Sparvugglan

”Släng ut teven!” säger min mycket kloka vän när jag ännu en gång beklagar mig över den myckna tiden jag tittat på strunt och tunt.
Men själva teven är stor och egentligen inte problemet.  Skärmarna som vållar problemen är små och många och fastbrända i handen, på sängkanten, köksbordet och i tågfåtöljen.
 
”Släng ut teven!” Jag vet såklart att det är rätt. Det rätta och samtidigt det svåra i vår tid.
 
”Bär in mig och sätt mig i biosalongen!” ropar jag över älven och skogarna till vännen som själv sitter och skriver kloka ord vid kanten av havet.
 
”Lyft in mig i teatermörkret, linda mig i sammet röd, för här hemma blir skärmarna min bleka död!” säger jag och vet att jag är teatralisk.
 
Köp en biljett till ett långsamt tåg, som tar mig säkert genom europeiska dalar till valfri by vid vacker alpfot!
 
Ge mig ett vackert brevpapper så jag kan skriva ett handskrivet brev till den brevvän jag en gång hade vid baskisk kust. På spanska, om jag minns mina glosor.
 
Sätt mig på hästryggen på en bredryggad arbetshäst som själv får bestämma vägen genom mörkgröna skogen.
 
Packa mig en matsäck och lägg en kikare i ryggsäcken; jag har hört en sparvuggla ropa vemodigt inifrån skogen i gryningen. Jag vill se vem hon är.