattade mig högt och jag lyfte dig på starka armar över djupa diken. Du bar min tyngsta ryggsäck och vi delade sprakande drömmar om framtiden.
Du höll mina tömmar när jag tappade kontrollen och jag tog över tyglarna till din häst när du fastnade i grå grubbel och trevade efter ledstången.
Jag skrattade som galen tillsammans med dig och du bad mig att lysa vägen uppför hela livsuppfarten.
Din hud var hela tiden nära och jag var - med både kropp och sinne - kvar och vägen som vi trampade var upplyst, ren och klar.
Det var verkligen en annan tid, ett annat liv, ett annat vi.

Det som nu finns kvar har lösa kanter, kanter väldigt nära branter.
Vi saknar både vagn och häst och rattar en vardag som blivit allas stress.
Det som finns kvar vill ingen av oss ha.
Vi glömde giva, glömde ta.
Vi glömde vad vi kunde vara.
Det var en annan tid, ett annat liv, ett verkligt vi.

3 Kommentarer

Parkbänken

13/6/2025

0 Kommentarer

Han gillade bänken på promenadstråket vid sidan av Valhallavägen. Bakom bänken en bit uppför backen låg Kungliga Tekniska högskolans vidsträckta område med undervisningsrum, klassisk arkitektur och ’Campus’, som det heter nuförtiden. Däruppe strömmade, till synes, allt yngre studenter fram likt ingenjörsblanka fiskstim mellan maskinhallar, laboratorier och föreläsningssalar. En gång för länge sedan hade han varit en av de där ingenjörsblanka, intensivt matteräknande teknologerna, med studentmössa hemma på hatthyllan i föräldrahemmet på Karlbergsvägen. Han hade läst Väg och Vatten och ville bygga starka broar över vackra dalar och vattendrag. Det fanns otaliga forsar och slingriga vatten i långsträckta Sverige som behövde övergångsställen av sten och betong. Studierna hade gått bra och flutit på lika fint som Dalälvens skogsgröna vatten. Hans vässade blyertspennor hade varit lika raka och stadiga som furorna längs älvkanten. Och han hade byggt broar, beräknat och ritat och sprängt och konstruerat och till och med hamnat i Montana, USA en period när stjärnorna stått riktigt gynnsamt på hans karriärs himmel. Till en början hade han också haft lyckliga stjärnor som ledde honom i kärlekslivet och han hade under några år varit galet förälskad i och förlovad med en flicka med honungsgula ögon och betyg från språklärarlinjen vid Stockholms Universitet. Hans farmor hade kallat fästmön en ’rar flicka och tjusig adjunkt´ från Kungsholmen.
   Det var då och nu är nu och det var flera decennier sedan han senast sett till sin studentmössa eller hållit ritningar i den alltmer skakiga handen. Kärleken från Kungsholmen hade klivit ur hans liv efter en historisk novemberresa till Berlin 1989 och kärleken hade av ogripbar anledning rasat samman parallellt med Berlinmuren och man kan väl säga att det mesta därefter hade blivit - annorlunda än det varit ’från början’ i hans liv.
Så han sitter här med KTH i ryggen, fåglarna och floran i Lill-Jansskogen ytterligare ett steg därbakom och med ett promenadstråk och vårgröna buskpartier längs Valhallavägen framför sig. Vårsolen värmer något och den nyöppnade ölburken är hyfsat kall. Bredvid honom på bänken två mörkhyade killar i rosa jackor som parkerat sina scooters jäms med parkbänkens kortsidor. Killarna har paus i sina matutkörningar och kollar på skärmarna på sina telefoner efter utrop på nästa beställning och leverans.
Hon kommer gående längs Valhallavägens gångstråk på onsdagens andra hundpromenad, hon tänker ta sig upp till Lill-Jansskogen och låta taxen Smulan springa fritt. Hon har jobbat hemma i lägenheten på Birger-Jarlsgatan under förmiddagen och suttit i zoom-möten med både Bryssel och Borås. Hon har hanterat några surdegar tillsammans med sin närmsta kollega som varit med på en ’dålig lina’ sittandes på ett tåg. Hennes axlar ömmade efter att ha varit hårt uppdragna mot öronen av stress under hela morgonen och nu kände hon hur de sjönk ned till sin rätta plats igen under promenaden. Smulan drar i kopplet och närmar sig trion som sitter på parkbänken.
   ”Hallå! Hur é leget med dig då?” hans rödbrusiga ansikte spricker upp i ett stort leende och tittar på både henne och hunden.
   ”Jo, det är bra tack, och hur är det med dig?” svarar hon som nyss fått tillbaka sina axlars rätta avslappnade läge.
   ”Fint sörru! Jag sitter här och tar mig en bira jag” svarar han, nu med ännu bredare leende.
Jag ser det, tänker hon och drar lite i Smulans koppel i riktning framåt för att hålla fart på den lummiga Valhallavägspromenaden.
   ”Ha en fin dag!” säger han och höjer sin ölburk i luften till en vänlig och vardaglig parkbänksskål.
   ”Samma till dig!” säger hon och kliver leende vidare med taxen i nära sällskap vid fotknölarna.
Killarna i rosa jackor får samtidigt pling i sina mobiler och parkbänkspausen verkar vara över för deras del.
Hon kände sig glad och ganska lätt i stegen.
Hans öl tar snart slut och han kommer strax därpå att få lust att öppna nästa öl.
Han är glad över vårsolen, förmiddagens tillgång på öl och att han lyckats betala månadshyran för sin ärvda lya i bortre änden av Karlbergsvägen.
Hon tänker att hon kanske hinner passera hos mamma på Kungsholmen idag när hon jobbat klart. Mamma hävdar att hon i sin 'minneslåda' har en bit av Berlinmuren som hon själv plockade med sig när hon råkade befinna sig på kärleksweekend i Berlin samtidigt som muren mer eller mindre plötsligt 'föll'. Nu har hon påtalat att det är dags att lämna över den historiska minnesstenen till dottern och berätta sin egen historia kopplat till murbiten och dottern - ’Medan tider ännu är’.
”Ha en fin dag!” Hon hör honom ropa ännu en önskan om dagens inneboende möjligheter och hon vänder sig om och höjer handen till hälsning.
”Du med! En riktigt fin dag!”

0 Kommentarer

Aning

5/6/2025

1 Kommentar

Kom på något bra och så, vips, försvann det. Det rann ur handen, tappade fart, slog i golvet innan jag hunnit vända mig om och det försvann ner mellan golvspringorna i den opolerade parketten. I nattens allra sista timmes mörkaste vrå dök det upp som en aning igen. Jag satte mig upp och rensade i hjärnans främre vindlingar, med ett halvt glas kvarglömt, renat vatten. Försökte fånga aningens potentiella möjlighet och eventuella storhet, bakom neddragna rullgardiner med skrynkliga lakan i linne virade runt den alltför kalla kroppen. Kroppen som var min och Aningen som ännu tillhörde Aningarnas värld mer än den tillhörde mig. Mörkret som var nattens och som jag inte kunnat fly från. Eller göra något åt även om det skulle ha varit min högsta önskan och jag hade haft en racerbil parkerad i startläge på gårdsuppfarten.
Jag hade en penna, tog tag i mitt block, båda fanns klokt och medvetet placerade på sängbordet. Lakanet skrynklat, natten är svart, pennan tiger tyst i mötet med papperet på den uppslagna sidan i anteckningsboken. Aningen smyger som aningar gör i hjärnans utkanter och glider undan i mötet med hala ögonbottnar. Hur var det jag tänkte, vad var det som kom, vem var det som viskade till mig i natten? Det skälver i bröstet, något rör sig på djupet – tänk om jag hade fått svar på allt. Jag hade ju ropat, jag hade ju bett om vägledning, svar och respit. Jag anar en stig, jag skönjer en ljusrand, jag fångar en vindpust men papperet i skrivboken lyser blankt och oskrivet i skenet av sänglampan. I bröstet har aningens efterdyningar släppt ut nyckelpigor och fjärilar som fått till uppgift att skydda djupt liggande inre organ från sorgens, orons och mörkrets rester, samtidigt som hoppet hänger som en trapetskonstnär runt strupen och väntar på närmsta gryning och en upplyst dag.

1 Kommentar

Till Lilleman (och andra små)

5/6/2025

2 Kommentarer

Må du få växa som ett träd om natten
Må du få en stadig rot
Må du få hjälp av främlingar och vänner att hitta fram till vackert vatten och hoppas du kan låta saker gå på tok
Hoppas att du inte räds att åla fram i gräset, hoppas du får läsa mången stjärnsprängd bok

Må du tänka egna tankar, må du hållas nära i de näras famn,
Må ditt namn bli lätt att bära, när tiden runt oss prövar dig ibland
Må du aldrig sluta springa, hoppas du får starka ben och att ditt hjärta fylls till brädden med hopp och stadig tro
Hoppas du får fortsätta att skratta, le mot världen och att du kan säga stopp när saker löpt amok

Må du med lätthet kunna gå med vinden, värma vänner med din blick, må du ta emot den hjälp som möter dig vid grinden och gode gud, må du förbli vid öppet sinn’
Hoppas att du alltid hittar hem om natten, att du får vandra fritt i djupgrön skog, att du kan klappa alla katter och odlar vänskap där du bor

Vi ska se till att första delen av din väg blir stadig, hoppfull, glad och meningsfull
Vi lovar skydda dina vingar och vi ska vakta grusig väg och smala stigar där du går
Må du värma dig i solen och få pulsa i djup snö, må du springa fram med blicken stadigt fäst mellan himmelen och jorden och veta säkert att ditt värde djupt ur markens mylla gror

2 Kommentarer

På väg

30/3/2025

0 Kommentarer

I
Tåget rullar, bilen kör, planet lyfter, vi flyger.
Håll i hatten! Öppna grindarna!
Vi visste inte att det skulle gå så här, trodde inte att det skulle vara på detta viset.
Katten är kvar hemma, smöret är brynt och alla koder angivna och låsen är öppna till både slott och koja och timrat uthus.
Det finns inte mycket att vända tillbaka till. Inte mycket till reträtt. Men solen skiner vagt över fälten i sidled, så det kanske inte är någon fara. Egentligen. Vi får väl gå rakt fram och låtsas som att vi hade en aning om vägen, eller agera som om det mesta funkar och i alla fall inte bete oss som om vi vore rädda. Vi låtsas, vi leker ’ fake it until… hallå, vaddå? Ingen av oss vet vad som väntar därframme. Ingen har varit på förhandsvisning eller pre-occupational-tour. Ingen tog med den röda kartboken som låg i bakluckan på bilen.

II
Men vi har alla skor på fötterna och inga ben är brutna, vi har mål i mun och mat i magen, så låt oss gå vidare nu. Nu drar vi inte ut på det. Och vad har vi egentligen för val? Vi har redan förlorat siktet hemåt i backspegeln och nyckelknippan med reservnycklarna har siste-man tappat på första distansen. Vi var flera som såg hur nycklarna gled ur händerna på honom och hur fodralet halkade nerför den branta backen. Men färden går så fort. Vi önskar oss mer tid. Vi vill slå läger och hinna sjunga vandringsvisor och sådant som Bob Dylan skrivit vid lägerelden. Vi vill sitta vid sjökanten, se solen gå ner i vattenbrynet och grilla. Värma händerna och blanda dipp. Vi har chipspåsar med oss. Och bröd och ost och två flaskor vin som de som gillar druvor och yrsel kan dela på. Annars kan alla dricka av vattnet. Så länge det finns, så länge det rinner och porlar i bäcken i skogskanten. Vi hamnade här, hur långt har vi kvar? Ge oss, please, en extra bonus vällevnadstrip och en sista fjäder att sätta i semesterhatten. Ingen väg tillbaka, inget mål att nå, bara ljumma vindar som förföriskt och lurande blåser oss i nacken. Vi bara går, får ingen ro och hundra hästar drar förbi i backen.

0 Kommentarer

Klappen

25/2/2025

2 Kommentarer

Min yngsta, min minsta, mitt sista guld – hon ligger helt blek med torkat blod runt näsa och mun i uppvakningsbädden. Halsmandlarna har precis opererats bort på henne, hon är knappa två och det är tredje gången jag som mamma är med om samma operation. Tredje dottern, tredje uppvaket. Just den här guldlocken har haft särskilt stora lymfkörtlar i den lilla halsen och halsen är orimligt och otäckt täppt vid varje småbarnsförkylning. Den senaste förkylningsgången har hon sovit i barnvagnen av paraplymodell om nätterna, med ryggstödet uppfällt. Hon har sovit upprätt, sittandes med bomullsfilt om magen och ett fårskinn bak ryggen. Jag har legat längst ut på sängkanten och hållit handen på henne i vagnen hela nätterna. Sömnen har varit en tillfällig gäst för oss båda. Hennes kropp är liten, pyjamasen stor och varje andetag skär som ett flyglarm i virusskogen. Luften som dras genom de infekterade luftrören och den hopträngda halspassagen gör det som genom ett alldeles för tunt och hopklistrat sugrör. Till sist var det inte mycket att fundera över. Öron-, näsa-, halsläkaren är bestämd ”Nu blir det operation, halsmandlarna ska bort på flickebarnet” och maken och jag är tacksamma och anar ett slut på andningseländet. När hon ska sövas så sitter jag med henne i min famn och hon får en muskelavslappnande spruta precis före narkosen. Men ingen av operationspersonalen har berättat för mig vad som händer när man får medlet som helt stänger av muskeltonusen i kroppen, så jag får i det närmaste en chock, när allt som håller människokroppen samman och ’ihop´, rinner ur den lilla barnakroppen. Jag är nära att tappa henne, hon blir som en hal fisk utan ryggrad och rinner ur min famn på väg ner mot golvet. Allt liv, som jag kan uppfatta i henne, försvinner ur kroppen på en sekund. Jag tror att hon dör och en narkossköterska fångar upp henne när jag är på väg att förlora greppet om henne.
”Det är ingen fara, det blir så här av det muskelavslappnande medlet vi precis sprutat in”
”Det är precis som det ska, vi glömde berätta för dig. Du får ursäkta oss!” säger närmaste operationssköterska och en annan fortsätter - ”Nu får mamma lämna rummet”.
För nu ska flickebarnet sövas och medvetandet släckas och knivar ska skära ut några små delar ur hennes kropp. Blod skall rinna och sugas med slangar och sen hoppas vi på ett långvarigt och friskt resultat. Utan halsmandlar – mot framtiden. En frisk sådan. Med färre infektioner och mycket mer luft.
Jag har ju som sagt varit med om det här fler gånger tidigare, men storasystrarna var större vid ingreppen. En var fyra och hon fick fart och ’energi’ när hon vaknat upp ur narkos och kanske fick en extra sprattelkick även av milda smärtstillande medel. När hon slog upp ögonen, de stora blå, efter sin operation, så gjorde hon genast en framåtvolt i den hårt bäddade sjukhussängen. Det fortsatte lyckligt på den vägen.
Men den här gången - med trean är ungen alltså ganska petit och ligger nu där efter lyckosamt genomfört ingrepp och dåsar av narkos i avtagande och säkert också av andra medikamenter. Jag är trött och slut av vak och oro och vardagslivet därhemma med tre ganska små är inte heller direkt något som erbjuder tillfällen till återhämtning eller återkommande vilolägen. Kort och gott, jag är slut. Jag är trött. Har varit rädd och spänd inför morgonens operation och nu så här i läge ”post-op” smyger förmiddagssolen in genom sjukhusalens, på glänt, nedvinklade persienner.
Jag sitter på min dotters sängkant och håller den sovande ungens hand i min. Jag är så intill döden trött och långans tid av slit och vak har gjort mig mör på alla ledder.
Genom dörren kommer opererande öron-, näsa-, halsspecialist in för att kolla läget hos den lilla patienten. Jag säger inte många ord, tror mest att jag bara sitter där och han undersöker flickebarnet med säkra händer. Han säger att allt har gått bra. Innan han går, stannar han upp vid min sida och lägger sin hand på mitt huvud och stryker mig över håret med trygg och antiseptiskt doftande läkarhand. Han säger inget, men jag vet att han förstår. Förstår hur jag har det. Han såg mig, han kände, han kunde trösta och inget ord behövde sägas. Så lämnar han rummet och ett par solstrålar letar sig fram till både mig och minstingen där på sängen. Ingen hade gjort så förut. Jag var så ruskigt kompetent och kunnig och bossig och fixade-allt och hade så gjort i alla tider. Men här kom någon och lägger sin hand på mitt huvud, helt utan förminskande tendenser. Jag vet att han såg mig och förstod vad jag behövde och klappen gick fram och värmen från den vänskapliga gesten gick in genom huden, skallen och skalet. Effekten kommer dröja kvar i mig under många, långa tider.

2 Kommentarer

Smygkatoliken

14/1/2025

2 Kommentarer

Del 1
Jag har en stark dragning åt det katolska och känner mig ibland … katolsk. Om det nu är någonting som man kan ”känna sig”. Tveksam till det, men ändå. Det har nog inte så mycket att göra med att det verkar ligga i tiden med katolicismen, ej heller tror jag mig ha ’smittats’ av att en del kulturprofiler och ett gäng blandade stockholmare har gått i katolsk undervisning och konverterat, kanske avgett någon form av löften på katolicismens altare. För mig har den katolska feelingen och längtan funnits där sedan nådens förolympiska år 1971 då jag gick i bayersk grundskoleklass i samma stadsdel som just olympiastadion i Bayerns huvudstad München. Jag gick i fyran, var fortfarande plattbystad och ovetande om det mesta därute i världen, men där i stan som jag dimpt ner i tillsammans med min dalafamilj blir jag för första gången medveten om olika kristna trosinriktningar ”Verschidene Glaubensorientirungen” och att jag var något som hette protestant. Här i det rejält religiösa Bayern befann sig min egen familj, för att frilansande pressfotografspappa skulle bevaka ett OS i vardande och vara Aftonbladets fotograferande journalist på kontinenten. Det var stort, det var kul, det var slitigt och fattigt och det är alltså här jag förstår att jag inte riktigt är som de andra i klassen och i kvarteret, när det gäller tron på Jesus, Gud och dom andra som vi läst om i kristendomsundervisningen hemma i Borlänge. I Borlänge hade vi visserligen sjungit morgonpsalm till frökens tramporgelspel var morgon ny, men jag visste ingenting om protestantismen och vad den egentligen innebar jämfört med andra kristna, eller för den delen religiösa, varianter. Det här var på tiden innan svenska skolan blev avkristnad och dagliga inslag av kristen tro fanns alltså, även om jag nästan är stensäker på att det inte fanns en enda religiöst utövande familj eller individ bland mina klasskompisar och deras familjer. Men efter bästa förmåga hade vi sjungit årstidsbundna psalmer om morgnarna och min personliga favorit var ”Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod”. Detta trots att jag aldrig sett en fjällbäck och att man knappast kunde räkna mina familjeutflykter till Hundfjället i Sälen som fjällpastorala.
   Men jag var alltså en Protestant, visserligen kristen och inte konstigt alls, men att det var annorlunda det förstår jag där och då i det djupt och katolskt religiösa Bayern. Mariabilder fanns avbildade högt och lågt och Maria och Jesusbarnet var avbildade i vägkorsningar och olycksdrabbade, skarpa kurvor längs många av de bayerska landsvägarna. Korstecknen var lika vanliga som vinkningar och äldre herrars hattlyft och var morgon ny startade med morgonbön i klassrummet där vi stod uppställda bredvid de snörräta bänkraderna. Efter bönen gjordes alltid korstecknet och när vi gick in i kyrkorna som vi löpande gjorde studiebesök i under ämnet ’Heimatkunde’, så var det obligatoriska korstecken i vigvatten så snart man kom innanför dörren. Det vill säga för alla andra ja. Men inte för mig, för jag var Protestant. Jag var undantaget. Jag fick inte vara en aktiv del av de där härliga, lockande ritualerna med bönerna, radbanden, korstecknen och vigvattnet. Jag fick se på och sen fick jag gå på egen kristendomsundervisning tillsammans med en mycket liten minoritetsgrupp – Grundschule am Amphionparks protestanter. Vi var väl tre, fyra stycken på den ganska stora mellanstadieskolan som inte kvalade in i katolikernas mysterivärld och vi fick istället gå till Herr Fäber som lärde oss om bibliska historier ur Gamla och Nya Testamentet utifrån en protestantisk synvinkel. Min klasslärare tillika Die Rektorin, Frau Ramsauer, var mycket mån om att jag inte felaktigt skulle indoktrineras till katolicismen och hade alltid falkögon på mig vid våra studiebesök i stadens kyrkor, när jag försökte röra vigvatten och göra mycket små korstecken i smyg. Då fick jag en skarp blick och tydliga ”Nein! Bitte nicht! ”. Det här var på den tiden när svenska kyrkan och protestantismen inte alls använde sig av korstecken, det var helt förbehållet katolikerna att hålla på med dessa tecken och om jag förstått det rätt så har med tiden korstecken och en del annat från det katolska också anammats och tagit sig innanför de protestantiska, svenska kyrkportarna. Men på den här tiden var det alltså – Ganz verboten für mich (die Protestantin)!
   Så det har inget med mode och moderna influenser att göra när jag bekänner att jag sedan tidigt 70-tal haft en dragning till Jesumoderns och korstecknens värld. Men. Jag får inte ihop min mysterielängtan med det som jag vid viss inläsning förstår hör till den katolska kyrkans praktiska livsvärderingar. Det som handlar om skilsmässor, aborter, homosexualitet och kvinnliga präster till exempel. Har försökt dagtinga med mitt samvete och undersökt om det går att komma runt mina tveksamheter, med syfte att till sist få komma med i den katolska gemenskap jag förnekades att delta i där nere vid kanten av Alperna. Men jag får nog fortsatt nöja mig med att pilla på radband i smyg, lägga blommor vid Mariakorsen och titta på blommorna i sommaröppna klosterträdgårdar.

Del 2
I Cannes blänker solen lagom starkt på Medelhavet och vid tiden för min semestervecka på platsen lyser alla filmstjärnor med sin frånvaro vid havskanten. Klockan är nio på förmiddagen och stenstranden gapar ännu tom, turistlös och nysopad. Allt är rent och morgonstädat, solstolar och strandcaféer har nyputsade fjädrar inför välkomnandet av de soldyrkare och allmänt strandsatta som strax kommer att dyka upp på Plagen.
Jag tar mig fram längs strandavenyn ’Croisetten’, passerar den regelbundet återkommande och söndagsöppna antikvitetsmarknaden längs Allé de la Liberté Charles de Gaulle och letar mig sedan upp på backkrönet längs en mindre väg till den strandnära och vackra katolska kyrkan – L’ Eglise Notre-Dame d´Espérance. Det är söndag i juni och 2010-talet skall ganska snart börja.
   Mitt sekulära resesällskap, som består av yngsta tonårsdottern, en relativt ogudaktig avfälling som skippat både konfirmationsläger och allmänna aftonböner, ligger kvar och drar sig här om söndagsmorgonen i sin hotellsäng och min kompis som inte varit i kyrkan sedan hennes far begravdes något decennium tidigare, hon gör detsamma inne på sitt rum som hon delar med sin dotter.
Men själv tänker jag ta tillfället i akt och gå på katolsk mässa med lokalbefolkningen. Smygkatoliken i mig ser sin chans. Kyrkbänkarna är så gott som fullsatta när jag släntrar in i vita linnebyxor och tunn sommarbeige bomullströja, men jag får en plats i ytterkant på fjärde bänkraden, så härifrån kommer jag att ha god utsikt och kan följa det katolska dramat som ska utspela sig framme vid altaret. Har inte varit på katolsk mässa sedan jag deltog med skolklassen i München - ett av de tillfällen då jag bannades av Frau Rektorin, för att jag försökte mig på lite korstecken och kanske också någon djup nigning framför moder Maria. Nu tänker jag kompensera för detta och minsann gå fram och ta nattvarden ur översteprästens hand och dryckeskärl. Jag sjunger med i de franska psalmerna, lyssnar fokuserat och hänger med så gott jag kan på kyrkofranskan och i symboliken. Jag tänker definitivt inte avslöja mig som protestant den här gången. Jag är en vuxen kvinna nu. Gör väl lite som jag vill, tror väl lite som jag tror och tar väl sedan dit jag kommer.
   Jag står i kö till bröd slash oblat-utdelningen, jag noterar hur de andra gör och strax är det min tur. Så talar prästen franska fort, han håller brödet framför mig, doppar det i vin och lägger det i mina utsträckta händer. Jo, jag har som sagt sett hur de andra före mig gjort. Nu tycker jag att jag känns klar, andas ut och tänker att brödet, kommunionen kan jag stoppas i munnen när jag kommit tillbaka till min plats på kyrkbänken. Men där tänker jag fel, attans, inte alls som en katolik. Prästen i det närmaste kastar sig efter mig när jag går åt sidan med nattvardsbrödet i handen ”Madame! Madame! Vous devez communier immédiatement!”. Det är av största vikt att man intar brödet och vinet med detsamma för här i den katolska värdelden h a r bröd och vin förvandlats till Kristi kropp och Kristi blod, i samma ögonblick som den katolske prästen har välsignat bröd och vin. Detta kan man alltså absolut inte promenera i väg med och inta lite närsom. Nej, det funkar inte så. Immédiatment Madame! Genast! Kristi kropp och blod kan inte bara ligga där i mina händer det ska i n i min kropp. Det är oerhört fysiskt och ganska mystiskt om man frågar mig. Ni fattar. Smygkatoliken har fått bannor och kastar nu lydigt in oblat och nattvardsvin i munnen. Tuggar och sväljer. Sen går smygkatoliken hem till hotellet igen. Och längs vägen pågår den antika marknaden i Allé De la Liberté Charles de Gaulle. Där köper jag ett gammalt tryck i vacker, åldrad ram i körsbärsträ som föreställer ett knippe chilifrukter. Det blev ingen Madonna och Jesusbarn, ej heller annan ikon funnen bland antikviteterna. Det blev chilifrukter och vissa transportbestyr när tavlan senare ska med hem i packningen till Sverige. Och senare denna söndag blev det uppvärmda stenar och guldgul sol på Medelhavsstranden i medeltidsstaden. Pratade med min unge, om livet och allt det där. Åt lunch i en solig spricka i fasaden. Grunnade lite till på katolicismen och stegade sedan med bestämda steg ut i Medelhavets azurblåa vatten.

2 Kommentarer

Från Smedsbo till Biafra - with love

23/12/2024

7 Kommentarer

Rent geografiskt bestod min barndom av den mellanlilla staden Borlänge, eller rättare sagt först av stadens centrala del Hagalund och senare av villaområdet Övre Tjärna. Barndomskartan sträckte sig sedan uppåt Siljan sommartid och en vinter växte den ända upp till Sälen när familjen ägnade sig åt mycket tillfällig skidsport i Hundfjället. Berget och backen var nytt (för oss) och högt (för alla) men de medhavda limpmackorna med kokt medvurst var desamma som matsäcken vid andra utflykter. Smörgåspaketen kompletterades med varm choklad och vinterkall apelsin.
   Om somrarna hyrde vi sommarstuga av Anna och Sven Matsson i Smedsbo, en by som låg halvvägs till Falun och när vi väl var där, var vi där så att säga. Vi flyttade dit med pick och pack under sommarlov och lediga barnasomrar, och vi återvände inte till stan förrän vi badat klart för säsongen i sjön Stora Aspan. Detta trots att det inte var längre än en och en halv mil mellan sommarstuga och vinterhem. Platsen för stugan var väl vald mellan Falun och Borlänge och gjorde att pappa fortfarande befann sig i navet av sitt pressfotografiska bevakningsområde. Här kunde han vara lika rörlig som alltid och fräste iväg i familjens rattväxlade SAAB så snart ett uppdragssamtal hade tagits emot på sommarstugans absolut enda modernitet – den väggfasta telefon han låtit installera för ändamålet. Televerket hade varit här och dragit långa telefonledningar med koppling till byns telefonstolpar. I parstugan stod också Polisradion ständigt påslagen och den åbäkade sig och pep från sin plats mittemellan den elektriska spisplattan under spiskåpan och vattenhinken med skopa i 60-talsplast. Pappa lyssnade av, pappa stack iväg, pappa fotade det som stod att finna på händelseplatsen där han hamnat och doppade sedan bilder i starka vätskor i det mycket svagt och rött upplysta mörkrummet som fanns kvar inne i stan och inte härute vid vägkorset i nowhere.
   En frilansande nyhetsarbetare som pappa är aldrig ledig och detsamma gällde för hemarbetande mamma som trebarnsmor, matlagare, gårdsskötare och familjesamordnare. Hon kan, på riktigt, inte vetat vad ’ledig’ innebar.
   I Smedsbo sträcktes min geografiska världsuppfattningskarta ut när min syster och jag förstått att det fanns barn som led på en plats som hette Biafra och vi satte upp en välgörenhetsrevy tillsammans med bästisen Janne i granngården på deras loge. Janne och jag var redan från korta barnsben båda ruskigt sugna på att stå på en scen och framföra sångnummer, enklare skådespel och slingriga dansakter. Janne hade sångrösten och jag hade grundläggande baletträning och ett par ärvda haremsbyxor i lila tyll som gjorde viss scenisk effekt på vårt sopade log-golv. Ett log-golv där vi ställt iordning en scen framför det som för mycket länge sedan varit en spilta för gårdens enda arbetshäst.
   Janne och jag fightades om konferencierrollen och långsiktigt vann väl jag den rollen kan man säga och han den som artist, eftersom han med tiden blev såväl utbildad operasångare som välkänd hårdrocksröst och musikalartist, känd från TV och de större scenerna. Han sjunger Cornelis och Bellman bättre än originalen och jag tycker fortfarande det är obegripligt att det inte var Janne som fick rollen och gestaltade Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes brokiga liv.
   När det gällde det geografiska så hade vi vid denna tid lärt oss att barnen i Biafra (fotnot till dig som är ung: en kortlivad självständig stat i Nigeria) hade det riktigt svårt, att de svalt och aldrig någonsin fick äta sig mätta. Hemma på farmors matbord stod en insamlingsbössa i lila papp med bilder av kraftigt undernärda svarta barn med uppsvällda magar och däri skulle pengar stoppas för att sedan hamna direkt i dessa stackars barns matkassa. Världen var inte alltför komplicerad vid denna tiden. Det var tydligt vilka som hade det svårt och vad som borde göras. Vi barn fick alltid höra att vi skulle ’äta upp’ och inte lämna mat och att vi skulle tänka på barnen i Biafra som inte fick någon mat utan led av svår svält. Det här hade vi lärt oss i skolan i våra respektive lågstadieklasser och detta levde med oss vid alla familjemiddagar och vid skolluncher när man ville lämna något kvar på tallriken. Biafra finns alltså vid tiden i våra medvetanden som en imaginär tarm som sticker ut på kartan från basen i Borlänge, Siljan, Sälen, Falun och Smedsbo. ”Biafra och Afrika” var ett land och en värld utan mat. Vi skulle göra vad vi kunde för att försöka ändra på det läget. Alltså något mer än att äta upp maten som någon mat-tant hade slevat upp på våra tallrikar. Vi skulle bidra med reda pengar, intjänade på entréer till vårt eget lantliga kulturevent.
   På vår tillfälligt iordningställda scen på logen i Smedsbo - där sittbänkar ställts in som sittplatser för våra föräldrar och tålmodiga grannar som vi jagat ihop till spektaklet - ska vi nu spela egenskriven revy och samla in pengar till mat åt dem som svälter i Biafra. Vi bestämmer en entré för det hela, vi målar ett par affischer. Affischerna sättes upp på gärdesgården runt Åströms, dvs Jannes, sommartomt och på Missionshusets anslagstavla. Missionshuset ligger granne med vår enkla parstuga, den utan vare sig kallt eller varmt vatten och med utedass under största eken.
   Jag minns inte beloppen, ej heller innehållet i våra egenhändigt regisserad och framförda kabaretnummer. Men jag minns scenen och känslan när vi står där efter föreställningen och bockar och niger och tackar för applåderna. Jag minns doften av nysopad loge och fraset från superlätta haremsbyxor i tyll. Den tillfredsställda känslan av utfört verk i kroppen och jag minns tydligt räknandet av intjänade fysiska pengar, entréerna som besökarna lagt i vår burk eller räckt över till syster Eva som var mycket pålitlig och ekonomiskt sinnad, sin ringa ålder till trots.
   Klirr i kassan tror jag fick en fysisk innebörd för oss och den blygsamma, men ändå inte oviktiga, slutkassan sattes sedan vid ett personligt besök tillsammans med förälder, in på banken på största gatan i stan. Adresserat till Radiohjälpens konto 90 1950 och väl öronmärkt för svältkatastrofen i Biafra. Ett band hade knutits mellan Smedsbo och Afrika och världen blev större. En ny kontinent fanns på barnen i Smedsbos karta.

7 Kommentarer

Man kan väl vara en sådan

22/12/2024

0 Kommentarer

Man kan väl vara en sådan som går omkring, en som tänker på nästan ingenting. Eller grubblar och ältar, rycker i trådar, pratar och rådgör och gör upp en plan. En som sätter en plan i verket, skjutsar en plåt i ugnen, gör en resa långt bort eller bara står still.

Man kan väl vara en sådan som kisar mot ljuset och lyssnar på ljudet av andras röster, allt ’going-on’. Man vänder på rocken och rycks med av chocken ’Men oj då! Nej då du, men ta och dra! Varför gjorde han si?’ och ’Vem ska jag va’?’

Man kan väl vara en sådan som lyssnar på sorlet, som väntar på vrålet, på grinden som öppnas, som hör hovars slag. Man väntar vid grinden, strax under linden, man bäddar sin säng med varma dun. Man lider, man vrider, i skratt och i plåga, man lever, man reder ett mindre bo.

Man kan väl vara en sådan som ensam sitter, som inte gitter, som dricker sitt te ur en trasig kopp. Som lyssnar på andra, men ensam vill vandra, fast hjärtat det springer i galen galopp. I full fart mot gränden, där småsaker händer, där vänner kan vänta i sparsam flock.
Man kan väl vara en sådan.

Man kan väl vara en sådan som är rädd för ljuset, som vaktar huset, som längtar till bergen, som gillar bröd. En sådan som vill mycket, som lätt fattar tycke och redan lättat på kopplet till hundspann och märr. En sådan som har åkt i karusellen men tröttnat på modellen. En sådan som vill stå stilla, när andra går. Eller springer mot djupet, men aktar stupet, drar i trådar, vaktar får.
Man kan väl vara en sådan som är lite så.

0 Kommentarer

<<Föregående

En solig spricka i fasaden

Ett annat vi

Parkbänken

Aning

Till Lilleman (och andra små)

På väg

Klappen

Smygkatoliken

Från Smedsbo till Biafra - with love

Man kan väl vara en sådan

Om mig

Arkiv

Texter | Bilder | Om