VICTORIA CARLBAUM - Texter

VICTORIA CARLBAUM

På väg

30/3/2025

Bild

I
Tåget rullar, bilen kör, planet lyfter, vi flyger.
Håll i hatten! Öppna grindarna!
Vi visste inte att det skulle gå så här, trodde inte att det skulle vara på detta viset.
Katten är kvar hemma, smöret är brynt och alla koder angivna och låsen är öppna till både slott och koja och timrat uthus.
Det finns inte mycket att vända tillbaka till. Inte mycket till reträtt. Men solen skiner vagt över fälten i sidled, så det kanske inte är någon fara. Egentligen. Vi får väl gå rakt fram och låtsas som att vi hade en aning om vägen, eller agera som om det mesta funkar och i alla fall inte bete oss som om vi vore rädda. Vi låtsas, vi leker ’ fake it until… hallå, vaddå? Ingen av oss vet vad som väntar därframme. Ingen har varit på förhandsvisning eller pre-occupational-tour. Ingen tog med den röda kartboken som låg i bakluckan på bilen.

II
Men vi har alla skor på fötterna och inga ben är brutna, vi har mål i mun och mat i magen, så låt oss gå vidare nu. Nu drar vi inte ut på det. Och vad har vi egentligen för val? Vi har redan förlorat siktet hemåt i backspegeln och nyckelknippan med reservnycklarna har siste-man tappat på första distansen. Vi var flera som såg hur nycklarna gled ur händerna på honom och hur fodralet halkade nerför den branta backen. Men färden går så fort. Vi önskar oss mer tid. Vi vill slå läger och hinna sjunga vandringsvisor och sådant som Bob Dylan skrivit vid lägerelden. Vi vill sitta vid sjökanten, se solen gå ner i vattenbrynet och grilla. Värma händerna och blanda dipp. Vi har chipspåsar med oss. Och bröd och ost och två flaskor vin som de som gillar druvor och yrsel kan dela på. Annars kan alla dricka av vattnet. Så länge det finns, så länge det rinner och porlar i bäcken i skogskanten. Vi hamnade här, hur långt har vi kvar? Ge oss, please, en extra bonus vällevnadstrip och en sista fjäder att sätta i semesterhatten. Ingen väg tillbaka, inget mål att nå, bara ljumma vindar som förföriskt och lurande blåser oss i nacken. Vi bara går, får ingen ro och hundra hästar drar förbi i backen.

Klappen

25/2/2025

Min yngsta, min minsta, mitt sista guld – hon ligger helt blek med torkat blod runt näsa och mun i uppvakningsbädden. Halsmandlarna har precis opererats bort på henne, hon är knappa två och det är tredje gången jag som mamma är med om samma operation. Tredje dottern, tredje uppvaket. Just den här guldlocken har haft särskilt stora lymfkörtlar i den lilla halsen och halsen är orimligt och otäckt täppt vid varje småbarnsförkylning. Den senaste förkylningsgången har hon sovit i barnvagnen av paraplymodell om nätterna, med ryggstödet uppfällt. Hon har sovit upprätt, sittandes med bomullsfilt om magen och ett fårskinn bak ryggen. Jag har legat längst ut på sängkanten och hållit handen på henne i vagnen hela nätterna. Sömnen har varit en tillfällig gäst för oss båda. Hennes kropp är liten, pyjamasen stor och varje andetag skär som ett flyglarm i virusskogen. Luften som dras genom de infekterade luftrören och den hopträngda halspassagen gör det som genom ett alldeles för tunt och hopklistrat sugrör. Till sist var det inte mycket att fundera över. Öron-, näsa-, halsläkaren är bestämd ”Nu blir det operation, halsmandlarna ska bort på flickebarnet” och maken och jag är tacksamma och anar ett slut på andningseländet. När hon ska sövas så sitter jag med henne i min famn och hon får en muskelavslappnande spruta precis före narkosen. Men ingen av operationspersonalen har berättat för mig vad som händer när man får medlet som helt stänger av muskeltonusen i kroppen, så jag får i det närmaste en chock, när allt som håller människokroppen samman och ’ihop´, rinner ur den lilla barnakroppen. Jag är nära att tappa henne, hon blir som en hal fisk utan ryggrad och rinner ur min famn på väg ner mot golvet. Allt liv, som jag kan uppfatta i henne, försvinner ur kroppen på en sekund. Jag tror att hon dör och en narkossköterska fångar upp henne när jag är på väg att förlora greppet om henne.
”Det är ingen fara, det blir så här av det muskelavslappnande medlet vi precis sprutat in”
”Det är precis som det ska, vi glömde berätta för dig. Du får ursäkta oss!” säger närmaste operationssköterska och en annan fortsätter - ”Nu får mamma lämna rummet”.
För nu ska flickebarnet sövas och medvetandet släckas och knivar ska skära ut några små delar ur hennes kropp. Blod skall rinna och sugas med slangar och sen hoppas vi på ett långvarigt och friskt resultat. Utan halsmandlar – mot framtiden. En frisk sådan. Med färre infektioner och mycket mer luft.
Jag har ju som sagt varit med om det här fler gånger tidigare, men storasystrarna var större vid ingreppen. En var fyra och hon fick fart och ’energi’ när hon vaknat upp ur narkos och kanske fick en extra sprattelkick även av milda smärtstillande medel. När hon slog upp ögonen, de stora blå, efter sin operation, så gjorde hon genast en framåtvolt i den hårt bäddade sjukhussängen. Det fortsatte lyckligt på den vägen.
Men den här gången - med trean är ungen alltså ganska petit och ligger nu där efter lyckosamt genomfört ingrepp och dåsar av narkos i avtagande och säkert också av andra medikamenter. Jag är trött och slut av vak och oro och vardagslivet därhemma med tre ganska små är inte heller direkt något som erbjuder tillfällen till återhämtning eller återkommande vilolägen. Kort och gott, jag är slut. Jag är trött. Har varit rädd och spänd inför morgonens operation och nu så här i läge ”post-op” smyger förmiddagssolen in genom sjukhusalens, på glänt, nedvinklade persienner.
Jag sitter på min dotters sängkant och håller den sovande ungens hand i min. Jag är så intill döden trött och långans tid av slit och vak har gjort mig mör på alla ledder.
Genom dörren kommer opererande öron-, näsa-, halsspecialist in för att kolla läget hos den lilla patienten. Jag säger inte många ord, tror mest att jag bara sitter där och han undersöker flickebarnet med säkra händer. Han säger att allt har gått bra. Innan han går, stannar han upp vid min sida och lägger sin hand på mitt huvud och stryker mig över håret med trygg och antiseptiskt doftande läkarhand. Han säger inget, men jag vet att han förstår. Förstår hur jag har det. Han såg mig, han kände, han kunde trösta och inget ord behövde sägas. Så lämnar han rummet och ett par solstrålar letar sig fram till både mig och minstingen där på sängen. Ingen hade gjort så förut. Jag var så ruskigt kompetent och kunnig och bossig och fixade-allt och hade så gjort i alla tider. Men här kom någon och lägger sin hand på mitt huvud, helt utan förminskande tendenser. Jag vet att han såg mig och förstod vad jag behövde och klappen gick fram och värmen från den vänskapliga gesten gick in genom huden, skallen och skalet. Effekten kommer dröja kvar i mig under många, långa tider.

Smygkatoliken

14/1/2025

Bild

Del 1
Jag har en stark dragning åt det katolska och känner mig ibland … katolsk. Om det nu är någonting som man kan ”känna sig”. Tveksam till det, men ändå. Det har nog inte så mycket att göra med att det verkar ligga i tiden med katolicismen, ej heller tror jag mig ha ’smittats’ av att en del kulturprofiler och ett gäng blandade stockholmare har gått i katolsk undervisning och konverterat, kanske avgett någon form av löften på katolicismens altare. För mig har den katolska feelingen och längtan funnits där sedan nådens förolympiska år 1971 då jag gick i bayersk grundskoleklass i samma stadsdel som just olympiastadion i Bayerns huvudstad München. Jag gick i fyran, var fortfarande plattbystad och ovetande om det mesta därute i världen, men där i stan som jag dimpt ner i tillsammans med min dalafamilj blir jag för första gången medveten om olika kristna trosinriktningar ”Verschidene Glaubensorientirungen” och att jag var något som hette protestant. Här i det rejält religiösa Bayern befann sig min egen familj, för att frilansande pressfotografspappa skulle bevaka ett OS i vardande och vara Aftonbladets fotograferande journalist på kontinenten. Det var stort, det var kul, det var slitigt och fattigt och det är alltså här jag förstår att jag inte riktigt är som de andra i klassen och i kvarteret, när det gäller tron på Jesus, Gud och dom andra som vi läst om i kristendomsundervisningen hemma i Borlänge. I Borlänge hade vi visserligen sjungit morgonpsalm till frökens tramporgelspel var morgon ny, men jag visste ingenting om protestantismen och vad den egentligen innebar jämfört med andra kristna, eller för den delen religiösa, varianter. Det här var på tiden innan svenska skolan blev avkristnad och dagliga inslag av kristen tro fanns alltså, även om jag nästan är stensäker på att det inte fanns en enda religiöst utövande familj eller individ bland mina klasskompisar och deras familjer. Men efter bästa förmåga hade vi sjungit årstidsbundna psalmer om morgnarna och min personliga favorit var ”Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod”. Detta trots att jag aldrig sett en fjällbäck och att man knappast kunde räkna mina familjeutflykter till Hundfjället i Sälen som fjällpastorala.
   Men jag var alltså en Protestant, visserligen kristen och inte konstigt alls, men att det var annorlunda det förstår jag där och då i det djupt och katolskt religiösa Bayern. Mariabilder fanns avbildade högt och lågt och Maria och Jesusbarnet var avbildade i vägkorsningar och olycksdrabbade, skarpa kurvor längs många av de bayerska landsvägarna. Korstecknen var lika vanliga som vinkningar och äldre herrars hattlyft och var morgon ny startade med morgonbön i klassrummet där vi stod uppställda bredvid de snörräta bänkraderna. Efter bönen gjordes alltid korstecknet och när vi gick in i kyrkorna som vi löpande gjorde studiebesök i under ämnet ’Heimatkunde’, så var det obligatoriska korstecken i vigvatten så snart man kom innanför dörren. Det vill säga för alla andra ja. Men inte för mig, för jag var Protestant. Jag var undantaget. Jag fick inte vara en aktiv del av de där härliga, lockande ritualerna med bönerna, radbanden, korstecknen och vigvattnet. Jag fick se på och sen fick jag gå på egen kristendomsundervisning tillsammans med en mycket liten minoritetsgrupp – Grundschule am Amphionparks protestanter. Vi var väl tre, fyra stycken på den ganska stora mellanstadieskolan som inte kvalade in i katolikernas mysterivärld och vi fick istället gå till Herr Fäber som lärde oss om bibliska historier ur Gamla och Nya Testamentet utifrån en protestantisk synvinkel. Min klasslärare tillika Die Rektorin, Frau Ramsauer, var mycket mån om att jag inte felaktigt skulle indoktrineras till katolicismen och hade alltid falkögon på mig vid våra studiebesök i stadens kyrkor, när jag försökte röra vigvatten och göra mycket små korstecken i smyg. Då fick jag en skarp blick och tydliga ”Nein! Bitte nicht! ”. Det här var på den tiden när svenska kyrkan och protestantismen inte alls använde sig av korstecken, det var helt förbehållet katolikerna att hålla på med dessa tecken och om jag förstått det rätt så har med tiden korstecken och en del annat från det katolska också anammats och tagit sig innanför de protestantiska, svenska kyrkportarna. Men på den här tiden var det alltså – Ganz verboten für mich (die Protestantin)!
   Så det har inget med mode och moderna influenser att göra när jag bekänner att jag sedan tidigt 70-tal haft en dragning till Jesumoderns och korstecknens värld. Men. Jag får inte ihop min mysterielängtan med det som jag vid viss inläsning förstår hör till den katolska kyrkans praktiska livsvärderingar. Det som handlar om skilsmässor, aborter, homosexualitet och kvinnliga präster till exempel. Har försökt dagtinga med mitt samvete och undersökt om det går att komma runt mina tveksamheter, med syfte att till sist få komma med i den katolska gemenskap jag förnekades att delta i där nere vid kanten av Alperna. Men jag får nog fortsatt nöja mig med att pilla på radband i smyg, lägga blommor vid Mariakorsen och titta på blommorna i sommaröppna klosterträdgårdar.

Del 2
I Cannes blänker solen lagom starkt på Medelhavet och vid tiden för min semestervecka på platsen lyser alla filmstjärnor med sin frånvaro vid havskanten. Klockan är nio på förmiddagen och stenstranden gapar ännu tom, turistlös och nysopad. Allt är rent och morgonstädat, solstolar och strandcaféer har nyputsade fjädrar inför välkomnandet av de soldyrkare och allmänt strandsatta som strax kommer att dyka upp på Plagen.
Jag tar mig fram längs strandavenyn ’Croisetten’, passerar den regelbundet återkommande och söndagsöppna antikvitetsmarknaden längs Allé de la Liberté Charles de Gaulle och letar mig sedan upp på backkrönet längs en mindre väg till den strandnära och vackra katolska kyrkan – L’ Eglise Notre-Dame d´Espérance. Det är söndag i juni och 2010-talet skall ganska snart börja.
   Mitt sekulära resesällskap, som består av yngsta tonårsdottern, en relativt ogudaktig avfälling som skippat både konfirmationsläger och allmänna aftonböner, ligger kvar och drar sig här om söndagsmorgonen i sin hotellsäng och min kompis som inte varit i kyrkan sedan hennes far begravdes något decennium tidigare, hon gör detsamma inne på sitt rum som hon delar med sin dotter.
Men själv tänker jag ta tillfället i akt och gå på katolsk mässa med lokalbefolkningen. Smygkatoliken i mig ser sin chans. Kyrkbänkarna är så gott som fullsatta när jag släntrar in i vita linnebyxor och tunn sommarbeige bomullströja, men jag får en plats i ytterkant på fjärde bänkraden, så härifrån kommer jag att ha god utsikt och kan följa det katolska dramat som ska utspela sig framme vid altaret. Har inte varit på katolsk mässa sedan jag deltog med skolklassen i München - ett av de tillfällen då jag bannades av Frau Rektorin, för att jag försökte mig på lite korstecken och kanske också någon djup nigning framför moder Maria. Nu tänker jag kompensera för detta och minsann gå fram och ta nattvarden ur översteprästens hand och dryckeskärl. Jag sjunger med i de franska psalmerna, lyssnar fokuserat och hänger med så gott jag kan på kyrkofranskan och i symboliken. Jag tänker definitivt inte avslöja mig som protestant den här gången. Jag är en vuxen kvinna nu. Gör väl lite som jag vill, tror väl lite som jag tror och tar väl sedan dit jag kommer.
   Jag står i kö till bröd slash oblat-utdelningen, jag noterar hur de andra gör och strax är det min tur. Så talar prästen franska fort, han håller brödet framför mig, doppar det i vin och lägger det i mina utsträckta händer. Jo, jag har som sagt sett hur de andra före mig gjort. Nu tycker jag att jag känns klar, andas ut och tänker att brödet, kommunionen kan jag stoppas i munnen när jag kommit tillbaka till min plats på kyrkbänken. Men där tänker jag fel, attans, inte alls som en katolik. Prästen i det närmaste kastar sig efter mig när jag går åt sidan med nattvardsbrödet i handen ”Madame! Madame! Vous devez communier immédiatement!”. Det är av största vikt att man intar brödet och vinet med detsamma för här i den katolska värdelden h a r bröd och vin förvandlats till Kristi kropp och Kristi blod, i samma ögonblick som den katolske prästen har välsignat bröd och vin. Detta kan man alltså absolut inte promenera i väg med och inta lite närsom. Nej, det funkar inte så. Immédiatment Madame! Genast! Kristi kropp och blod kan inte bara ligga där i mina händer det ska i n i min kropp. Det är oerhört fysiskt och ganska mystiskt om man frågar mig. Ni fattar. Smygkatoliken har fått bannor och kastar nu lydigt in oblat och nattvardsvin i munnen. Tuggar och sväljer. Sen går smygkatoliken hem till hotellet igen. Och längs vägen pågår den antika marknaden i Allé De la Liberté Charles de Gaulle. Där köper jag ett gammalt tryck i vacker, åldrad ram i körsbärsträ som föreställer ett knippe chilifrukter. Det blev ingen Madonna och Jesusbarn, ej heller annan ikon funnen bland antikviteterna. Det blev chilifrukter och vissa transportbestyr när tavlan senare ska med hem i packningen till Sverige. Och senare denna söndag blev det uppvärmda stenar och guldgul sol på Medelhavsstranden i medeltidsstaden. Pratade med min unge, om livet och allt det där. Åt lunch i en solig spricka i fasaden. Grunnade lite till på katolicismen och stegade sedan med bestämda steg ut i Medelhavets azurblåa vatten.

Från Smedsbo till Biafra - with love

23/12/2024

Bild

Rent geografiskt bestod min barndom av den mellanlilla staden Borlänge, eller rättare sagt först av stadens centrala del Hagalund och senare av villaområdet Övre Tjärna. Barndomskartan sträckte sig sedan uppåt Siljan sommartid och en vinter växte den ända upp till Sälen när familjen ägnade sig åt mycket tillfällig skidsport i Hundfjället. Berget och backen var nytt (för oss) och högt (för alla) men de medhavda limpmackorna med kokt medvurst var desamma som matsäcken vid andra utflykter. Smörgåspaketen kompletterades med varm choklad och vinterkall apelsin.
   Om somrarna hyrde vi sommarstuga av Anna och Sven Matsson i Smedsbo, en by som låg halvvägs till Falun och när vi väl var där, var vi där så att säga. Vi flyttade dit med pick och pack under sommarlov och lediga barnasomrar, och vi återvände inte till stan förrän vi badat klart för säsongen i sjön Stora Aspan. Detta trots att det inte var längre än en och en halv mil mellan sommarstuga och vinterhem. Platsen för stugan var väl vald mellan Falun och Borlänge och gjorde att pappa fortfarande befann sig i navet av sitt pressfotografiska bevakningsområde. Här kunde han vara lika rörlig som alltid och fräste iväg i familjens rattväxlade SAAB så snart ett uppdragssamtal hade tagits emot på sommarstugans absolut enda modernitet – den väggfasta telefon han låtit installera för ändamålet. Televerket hade varit här och dragit långa telefonledningar med koppling till byns telefonstolpar. I parstugan stod också Polisradion ständigt påslagen och den åbäkade sig och pep från sin plats mittemellan den elektriska spisplattan under spiskåpan och vattenhinken med skopa i 60-talsplast. Pappa lyssnade av, pappa stack iväg, pappa fotade det som stod att finna på händelseplatsen där han hamnat och doppade sedan bilder i starka vätskor i det mycket svagt och rött upplysta mörkrummet som fanns kvar inne i stan och inte härute vid vägkorset i nowhere.
   En frilansande nyhetsarbetare som pappa är aldrig ledig och detsamma gällde för hemarbetande mamma som trebarnsmor, matlagare, gårdsskötare och familjesamordnare. Hon kan, på riktigt, inte vetat vad ’ledig’ innebar.
   I Smedsbo sträcktes min geografiska världsuppfattningskarta ut när min syster och jag förstått att det fanns barn som led på en plats som hette Biafra och vi satte upp en välgörenhetsrevy tillsammans med bästisen Janne i granngården på deras loge. Janne och jag var redan från korta barnsben båda ruskigt sugna på att stå på en scen och framföra sångnummer, enklare skådespel och slingriga dansakter. Janne hade sångrösten och jag hade grundläggande baletträning och ett par ärvda haremsbyxor i lila tyll som gjorde viss scenisk effekt på vårt sopade log-golv. Ett log-golv där vi ställt iordning en scen framför det som för mycket länge sedan varit en spilta för gårdens enda arbetshäst.
   Janne och jag fightades om konferencierrollen och långsiktigt vann väl jag den rollen kan man säga och han den som artist, eftersom han med tiden blev såväl utbildad operasångare som välkänd hårdrocksröst och musikalartist, känd från TV och de större scenerna. Han sjunger Cornelis och Bellman bättre än originalen och jag tycker fortfarande det är obegripligt att det inte var Janne som fick rollen och gestaltade Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes brokiga liv.
   När det gällde det geografiska så hade vi vid denna tid lärt oss att barnen i Biafra (fotnot till dig som är ung: en kortlivad självständig stat i Nigeria) hade det riktigt svårt, att de svalt och aldrig någonsin fick äta sig mätta. Hemma på farmors matbord stod en insamlingsbössa i lila papp med bilder av kraftigt undernärda svarta barn med uppsvällda magar och däri skulle pengar stoppas för att sedan hamna direkt i dessa stackars barns matkassa. Världen var inte alltför komplicerad vid denna tiden. Det var tydligt vilka som hade det svårt och vad som borde göras. Vi barn fick alltid höra att vi skulle ’äta upp’ och inte lämna mat och att vi skulle tänka på barnen i Biafra som inte fick någon mat utan led av svår svält. Det här hade vi lärt oss i skolan i våra respektive lågstadieklasser och detta levde med oss vid alla familjemiddagar och vid skolluncher när man ville lämna något kvar på tallriken. Biafra finns alltså vid tiden i våra medvetanden som en imaginär tarm som sticker ut på kartan från basen i Borlänge, Siljan, Sälen, Falun och Smedsbo. ”Biafra och Afrika” var ett land och en värld utan mat. Vi skulle göra vad vi kunde för att försöka ändra på det läget. Alltså något mer än att äta upp maten som någon mat-tant hade slevat upp på våra tallrikar. Vi skulle bidra med reda pengar, intjänade på entréer till vårt eget lantliga kulturevent.
   På vår tillfälligt iordningställda scen på logen i Smedsbo - där sittbänkar ställts in som sittplatser för våra föräldrar och tålmodiga grannar som vi jagat ihop till spektaklet - ska vi nu spela egenskriven revy och samla in pengar till mat åt dem som svälter i Biafra. Vi bestämmer en entré för det hela, vi målar ett par affischer. Affischerna sättes upp på gärdesgården runt Åströms, dvs Jannes, sommartomt och på Missionshusets anslagstavla. Missionshuset ligger granne med vår enkla parstuga, den utan vare sig kallt eller varmt vatten och med utedass under största eken.
   Jag minns inte beloppen, ej heller innehållet i våra egenhändigt regisserad och framförda kabaretnummer. Men jag minns scenen och känslan när vi står där efter föreställningen och bockar och niger och tackar för applåderna. Jag minns doften av nysopad loge och fraset från superlätta haremsbyxor i tyll. Den tillfredsställda känslan av utfört verk i kroppen och jag minns tydligt räknandet av intjänade fysiska pengar, entréerna som besökarna lagt i vår burk eller räckt över till syster Eva som var mycket pålitlig och ekonomiskt sinnad, sin ringa ålder till trots.
   Klirr i kassan tror jag fick en fysisk innebörd för oss och den blygsamma, men ändå inte oviktiga, slutkassan sattes sedan vid ett personligt besök tillsammans med förälder, in på banken på största gatan i stan. Adresserat till Radiohjälpens konto 90 1950 och väl öronmärkt för svältkatastrofen i Biafra. Ett band hade knutits mellan Smedsbo och Afrika och världen blev större. En ny kontinent fanns på barnen i Smedsbos karta.

Man kan väl vara en sådan

22/12/2024

Man kan väl vara en sådan som går omkring, en som tänker på nästan ingenting. Eller grubblar och ältar, rycker i trådar, pratar och rådgör och gör upp en plan. En som sätter en plan i verket, skjutsar en plåt i ugnen, gör en resa långt bort eller bara står still.

Man kan väl vara en sådan som kisar mot ljuset och lyssnar på ljudet av andras röster, allt ’going-on’. Man vänder på rocken och rycks med av chocken ’Men oj då! Nej då du, men ta och dra! Varför gjorde han si?’ och ’Vem ska jag va’?’

Man kan väl vara en sådan som lyssnar på sorlet, som väntar på vrålet, på grinden som öppnas, som hör hovars slag. Man väntar vid grinden, strax under linden, man bäddar sin säng med varma dun. Man lider, man vrider, i skratt och i plåga, man lever, man reder ett mindre bo.

Man kan väl vara en sådan som ensam sitter, som inte gitter, som dricker sitt te ur en trasig kopp. Som lyssnar på andra, men ensam vill vandra, fast hjärtat det springer i galen galopp. I full fart mot gränden, där småsaker händer, där vänner kan vänta i sparsam flock.
Man kan väl vara en sådan.

Man kan väl vara en sådan som är rädd för ljuset, som vaktar huset, som längtar till bergen, som gillar bröd. En sådan som vill mycket, som lätt fattar tycke och redan lättat på kopplet till hundspann och märr. En sådan som har åkt i karusellen men tröttnat på modellen. En sådan som vill stå stilla, när andra går. Eller springer mot djupet, men aktar stupet, drar i trådar, vaktar får.
Man kan väl vara en sådan som är lite så.

Krass advent

18/12/2024

Vi hade ställt fram ljusstakarna, hängt alla adventsstjärnor i de svarta fönstergluggarna, radat upp outslagna blå hyacinter i skålar och vaser och täckt rötter och blomlök med grönmossa. Vi radade upp domherresilhuetterna i papp längs spiskåpans kant i köket och ja, vi hade väl gjort som vi brukar mest. Vi hade adventsrustat huset, mannen och jag. Slitna adventstjärnor i paisleymönster som vi köpt i slutet av 90-talet, hängde ännu en gång på sina bekanta och angivna platser. Några av stjärnorna så slitna att korstecken behövde göras i samband med upphängningen. Pappen tunn och sladden knölig. Det låter kanske slarvigt, men blir ändå hyfsat fint. Och det var som sagt som vanligt. Så som vi brukar ha det i advent när vi vill fylla stugan och hemmet med ljusstämning i vintermörkret. För mörkt det var det ju. Väldigt mörkt. På kvällen när vi tänder lamporna som finns i stjärnorna så råder mörkerrekord i bygden, i staden och i hjärtat. Inte objektivt sett förstås men i kroppen var mörkerrekordet verkligt.
Så allting hängde där på sin rätta plats, slitet ja, men varmt ljusspridande och ljuset blandade sig i rummen med de första försiktiga doftstråken från de blå hyacinterna. Det borde ha känts jättefint. Det borde vara underbart. Det skulle väl vara en välkommen vändpunkt i den stretiga höstvintertiden. Men jag står där och tittar, jag går där och myser, jag doftar, jag sniffar, jag puffar någon pappersdomherre tillrätta och det känns mest lite … tomt. Inte tomt på grejor. Inte tomt på pynt. Bara en stilla avsaknad av den varma känslan i bröstet och tillfredställelsen i magen. Bara så, lite tomt, inget särskilt. Känslan av inget särskilt som kanske blivit mer bekant i kroppen och själen de senaste åren. Är det rätt och slätt så här att vara rätt blasé, ’Been there, done that’? Adventsstaken och juleljusen har tindrat i min syn så många gånger och i år så tar det nästan stopp. Det är fint här hemma, det känns på inget sätt dåligt, bara det att ’inget särskilt’ dök upp i bröstkorgen. Inget fladder eller stilla vänt, inget hopp att något meningsfullt och gott blivit sänt, bara mer en krass advent.

Bron

4/12/2024

”Stefan! Stefan!" Mammas röst hörs långt bortifrån, från andra sidan skogsdungarna. Men vinden bär rösten och ropet ner till sjöstranden där Stefan klättrar på och mellan de stora, runda stenarna vid vattenbrynet. Han bryr sig inte om att lyssna på mammas rop, för han vill inte gå hem och äta än. Sjön är alldeles stilla och Stefans träningsoverallbyxor är våta upp till knäna. Han har klättrat på utsidan av det största stenblocket idag och fick vada för att ta sig tillbaka in till stranden. Ena sidan var både brant och slät och han kunde hasa på träningsbyxornas slitna tyg som på en rutschkana ner mot vattenbrynet. Solen kisade genom ett lätt dis och ett särskilt hälsingskt skimmer spred sig över morgonen, över Norra Dellen, över byn, över skogen och över pojken och han var inte hungrig än, fast han lekt skattsamlare och pirat på stranden hela morgonen och en bra bit in på förmiddagen. Mamma hade säkert ställt fram limpmackor och O’boy åt honom på köksbordet, där på andra sidan skogsdungen. Men Stefan var inte redo att komma hem än.
      Nu går Stefan på hala skosulor under dyra skor i mörkaste höstnatt längs Norr Mälarstrand i huvudstaden och längs ett annat vatten och han drar det exklusiva rockslaget hårdare om halsen för att skydda sig för Mälarens kyla och novembers griniga bett. Han har ingen sjal i halsen och inga handskar på de frusna händerna. Det blonda huvudet är välfriserat, barhuvat och svinkallt. Det skulle ju inte bli så här. Han är inte klädd för att vara utomhus. Överhuvudtaget. Han var klädd för att snabbt hoppa i och ur bilar från Taxi Stockholm, Uber eller Bolt. Han borde ha legat kvar hemma i sängen där han under gårdagskvällen först läst sagor för barnen och senare smekt sin vackra fru och ännu senare låtsats sova. Han borde aldrig ha gått upp mitt i natten och smugit sig ut från sekelskifteslägenheten i Vasastan. Han borde ha legat kvar därhemma mellan de ekologiska lakanen och krupit närmre sin fru. Hon som hade hy mjuk som sammet och som alltid doftade av sommarcitrus och dyr vanilj. Hon med silkeshåret, den jäkla kapaciteten att fixa allt och det jävla humöret som blixtrade till när det blev ”för mycket” och gränser behövde sättas. Han borde ha gått in i barnens rum och kysst deras nackar och suttit på golvet i nattlampans sken och lyssnat på deras andning istället för att smygandes som en tjuv om natten i sitt eget hus, med skinnskorna i handen tassa ut ur lägenheten och hetsigt ila till Kungsgatans Casino - ”Vi har nästan alltid öppet för dig”. Men han hade både känt på sig och trott att det hade funnits chans till och varit läge för storvinst i natt, svårt att riktigt förklara men det hade känts i hela kroppen, en både välbekant och alldeles speciell och förväntansfull känsla, att det fanns något riktigt gott att förvänta sig och han visste ju att – ja, det ska också gudarna veta – att om det inte ordnade sig nu, idag, i natt, så fanns det ingen återvändo för honom. Det fanns ingen kvar som kunde rädda honom om han inte vann vid spelbordet ikväll. Varenda kompis, långivare och kollega med resurser hade stängt sin dörr. Låst sin port. Satt upp en skylt ”kom inte hit”. Läget var minst sagt prekärt och Stefan svettades ymnigt av stress och av spelets upphetsning redan när taxin bromsade in i korsningen Vasagatan Kungsgatan. Det fanns ingen annan väg nu än att satsa allt på samma kort, samma bord, samma siffra, samma färg och om det gick in nu, ja om, om, om. Då skulle fan-i-mej hela skiten lösa sig. Det m å s t e det göra.
      Dellenvågorna hade kluckat och kompis-Anders hade knuffat, men bara på skoj och båda hade skrattat och så hade dom simmat ut i sjön med shorts och t-shirts på, för nu hade ju ändå båda ramlat i vattnet. De simmar bra, kan simma långt fast kropparna är små och tunna. Stefans pappa har lärt honom och han var inte fem år fyllda när han första gången själv simmade mellan Storstenen och Måsberget, som man kallade det riktigt stora stenpartiet som fanns tio meter rakt ut i vattnet utanför den lilla sandstranden nedanför Stefans hus. Pappa hade gått bredvid i vattnet och hejat på och när Stefan kommit fram till Måsberget hade pappa kastat honom upp i luften och sagt att han var bästa simmaren i hela Fönebo, ja hela Norra Dellen. Han kunde bli en ny Lars Frölander eller Mark Spitz när han blev stor. På tillbakasimmet mot den lilla sandstrandens vik hade Stefan blivit ivrig och svalt vatten så det gjorde ont i både halsen och magen, men det var ingen direkt kallsup sa pappa, men nästan. Stefan hade sprungit det fortaste han kunde upp till mamma hemma i röda trähuset och berättat att han kunde simma och mamma hade kramat honom hårt och förstått att nu framöver kommer han att vara i vattnet lika mycket som på land. Min egen lilla fisk hade mamma sagt och kysst honom på toppen av huvudet där håret ännu var torrt.
      Men skiten hade inte löst sig. Det blev fel färg, fel siffra och fel så in i bängen för Stefans räkning. Nu fanns det bara skulder och aska och svikna löften kvar. Sista chansen till räddning var bortblåst. Han hade försökt att låna mer. Det brukade ju fungera. Han hade ringt en vän och en annan som aldrig varit annat än en lånehaj. Vännen hade inte ens orkat bli arg, fast han blev väckt 03.15 och fast han redan hade hjälpt Stefan ur knipor så många gånger att det kändes löjligt att räkna. Vännen hade låtit ledsen och pratat om hjälp och vård och behandlingsprogram. Bla, bla, bla. Stefan orkade inte lyssna, för nu var insatsen så orimligt hög, så livgenomgripande … annorlunda. Allt var belånat, borgenärerna så många. Inget av det familjen trodde var deras ”fanns” egentligen. Besparingarna var borta, vänner blåsta, lönen uttagen och förbrukad för all överskådlig framtid. ”Livegen” hade en av hans utlånande instanser kallat honom. Imorgon skulle de behöva gå ifrån lägenheten, och Erika visste ingenting. Erika med silkeshåret, sammetshuden och järnhumöret. Hon anade att något inte stod rätt till, hon hade ställt honom mot väggen, marken hade skälvt under Stefans fötter och under asfalten i Vasastan en stund, men Stefan hade guldmedalj i lögn och manipulation och hade lovat att han hade en helt fantastisk grej på gång, precis runt hörnet och Erika hade lugnat sig. Nästan trott honom fullt ut. Erikas pappa hade klivit in i korthuset och investerat och nu skulle även hennes föräldrar dras med ner i djupet. Ovanlädret i Stefans skor är blött av att gå i de våta löven som blåser upp på strandpromenaden, men Stefan bryr sig inte längre. Ett lugn har lagt sig i hans kropp och han har släppt taget om kragen. Låt det blåsa, låt kylan komma in! Han fortsätter med långa kliv i riktning mot Västerbron som spänner upp sig som en upplyst pilbåge över det nattsvarta Mälarvattnet och det är bara någon enstaka bil som vågar sig eller har anledning att ta sig över hjärtklaffen från Kungsholmen till Söder i busvädret den här tiden på dygnet. Stefan vet vad han måste göra. Nu finns det bara en väg ut.
    ”Steffe! Steffe! Kolla!” Det är Anders som ropar. Han har hittat en blank och skimrande sten på botten vid grannarnas brygga. ”Jag tror det är guld!” fortsätter Anders ivrigt och Stefan kastar sig huvudstupa från bryggan i sommarvattnet och landar bredvid Anders två meter under vattenytan. Stenen är stor och ser mycket riktigt guldfärgad ut. Anders och Stefan tittar på varandra med uppspärrade ögon under vattnet och gör tummen upp till varandra. Så sprattlar de upp mot vattenytan och på vägen upp ser Stefan solen som bryter genom vattenmassorna och han känner djupt i sig att det här är det bästa han vet. Att titta mot himlen och solen under vattnet, att känna det svala sjövattnet mot hela kroppen, sjövattnet håller om honom precis överallt. Det kittlar mot ögonen, strömmar i öronen, sprudlar i munnen om man råkar öppna den precis innan man spränger vattenytan och kommer upp och kan blåsa ut en vattenkaskad som en stor val eller delfin. Att känna vattnet mellan tårna, vara tyngdlös, göra volter och känna håret vattenfladdra runt huvudet som en sjöjungfrus eller som ett mänskligt sjögräs. Och nu - nu har dom hittat guld också!
Upp mot ytan! Upp mot ljusets! Upp mot solen! Hurra!
      I jämnhöjd med Sankt Eriksgatans utlopp mot Norr Mälarstrand, där Rålambshovsparken tar vid stadsbilden, ringer det i Stefans telefon som ligger i innerfickan på hans fortfarande obetalda märkesrock. Som ringsignal har Stefan första takterna med blåssektionen i temat från Rockyfilmen ”Gonna Fly now” och Stefan har ibland tänkt att det kanske är lite ’lökigt’ att ha den, men han har inte orkat ändra. Nu skiter han i det. Han trycker av det inkommande samtalet utan att titta vem det är som ringer och när han kommer ner till vattenkanten kastar han telefonen rakt ut i vattnet där silverpilar utan löv nu sträcker ut sina kala grenar som spretiga fingrar som petar i vattenytan. Trots höstnattens stormande och blåsiga oljud hörs ett plumsande ljud när telefonen träffar och skär igenom den mörka vattenytan. Stefan går vidare som en robot i riktning mot trapporna som tar gående upp till Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Telefonen är borta, vinden är stark och natten skall strax gå över i det allra första av morgonen. En morgon där casinot på Kungsgatan kommer att hålla öppet en stund till. På casinot är man angelägen att ha ”flexibla öppettider, så att så många besökare som möjligt ska ha möjlighet att spela”. Stefan vet inte varför Casinots marknadsföringsord kommer upp för honom nu, för han skiter faktiskt i det. Det är såå för sent. Och det är sannerligen inte casinots fel att saker har blivit som de blivit för Stefan. Han skiter i det också, men grunden måste vara den där klådan, den där nerviga hetsen och förväntan, ett galet sug i kroppen efter …, ja vaddå? Längtan efter kicken, klippet, och vinsten, ’fixet’ som ska lösa alla hans problem. Men nu är Stefan lugn där han stretar upp mot Västerbrons högsta punkt. Han kastar den tomma kartan med Tramadol som ligger i innerfickan på hans välskurna rock. Tack och lov fanns det inte bara spelmarker, skuldsedlar, vinstbongar och spruckna löften i hans värld. Där fanns också kemisk hjälp att få när man som bäst behövde den. Och det medicinska lugnet lägger sig nu som ett tight cyklop över pannan på honom. Han borde tänka på familjen, men det är bara tomt nu. Men han har provat, han har försökt och reella planer, små säkra steg och träligt slit har aldrig legat för honom. Han borde vända men allt bakom honom är bränt. I bröstet finns det bara tomhet kvar. Han har kommit upp på brokrönet och ser det höga räcket och säkerhetsvajrarna där ovanför. Men Stefan är en tränad man, en hälsingeatlet och han hade kunnat bli en Lars Frölander eller Mark Spitz, han har tränat på gym och hållit sig smal och vig. Nu gör han sig beredd att snabbt ta sig över räcket, att klättra som han gjorde på branta Måsberget. Nu är det dags att göra slut på skiten. Att bli fri.
    ”Stefan! Steffe! Stefan, vänta! Stefan Hallå!” Hälsingehimlen är vid och blå, snabba steg rör sig på sandstranden, klackar klapprar på Västerbron. Himlen över Dellen vid och bred och ljusast blå och Mälarens vatten svart som katten. Måsarna skriar och solen tar sig knivskarpt och sommarmjukt ner genom den milsvida vattenytan. Stefan! Stanna! Stefan, det är jag! Det är ingen fara!

Punka vid Siljan

20/11/2024

Bild

Hundvalpen satt i bilen. Längst bak i sin trafiksäkra bur. En valp på väg att bli riktigt stor, en stark och bestämd hundflicka med stor integritet och lockig päls som precis börjat gå överstyr och som nu skall få sin första riktiga klippning hos uppfödaren. Vi ska till en by i skogen på Siljans västra sida. Visst har jag klippt valpen löpande till husbehov hemma och hållit lockarna i styr, det måste man om man har skaffat sig en urlockig lagotto romagnolo som inte fäller någon päls, men nu var det alltså dags för den stora höstklippningen och min tufsiga tjej skulle få stil och finess.
Bland guldgula höstlöv och trasslande höstvindar ger vi oss av från vår södra del av Dalarna för att åka i höstsolen upp till Siljan om eftermiddagen. Hon därbak, jag därframme.
Bilen har småkrånglat en tid med upprepade meddelande på displayen om att växellådan är ”malfunction” men att det ändå går bra att köra vidare. Problemet är inte alls konstant och jag har haft min ganska kära Audikärra på märkesverkstaden, där de egentligen kom fram till – typ ingenting. Felet lyste med sin frånvaro när de provkörde och försökte provocera fram felmeddelandet från bilens dator.
   Men nu är bilen alltså inte på verkstaden längre, nu sitter jag och hund i bilen och vi befinner oss i höjd med Borlänges norra utkant när displayen börjar lysa gul och röd igen ’Gearbox is malfunction, you can continue to drive´. Kruxet är att det inte bara är ett felmeddelande utan koppling till bilens körbarhet. Samtidigt som meddelandet dyker upp – taggar också automatväxellådan ner och bilen blir märkbart ’matt’ och tappar fart. En obehaglig känsla av kontaktlöshet sprider sig från gaspedalen upp till lillhjärnan och när detta kombineras med att man befinner sig på motorväg mellan andra högfungerande bilar med intakta växellådor på högvarv, då ökar stressnivån markant i mitt inre förarsystem. Jäkligt stressigt helt enkelt.
   Idag ger automatväxeln upp och går in i viloläge gång efter annan och jag tar ett extra varv i rondellen för att kunna ta ett avgörande beslut om fortsatt färd eller inte. Jag gasar på och tar ändå utfarten norrut, riktning Siljan, och det visar sig vara rätt beslut, så långt. Växellådan mår bra av den jämna och högre hastigheten som jag sedan far fram i.
   Gasen funkar fint, växeln ligger rätt i automatsystemet och jag sjunger med i Markus Krunegårdlåten jag spelar i det som jag fortfarande kallar bilradion, fast all musik ligger i molnet och levereras av streamingtjänsten som tagit över det mesta. Finemang. Vi kör på.
   Men, andra saker kan hända och det gör dom nu. Inget allvarligt men ändå. Trist. Jag ska ’toucha’ ena infarten till Leksand för att sen göra en vänstersväng och hamna på andra sidan av Siljan, och det visar sig att jag kommer att ’toucha’ i lite väl konkret. Jag har förmodligen något för hög hastighet och är något för ouppmärksam när vägen plötsligt smalnar och jag ’touchar` (hm) ganska rejält in i stenkanten på en plötsligt uppdykande refug med mitt vänstra framdäck. Det rycker till kraftigt i bilen och låter inte bra. Kör ytterligare några hundra meter och åker in i en rondell som pryds av en gigantisk Leksandsstake i svart järn (kreativiteten hos kommunernas rondell-utsmyckningsmakare vet snart inga gränser) och här känner jag hur bilen lutar och hör ett mindre trevligt dunsande ljud komma från det vänstra främre hjulhuset. Tänker typ ”Fan, fan!” och sen ”Punka, skit!”. Gör en högersväng in på första möjliga avtagsväg. Parkerar utanför en sliten villa med neddragna persienner och högar av stora däck på gården. Tänker Twin Peaks och lite på ödets ironi. Goda råd och redlighet önskar jag mig när jag kliver ur bilen och konstaterar att jag såklart känt ’rätt’ – framdäcket är skadat och punkterat. Stora hundvalpen gnyr lite därbak. Fasen – har aldrig bytt däck förut och vet att det reservdäck jag troligen har under golvet i bilens bakre skuff är av sorten som ska pumpas upp med en liten pump. Lucka, däck och pump finns under den ganska väl fastmonterade hundburen och jag inser direkt min begränsning. Jag kommer inte kunna byta däck själv, här behövs hjälp. Ringer verkstad, ringer bärgning, ringer föräldraledig svärson och har ganska snabbt en handlingsplan. Om 45 minuter blir jag hämtad av svärsonen och strax därefter kommer bärgaren att ha hunnit fram hit från residensstaden. Svärsonen ska hämta mig och hunden och bärgaren ska se till att bilen kommer till vidtalad verkstad. Tacksam för försäkringar och redigt folk drar jag den något för tunna jackan om kroppen, låtsas att snusnäsduken i halsen är en yllesjal och öppnar hundburen och tar ut min stora, vilda hundvalp för en improviserad promenadtur i stadsdelen. Höstvinden är hyfsat kall, gula löv prasslar fritt i björkarna och husen längs promenadvägen visar sig vara av det vackrare och välmående slaget. Min första Twin Peaks-känsla hade varit felaktig och väldigt lokal.
   Hunden är glad, rödfärgade lador med konstnärsateljéer är vackra och jag är väldigt kissnödig. Men jag är en van utomhusmänniska och skogsvandrare och har inget problem med utomhuskissning så jag söker mig ner till den södra stranden av Österdalälven som här förenas med Siljan och hittar snabbt ett lämpligt snår där jag hukandes kan njuta av att få kissa när man är kissnödig – hallelulja – och samtidigt blicka ut över det mörkblå vattnet med höstens alla krusningar på vattenytan. Känner mig tacksam och lite nöjd med livet ändå. Att det mesta verkar fixa sig, att hjälp är på väg, försäkringar fungerar och naturen är god.
   Kissandet har skett i en lutande vinkel där marken sluttar i mellanrummet mellan väg och vatten, och jag reser mig upp och tar några första steg ut från min lilla natursköna vrå av dalaverkligheten. Den mer reella verkligheten gör sig dock påmind när jag stegat några steg upp längs landsvägen. Det kippar misstänkt i mina skor och båda fötterna känns aningen våta. Fasen, hallå! Jag ser ner på mina sneakers med ovansida av mjuk textil och mina vita sockor - sockor som förr skulle kallats tubsockor men nu är en modern detalj med ränder inköpta i trendig butik på trång stadsgata långt ifrån Siljans strand och Österdalälvens kalla vatten. Den vita färgen på sockorna drar misstänkt åt gult över anklarna och jag har alltså lyckats kissa rätt ner i båda skorna. Aldrig hänt förr, fråga mig inte hur. Men än är det minst en kvart kvar tills hämtning och räddning skall komma och undsätta mig och min även fortsättningsvis oklippta hund. Vinden drar på och hösteftermiddagen biter mig lätt i nacken. Så jag kippar på i mina skor och söker läläge på återstoden av min promenad som också är tillbakagången till bilen. Framför mig dyker en skylt upp som skvallrar om en slags kulturstig genom en dalsänka. Stigen har uppmärkta skyltar med information att läsa för den som ska vandra längs stigen och stigens namn lyser vitt på svartmålat trä – ”Se människan”. Vet väl inte riktigt varför men jag känner inte något särskilt behov att bli sedd i denna stund. En människa med hund, för tunna kläder, trasig bil och strumpor med kiss i våta skor. Människan vandrar vidare, hjälp är på väg. Det räcker fint så.

Mild oktober

6/11/2024

Det är fortfarande ganska tidig morgon, staden har visserligen vaknat och människor rör sig i snabba horder bara två kvarter nedanför Tullbacken där tempot är stilla och friden råder. En kvinna väntar ensam vid busshållplatsens ändstation och två små skolflickor bär väskor på ryggen och pratar i munnen på varandra, ohört av andra om vad, men engagerat och ackompanjerat av oregelbundna skutt i sidled. En brevbärare på mellanblå Postnord-cykel bromsar in utanför ett av de fläckfria lägenhetshusen, ett hus där en mäklare tejpat upp anslag på porten med uppmaningen att mäklarfirman har kunder som efterfrågar bostadsrätter i området. Kapitalstarka sådana specificerar man. Oktobervinden blåser milt och överraskande varmt. Löven dallrar. Utanför en av gatans portar sitter en äldre man i gråmelerad collegetröja och mjukisbyxor i rullstol, han rör sig mycket långsamt i stolen och försöker med uppenbara svårigheter att plocka upp en hundlort från trottoaren i en svart så kallad bajspåse. Tålmodigt och helt stilla står en stor beige labrador retriever bredvid rullstolen, till synes helt i onödan bunden av ett koppel till sin husse, sin människa. Om en timme har människa och hund, tid bokad på stadsdelens veterinärmottagning.

   ”Få se nu, hur gammal är Selma?”, frågar hon. Hon som älskar sällskapsdjur i allmänhet och hundar i synnerhet och pluggat hårt och länge för att få sin veterinärlegitimation i Polen. Hon hade nästan lärt sig polska också på kuppen, även fast studierna varit på engelska.
   ”Selma är elva nu”, svarar han, som är genomsvettig av ansträngningen att ta sig hit, med förbeställd färdtjänst och hjälptagande av okända människor i trapphus och husentréer.
   ”Hon är en fin tjej”, säger hon.
   ”Hon är mitt allt”, säger han. ”Hon kom till oss när hon var åtta veckor”.
   ”Då har ni haft ett långt liv tillsammans”, säger hon och stryker Selma över den kraftigt hopsjukna ryggen.
   ”Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne”, säger han. ”När min fru dog, så blev det Selma och jag. Det är fem år sedan nu”.
   ”Hur fungerar det med rastning och motion för Selma? Har du suttit i rullstol länge?”, undrar hon.
   ”Det funkar, det funkar”, upprepar han och klappar Selma allt intensivare över hjässan. Han stryker handen över hennes långa öron och hon står blickstilla bredvid honom. Rör sig inte ur fläcken.
   ”Jag har hiss i huset och klarar av att rasta henne på egen hand. Jag har haft stolen i sju år nu till jul. Det var en arbetsplatsolycka, dagen före julafton… Då levde min fru”,
   ”Jag beklagar”, säger hon.
   ”Jag hade inte klarat mig utan Selma. Jag låg på intensiven i tre månader, sen kom jag hem och Selma har inte avvikit från min sida sedan dess”.
Det blir tyst en stund i rummet och det enda som hörs är Selmas andning. Den är tung.
   ”Hon är väldigt stilla och nersjunken över ryggen”, säger veterinären och går ner på knä bredvid den stora hunden. Hon ser att det inte finns en chans i världen att hon skulle kunna få upp den tunga och orörliga labradoren på undersökningsbordet. Hunden är uppenbart i mycket dåligt skick.
   ”Jag tror inte det är någon större fara”, säger han. ”Hon har väl artros, som äldre hundar får och jag har hört att det finns nya artrosmediciner”.
   Hon drar med sina händer över Selmas rygg och framben. Känner på bogen och nacken och gör ett försök att lyfta ett av frambenen för att undersöka rörelsen i skulderpartiet. Selma ger ifrån sig ett ynkande ljud av smärta, vrider på huvudet mot veterinären och håller den bruna blicken fast och länge i djurvårdarens ljusblåa och undersökande ögon.
   ”Hon smärtar över rygg och framben”, säger hon och märker hur hon underdriver.
   ”Ja, men lite medicin kanske…”, säger han.
   ”Du vet, Selma har haft ett långt liv, för att vara en hund”, säger hon och noterar att hunden inte rört sig ur fläcken. Hennes undersökning av hunden har gett henne information om ett skelett i mycket dåligt skick. Hunden är gammal och har förmodligen inte fått någon motion de senaste åren. Hjärtat slår mycket oregelbundna och alldeles för snabba slag.
   ”Du vet jag har ingen annan”, han nickar bestämt samtidigt som han hummar och bekräftar sitt eget uttalande. ”Det är liksom Selma och jag nu”.
   ”Har du ingen annan familj, barn eller så?” undrar hon?
   ”Nej, vi fick tyvärr aldrig några jag och frugan. Det blev Selma som blev vår tjej”, han fortsätter klappa Selma, han skrattar lite forcerat och nickar igen för sig själv.
   ”Har du några vänner eller grannar som hjälper dig?” frågar hon och känner att hon liksom lämnar sitt protokoll nu. Den här mannen är inte i mycket bättre skick än Selma, det kan hon lätt avgöra även om det är djurläkekonsten hon är legitimerad i och inte den mänskliga.
   ”Jo, jo, jag har en grannfru som tittar in och hjälper mig med småärenden och för guds skull, jag har ju både hemtjänst och viss hemsjukvård” han skrockar och torkar svetten ur pannan med baksidan av handflatan. ”Man ska inte klaga, absolut inte”.
   ”Mm”, hon nickar bekräftande och stryker även hon Selma över ryggen. Selma kutar ännu mer på den förvärkta ryggen och skuldrorna reser sig som två fartygsmaster på var sida om den nersjunkna ryggraden.
   ”Du vet”, fortsätter han ”Jag pratar högt med Selma hela dagarna”.
   ”Är hon en god lyssnare?”, frågar hon och ler.
   ”Den bästa”, säger han och så blir det tyst igen i rummet. Han böjer på nacken och håller handen i ett beskyddande grepp över Selmas nacke. Selma tittar upp på honom med ett uttryck i ögonen som kan tolkas som bedjande.
Han snörvlar ett par gånger och torkar sig på ärmen. Selma suckar.
   ”Du förstår att hon har ont, eller hur?” frågar hon med mjuk röst. ”Selmas skelett och leder är i princip uttjänta och hon har heller inte några muskler just som hjälper henne att bära upp sin tyngd”
   ”Men jag sköter henne så gott jag bara kan. Vi går ut två gånger varje dag och hon får bra mat och … mycket kärlek. Hon äter i princip samma mat som jag… hon gillar både sill och kanelbullar”.
   ”Det låter fint hördu och du har tagit hand om henne på bästa sätt, men nu är det så att Selma har ont och hon har skador på skelett och leder. Det smärtar säkert väldigt mycket för henne att röra sig, även om det bara är några korta steg och promenader”.
   ”Men…, kan kan inte…”, han snörvlar igen och sväljer.
   ”Jag tror inte det finns något mer vi kan göra för Selma”, säger hon och meningen skär som ett rakblad genom de desperata förhoppningarnas ömmande töcken.
Han fortsätter hålla huvudet nedböjt över hunden som står orörlig och andas tungt. Hon lägger handen på hans arm.
   ”Selma har haft ett fint liv”, säger hon.
   ”Men man kan väl inte bara bestämma att det tar slut!”, lyckas han få fram från djupet av sin egen hoptryckta bröstkorg. Han håller Selma om halsen nu.
   ”Jag tycker vi ska se det som ett stort privilegium som våra husdjur har”, säger hon. ”Dom behöver inte lida som vi människor när livskrafterna tar slut och smärtor tar över. Vi kan hjälpa dom så att de får somna in”. Hon fortsätter hålla handen på hans arm men han drar den åt sig och nu rör sig hans rygg som i tysta skakningar. Selma tar ett par stapplande steg bakåt så att hon får huvudet jämsides med honom och lyckas lägga sitt huvud i hans knä där han sitter i stolen.
   ”Nej, nej, inte nu, inte nu…”, viskar han och håller båda sina händer om Selmas stora, runda, pälsklädda huvud.
   ”Mm,” hon väger orden på medkännandets guldvåg. ”Jag vet att det är svårt. Så svårt”.
Tystnad igen.
   ”Men jag vet också att det blir bra för Selma”, hon tittar på väggklockan ovanför dörren och vet att väntrummet är fullt av halta och lytta och vilda och matta. Det är så många som behöver henne. Men hur ska hon kunna annat än sitta kvar här med den gamle mannen. Vad är hon för människa, vad är hon för veterinär om hon inte sitter stilla där hon nu sitter.
   ”Jag kan inte, jag kan inte...”, snyftar han ” Hur skulle jag kunna lämna Selma?!”
   ”Jag kan berätta för dig att Selma har ont”, säger hon ”Det bästa du kan göra för Selma nu är att låta henne somna in”.
   ”Det är inte rimligt att man ska behöva ta sådana beslut”, hans röst låter liten nu och han håller Selmas huvud mellan sina skakande händer. ”Det är så svårt…det blir så tomt…det går inte”.
   ”Vet du, jag tror att du visste hur svårt Selma har det när du tog hit henne idag, eller hur?” hon talar med mild röst och klappar honom på axeln.
   ”Men jag hoppades…”.
   ”Mm, du tog ett bra beslut för din bästa vän. Du vill inte se henne lida”.
   ”Ne-e-e-j”, han snyftar och klappar och smeker ”Hon är min bästa vän. Ingen har varit bättre… än hon”.
   ”Jag förstår det, ni har varit varandras människa och hund. Du har säkert så fina minnen”.
   ”Ja-a-a”, han svarar på inandning.
   ”Ska vi låta Selma få somna in? Du kan hålla henne och hon får somna med huvudet i ditt knä.”
   ”Jag vet, jag vet, men … gud hjälp mig…”.
   ”Det kommer att gå bra, hon har så ont nu”.
Han nickar och håller det hårdaste och mjukaste han kan om Selmas huvud. Selma suckar och lutar huvudet i knät. Klockan på väggen tickar vidare och oktoberlöven blåser förbi utanför fönstret.

Squash, game, love

23/10/2024

Game 1
Var ska jag börja? Kanske i squashhallen - med en del romantiska backhandslag och hårda smashar med squashbollar rakt in i hjärteroten. Om nu en back-hand kan vara romantisk och om det verkligen finns en hjärterot.
   Vi gick på gymnasiet, vi spelade squash. Vänskap har uppstått i klassrum och på efterfester och vänskapen går framåt och ska vi säga… utvecklas. Vi gillar att hänga tillsammans, att diskutera, att vrida och vända på stort och på smått. Vi skrattar, vi pladdrar, vi skickar lappar med fyndiga kommentarer till varandra på historielektionerna. Vi spelar ännu mera squash. Kraftfullt spel och snabba slag. Båda tyckte squash var roligt redan innan vi börjat spela med varandra. Men nu tar spelet liksom nya höjder och bollskorna slits hårt. Vi lägger t i d på banan och på varandra.
   ”Vill du spela idag?”
   ”När slutar du imorgon, ska vi spela?”
   ”Har du bokat någon tid i squashhallen?”
Racket och sporttrunkar, våta handdukar och frekvent duschande. Heja oss, vad vältränade vi är!
Värst vad jag har blivit sportig. Kul att ha fått en ny killkompis.
Vännen Anette rynkar på pannan och skrattar bitskt ”Kompis?! Du är ju kär som en klockarkatt!”
   Förmodligen sa hon ändå inte ’klockarkatt’ det begreppet är alltför gammalt även för den här situationen och passar inte in i språkbruket på det sena 70-talet. För det är där vi befinner oss, i den skälvande slutspurten på decenniet som kantats av frihet och mjukhet och möjligheter för både kvinnor och män och barn och folk i kända och okända länder. Under decenniet har det sjungits protestsånger och klädskapats i velour, men de velourklädda demonstranterna och husockupanterna var ändå en bra bit äldre än mig och mina gymnasievänner. Vi närmar oss 1980 och personligen är jag inskolad i discospår och popkultur. Bästisen Cilla och jag har några år tidigare, när vi fortfarande går på högstadiet, liftat till Gävle i ’mörkan’ kväll och ’stilla’ natt. Där var diskoteken flera och vi hade hittat några popsnörevänner att leka och dansa med. Det var nämligen inte farligt alls att lifta på den här tiden. Det var också nästan ofarligt att dricka billigt vin och röka gula Blend och vrickningsrisken var lika med noll för unga vrister i skyhöga jeansboots med nitar inköpta hos Sko Uno på Gamla Brogatan i Stockholm.
   Cillas och mina föräldrar visste inget om vårt nattliga liftande till Gävlediscon och det var också helt okänt för dem att vi hade ’tagit ledigt´ från skolan och åkt tåg till Stockholm och handlat skor på Sko Uno, jeans på Gul & Blå och smink från Ejvi Flodins parfymeri. Den som tidigt jobbar på helger och lov har sin egen kassa och ekonomi och kan därmed ta sig egna friheter. Ne c´est-pas?
   Nåväl detta var en parentes, så, tillbaka till squashhallen och gymnasiekolans korridorer och läsesalar – där finns en något senare version av mitt tonårsjag. En sportigare, La Coste klädd och språkstuderande latinlinjetjej. En tjej med koll och pannband i frotté, en som slår hårda slag och gör snabba vändningar på squashhallens talkade och slitna parkettgolv.
   Klas är lång och blond och har stans snyggaste muskeltavla på ryggen. Blicken är djupsiljansblå och rösten som sammet i mina hörselgångar. Han är rolig och smart och vi tävlar sinsemellan i att vara smartast på de gemensamma lektionerna. Klas kan matte, jag kan språk. Klas kan spela, jag kan dansa. Klas är en lillebror som inte har några som helst problem att hänga tillsammans med en besserwisser storasyster som tar plats och hoppar i först från bassängkanten. Och vi kan båda spela squash.
   Vi är hyfsat jämspelta på squashbanan Klas och jag, även om Klas får in hårdare slag ibland och jag kan göra snabbare vändningar. Båda är snabbfotade och spelhungriga och ingen vill lämna banan i första taget.
”Kan vi få en till speltid på banan?”
”Är det någon som ska ha banan efter oss?”
   Vi har liksom svårt att skiljas, svårt att sätta punkt för gemensamma stunder och aktiviteter. Vi dricker te hemma hos mig på kvällen och en kille som jag tidigare inlett något slags försiktigt dejtande med, finns också hemma hos mig en av tekvällarna. Tiden går, klockan slår och Klas går inte hem. Alltså, han går inte hem förrän dejtkillen gått hem. Han väntar ut honom och visar sig både inneha och tillämpa tålmodighet.
   ”Men kom igen!” säger kompis-Anette och vidhåller att det verkligen inte är kompisskap som Klas och jag håller på med.
”Han är ju dökär i dig!”
”Nej, men gud, man kan väl va’ kompis och ha jävligt kul ihop utan att…” försöker jag.
”Lägg av!” säger Anette ”Du är lika kär du. Märker du inte det?”
”Men vi spelar bara squash och snackar och …”
Nu lägger Anette på singeln ’When I need you’ med Leo Sayer på skivspelaren i hennes föräldrars vardagsrum och jag känner att mina kinder blir aningen varma.
   Fan, fan, Fa-an, nu får Nuttan lägga av! Och jag måste genast boka en ny squashtid.

Game 2
I hallen hemma hos mig står båda sportbagarna öppet gapande. Shorts och tröjor är slarvigt urdragna, som om att de på detta sätt skulle få sig lite luft. Squashracketarna ligger i kors på varandra utanför min sovrumsdörr och de svettiga pannbanden och armbanden i frotté har hamnat långt bort från både väskor och urhoppade vita sportskor. Min sovrumsdörr är stängd och därinnanför befinner vi oss min motspelare och jag. Matchen är över, belöningen här.
   För visst hade hon haft rätt den kära Anette. Visst hade vi varit förälskade som klockarkatter (sic) och visst hade Klas tålamod och uthållighet gett utdelning. Nu låg vi där ovanpå min låga 1,20 sång av spånplattor med överkast i frotté och vi såg varandra så där oförskämt, uppslukande, drunknande, allomfattande djupt in i ögonen. Vi lyssnade intresserat på allt vad den andre sa, vi kommenterade och fördjupade och byggde vidare på varandras stories och visst, visst var vi så där tokkära som Anette och säkert en hel del andra med ögon, öron och hyfsat antal hjärnceller, ju sett och vetat för ganska länge sen. Eller i alla fall för en hel termin sedan. Ruskigt längesedan alltså. Vid denna tiden. Nu är vi all-in, all-in-love, all-the-time. Vi pluggar, vi springer, vi pratar, vi äter, vi ligger, vi andas, vi slingrar, vi lever i varandras andetag och vi har inte på något sätt lämnat squashbanan. Trunkarna står ständigt packade och den enda stunden vi är åtskilda är när vi separeras efter matchen i duschrum och omklädningsrum för herrar respektive damer. När vi sedan sammanstrålar i squashhallens entré igen med nytvagade kroppar har vi hunnit längta och vänta. Kommit på femtio nya idéer och tankegångar som omedelbart måste delas, där vi går Sveagatan fram med sammanflätade händer och med upprepade kysspauser på den några hundra meter långa vägen längs vägen till cykelstället, busshållplatsen eller möjligen parkeringen där någon av våra föräldrars bilar stod.
   Under skoltid har vi ett eget hångelrum under aulan. Tror säkert att rektor och skolledning skulle kalla det för en artistloge. För aulan är vacker och stor med småstadens bästa scen och här uppträder med ojämna rum artister som både Monica Z och Lill Lindfors. Men Klas och jag vet att detta källarrum är ruskigt oanvänt dagtid när inga salskrivningar eller teaterrepititioner pågår så här finns platsen för ungdomskärlek som de på ´Beverly Hills High´ bara kunnat drömma om.

Game 3
Det håller i sig. Vi spelar på, vi håller i. Still soooo in love. I squashhallen volleys och snabba servar och blöta handdukar. Vi pluggar och partar och koncentrerar oss på dagens ämnen så gott det går. Jag pratar spanska som en infödd och franska à la bonjour och Klas räknar matte och fysik som ett plugghästorakel.
   ”Bonjour, ami, je t´aime mon amour!”
   “Hallå, hallå mitt hjärtas fysiker!”
   ”Har du hört att hon skrev att …”
   ”Visste du att han var galen?”
   ”Vad tyckte du om Cillas tal? Om Pers fest? Om mammas gryta?”
   ”I love you amour! ”
   ”Ska vi gå till aulan?”
   ”Har du bokat tid, ska vi spela idag?”
   ”Har du packat?”
   ”Fan jag har klåda på båda händerna!”
   ”Jag med!” säger Klas när jag kliar på mellan fingrar, på handrygg och andra ställen.
Vi ligger i tv-soffan och tittar på ungdomsserien Happy Days.
”Kan du klia mig där! Längre ner, högre upp! Fan kan det va’, som kliar så!
Så åker det medicinska uppslagsverket fram ur bokhyllan och vi letar på S för visst har jag hört något om skabb och annat småknytt. Vi läser och kollar på svartvitt fotografi och symptomen som beskrivs är precis våra egna. Så vi inhandlar salva mot ohyra både på och under hud och tänker att nu är goda råd dyra. Vi smörjer med Tenutex och äter burkvis med kex och undrar och vrider och vänder på hur dessa odjur har hittat fram till just våra välduschade kroppar.

Game 4
”Jag vet vad ni har, vad ni lider av”, säger doktorn i vit och ganska välstruken rock bakom skrivbordet på distriktläkarmottagningen.
”Det vet nog vi med”! ropar Klas och jag i kör ”Vi har skabb. Alla symtom stämmer. Det kliar mellan fingrarna och …” fortsätter jag och farbror doktorn avbryter mig bestämt.
”Ni har inte skabb. Det finns inte tillstymmelse till ohyra eller onödiga kvalster på era kroppar.”
”Men, det stod att …” försöker Klas, men han får inte fortsätta.
”Hör nu upp ni båda! Hur ofta duschar ni? Hur mycket tvättar ni er?”
”Ja, vi duschar väl … ett par gånger om dagen i alla fall. Ibland tre, men sällan mer” säger jag.
”Vi duschar väl på morgonen och efter träning och efter squash och…” fortsätter Klas.
”Ni är uttorkade av allt duschande. Min ordination är att omedelbart sluta upp med allt duschande och smörj er med fuktgivande hudlotion”
”Men tänk om vi ändå har lite skabb på händer och …”
”Ni har inte skabb. Smörj absolut inget mer med någon medicinsalva. Jag ser också att så fort den ena av er kliar sig någonstans så följer den andra efter och gör likadant. Ni måste sluta upp med det”
Vi går hem till våra tonårshem och kastar nyinköpta Tenutextuber. Lugnar ner oss med duschandet och slår några nya servrar i squashhallen på lunchen.
Klådan går över, kärleken består.

Game 5
”Gratulerar till trolovningen!”
”What! Jag såg annonsen i tidningen!”
”Har ni ’trolovat’ er? Ska ni gifta er nu?”
Överläraren i historia, rektorn, klasskamrater, spansklärare och mattegeniet. Alla köar till den imaginära grattiskön där lyckönskningar, varvas med frågor till oss unga tu som mitt i februarimörkret och innan avslutad skolgång, gått sta’ och förlovat oss. Bytt ringar, eller trolovat oss, som vi råkade skriva när vi satte in annons i båda lokaltidningarna. Alla har läst. Alla har sett. Munmetoden och tidningsläsning var tidens grapevine och den fungerade lika snabbt som något av dagens sociala medier. Nyhetsutbytet var i sin bokstavliga betydelse verkligen – socialt. Tête à tête, mun för mun. Personliga möten.
   Varför vi förlovade oss? Varför vi hade så brått? Svårt att veta. Var det bara en stark känsla, en lust att chockera, eller var det en aning och ett långt löfte inför framtiden.
I juni skulle vi ta studenten. Vi hade börjat att planera livet tillsammans.

Game 6
Jag går med snabba steg och väska tung över axeln längs Roslagsgatan. Med ryggen mot Stureplan och blicken mot Brunnsviken och jag kan känna den välbekanta sjöluften och vinddraget virvla in från självaste Roslagen. Gatan är lång, sensommaren har precis övergått i gyllene höstdebut och några försiktigt guldgula löv blåser in med vindarna från Bellevueparken. På gatan kör tysta elbilar och några snabba elsparkcyklar. I fickan vibrerar min telefon slash kamera slash dator och mailmaskin och någon skickar mig precis ett meddelande. Jag tar inte upp telefonen, jag har inte så långt kvar hem och vet att jag kan kolla senare. Tänker att det är någon av döttrarna som vill mig något den här tiden på förkvällen, eller Klas, som är hemma i huset i Dalarna. Jag är på väg till egen kväll i stockholmshemmet. Netflixserie och hämtmat från Mahalo ska ätas i soffan, skor ska sparkas av och åtsittande jeans och kavaj ska bytas mot mjuka brallor och sovtröja.
   Utanför Roslagsgatan 24 kliver ett gäng yngre män ut på trottoaren med träningstrunkar och våta hår. Ur varje väska sticker en squashracket upp. En enkel glasdörr bredvid 24:ans ingång leder ner till en av Stockholms tidiga och väl inspelade squashhallar. Roslagshallen - står det på skylten och jag har noterat den så där långt bak i bakhuvudet när jag passerat tidigare, men inte tagit någon närmre notis om den. Men idag är det som om racketarna och squashvärlden ropar till mig. Efter 40 år utan spel och pannband och riskfyllt fotarbete, är det som om historien kallar på mig. Förälskelse, framtidstro, starka armar, snabba slag, långa muskler, rappa loveletters och bubblande parspel finns där någonstans under lager av vardag och arbetsliv, karriär, familj, ungar och hundar på rad. Vart tog de snabba squashbollarna vägen? Hur är det med träffsäkerheten idag? Var blev ni av ljuva drömmar? Smash, game, fun and love.
Jag vrider på klacken och vänder näsan som varit riktad mot Brunnsviken, nu istället mot glasdörren bredvid 24:ans port, öppnar dörren till Roslagshallen och går nerför trapporna i underjorden.
   ”Hej! Har ni någon ledig tid på fredag?”

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018