Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Vintermorgon, fågelbord

29/11/2023

Bild

Ingefära, snöfall och kalla vatten. Halvsovande rådjur med resta halsar som ser ut över viken mot sjön i morgonljuset. Den döda skogsalmen är nedtagen av skicklig arborist och koltrasten sitter nästan orörlig med uppburrade fjädrar under fågelbordet. På marken.
Oro för koltrasten, tacksam för trädets tid. Vinterns första förkylning i luftrören.
Omsorg om rådjuren - nattvila i frid! Hoppas sömnen var god och att ni kunde känna er trygga innanför vårt staket. Det gläder mitt hjärta och värmer mitt sinn, när jag på morgonen drar upp rullgardinerna i sovrummet och ser mönstren i snön efter rådjurens vilande kroppar. Ovaler av bortkrafsad snö och av kroppsvärme som smält snön och frilagt gräsmattan.
Solroskärnor och vintriga rosenblad. Jordnötter och duvor. Småfåglar ’en masse’ – steglitsor, talgoxar, entitor och blåmesar. En ensam hackspett som kommer varje vinter och så Kurre Ekorre som jag först intensivt och lönlöst körde bort från småfåglarnas matstation under gårdens största syren direkt utanför köksfönstret. Men Kurre vann kampen om skalade solrosfrön och förser sig nu dagligen med nedfallna frön och delar markplatsen med vackra skogsduvor. Kurre har tagit hit sin familj vid något tillfälle, minderåriga ekorrar lekte tafatt i syrenen halva dagen utanför fönstret och innanför rutan, i kökssoffan, hukande på knä satt de små människobarnen och viskade ’hurra’ och förundrades över yviga svansar och snabba ekorrben.

Barn och djur och stilla sinne, största chansen, lev min dag.
Duvor kuttrar, rådjur springer, koltrast lyfter – luftens lag.
Vinterns glädje, små, små snöfall, tjocka strumpor, varma skor.
Spår i marken, spår på isen. Rådjur vilar där vi bor.
Delad plats och stund på jorden, delad mat på fat och bord.
Trots det mörka, allt det svåra, vill jag tjuta glädjeord.

Gunsmoke

14/11/2023

Du kom inklampande långt efter avtalad tid och inte alls på det sätt vi kommit överens om.
Du hade inte tagit av dig pistolhölstret och du sköt hejvilt i alla riktningar inne i min saloon.
Min saloon. Obs, min!

Det blev blodigt, det var krossat glas överallt och alla, jag säger alla barstolar sköts sönder.
Jag hade mina splitternya chaps på mig, jag hade leriga boots och min skjorta var uppknäppt ända ner till nedersta revbenen.
Du hade hatten på och jag hade lagt min hatt på bordet.
Du bara klev in och kollade inte av någonting, ingenting kollade du innan du började peppra väggarna med din fåniga revolver.
Jag försökte stoppa dig direkt men du sket helt i mig i den stunden. Fast det var vi som skulle träffas. Det var mig du hade avtalad tid med.

Vi hade ju kommit fram till att det var där och då vi skulle lägga alla korten på bordet och dra upp nya riktlinjer.
Vi hade viktiga skiljelinjer att prata om men du bara pepprade och sköt sönder all inredning.
I min bar!
Folk blev rädda, alla flydde och jag hörde barnen ropa på oss ute på gatan.
Vad tänkte du på? Hur kunde jag själv vara så dum och naiv att jag trodde att vi skulle prata oss fram till en lösning.
Jag borde ha vetat att barer och saloons inte är platser för god kommunikation och samförståndslösningar.

Jag borde ha knäppt min skjorta ända upp i halsen.
Jag skulle ha tagit ner bootsen från bordet och stått bredbent och beredd när du stövlade in genom saloondörrarna.
Jag skulle ha dragit först, hyrt in en jurist eller anlitat en mycket bredaxlad dörrvakt.
Hade det stoppat dig? Hade det lindrat tumultet och missförstånden?
Hade det fått dig att för en stund stanna upp och se mig i ögonen?

Vad hade du sett om du hade tittat och vad fanns det kvar av det som vi en gång drog igång och gick igång på när vi var pionjärer i Vilda Västern.
Då, när vi skaffade oss häst och täckt vagn och satt helt nära varandra, sida vid sida på kuskpallen. När vi sov under bar stjärnhimmel och gemensamt gav hästarna hö. Då, innan vi byggt upp vår lada i nybyggarland, delade pistolhölster och höbädd och drack vatten ur samma ymniga kåsa, då när vi låg nära och vilade utan vapen och kläder.

Vi delade planer och livslust, var nära hud vid hud och befann oss hundratals hästmil från missförstånden och katastrofen.

Det var då och nu är nu och vi vadar i gunsmoke och svikna förtroenden.

Jag hade köpt en fredspipa, du borde ha ringt på. Men du såg bara röken och vägrade förstå och jag var utan tobak och trodde jag var fri men visste alldeles för lite om pistolrökens långsiktiga effekter.

Fotoutställning

14/11/2023

Bild

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Juni 2025
Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018