Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Ständigt frånvarande

28/2/2024

Ständigt frånvarande
Ofta längtande
Sällan påtalande att det mesta fungerar,
att livet är skönt och att du är förbaskat fin att vara med

Ständigt frånvarande
Ofta med nedåtböjd nacke
Sällan uttalande de ord som skulle skapa mer kontakt och kunna öppna nya världar mellan oss
Ord om hur spännande du är att vara med och hur jag skrattar i hjärtat bara av att tänka på dig

Ständigt frånvarande
Ofta upptagande av all världens larmrop och berättelser om okända människors skojigheter
Sällan lyssnande på din hjärtrytm och dina andetag
Ickelyssnade på dina tankar och på dina vardagligheter som tagit plats mellan frukostmackan och kvällens pastatallrik

Ständigt frånvarande
Fladdrigt farande, sökande efter de stora effekterna och de stora vattenfallen
Niagarafallen och andras spel på den stora scenen, Afrikas lejon och hotade elefanter
På det egna köksgolvet spinner katten och i grannens stall står en bortglömd häst
Du sitter vid andra sidan matbordet och smular parmesan på bordsduken

Du har växt och blivit stor
Du har hela livet i halsgropen
Och jag önskar att jag var med dig på riktigt där vid bordskanten och när jag vinkar till dig i ytterdörren och säger att du ska knyta halsduken tätare om halsen

För det kommer att blåsa snålt på vägen du ska gå idag och det kommer att regna på den du ska gå imorgon och jag säger att jag vill att solen ska lysa och värma dina ben och stråla i ditt ansikte och du vinkar till mig och säger att du kommer hem efter träningen

Och jag ser din nacke genom hallfönstret och jag ser spåren efter dina steg på grusuppfarten och jag kan höra din puls i mitt blod och jag tänker att så här kan det också vara, så här, så här
Nära dig och nära livet, med parmesanosten mellan oss på bordsduken

Sista promenaden

26/2/2024

Bild

Jag går med döden på ryggen och askan i handen. Jag bär resten av min bästa vän mellan skulderbladen.
Dagen och vädret och isen och gruset på vägbanan är gråare än botten på en slaggtunna. Stegen är tunga och lusten är låg, framtidstro saknas och espriten ’long gone’. Bonnie är död och askan har anlänt till veterinären för avhämtning.
Nu är uppdraget utfört och askan är hämtad, den ligger i botten av min ryggsäck i kraftig kartong och är oväntat tung. Jag är på väg hem igen. Det här är allra sista biten jag går med min vän, med resterna, med askan, med tyngden av det som blev kvar här av ett hundliv levt mellan vattnet i Ljustern och branterna i dalen.
Här har vi gått tillsammans mil efter mil, i skog och i skur. Vi har vandrat väg efter väg, sida vid sida. Vi har gått och lekt och vi har levt tillsammans. Nu finns det sista jordliga av min följeslagare i kartong på min rygg och jag ska bära henne hem för den allra sista vilan i trädgården.
När vädret är bättre och solen har värmt jorden, när rosorna blommar och lönnen är grön, då, då ska jag välja den vackraste platsen, den mest väldoftande jasminbusken, den resligaste pionen och jag ska passa mig för vinden så askan inte blåser i ansiktet på mig och jag ska sprida askan på jorden och jag ska tänka på henne nästan varje dag och vara precis så tacksam som en allra bästa vän bör vara, för alla dagar jag fick tillsammans med henne.
Därhemma i köket väntar nu den lilla och okända valpen på lek och på omsorg och att upptäcka världen. Och stigar skall gås och hedar skall finnas och jag ska göra vad jag kan för att hon och jag ska hitta vår väg genom skogen.

Tre verser i mörkrets tid

12/2/2024

Bild

LÄNGTAN

Morgon, ljuset, huset
Check på morgon, check på hus och fasen vad jag saknar ljus
Ljus ute, ljus inne, ljus i världen, ljus i minne

Saknar värme, solens varma vatten, att få gå ut i blanka sommarnatten
Kragen öppen, bröstet bart
Foten, dagen, hoppet klart
Nya dagar, bättre tider, ge mig kraften vad det lider

Orka vänta, visst, går bra, men herregud en morgondag!
En dag värd namnet, galet hopp och alla hästar i galopp
Ut på fälten, alla fria, öppna hässjor, nyhängt hö
Dela med sig, bakat bröd

Öppna elden, rena havet
Alla barnen mitt i navet
Luften hög och ren och klar, röken borta, flyg och far!

Ingen olja, inget kol
Vi har lärt oss, slipper vrål
Vrål från djupet av vår dumhet. Och dom som längtar, dom som vet

Alla kontinenter flyter säkert uppå haven
Och i djupet, långt, långt ner är all tokighet begraven
Nya vägar, nya mål
Klar och vacker, jordens skål

Jobba, jobba, dela skiften, dela ansvar, göra rätt
Känna smärta, dela plikten
Dela skörden, finn en vän
En som tror på fred och frihet och som torkar bordet sen

Kommer dagen, kommer ljuset?
Ja, det dagas om du väntar och kollar över husen
Över taken, över gårdar, över döda minnens grav
Låt dig värmas, jobba stadigt, gör det bästa varje dag

En i laget, en på jorden, en som gjorde det.
En var jag

KOM IN!

Låt den rätte komma in och släpp in den med ful hatt och trasiga skor.
Låt den galne komma in, om inte faran är alltför stor.
Låt den ovane komma in, det finns mycket att lära och öva.
Och låt den med största glädjen rusa rakt in i huset och öppna alla spjällen.

Låt den med ordning och rutiner komma in liksom den med taskig koll och djärva drömmar.
Låt den med blöta pälsen springa uppför trappen och rätt in i hjärtat på dig.
Håll upp dörren för ängsliga och rädda och låt den säkre och händige följa dem tätt i stegen.

Låt den med sköna sången och vackra orden få tillgång till både huvudentré och köksdörr.
Lämna garageporten olåst och öppen.
Gör plats för kärror och slädar på uppfarten och fixa ett stadigt cykelställ.

Låt den rörlige leda morgonpasset på gräsmattan och låt den hungrige smaka ur alla grytorna.
Ge presenter till den som behöver, håll om, håll kärt.
Vädra vinden och se till att barnen har varma vinterjackor och vågar drömma.
Låt alla barnen komma in.

VARJE SJÖSTJÄRNA PÅ STRANDEN

Ur radion strömmar Griegs musik och i tidningen skrivs om Berlusconis liv.
Det är lyriska toner och grisiga fasoner.
Vad lämnar vi efter oss, vad blir kvar när vi far.
Hur vill vi ha det, kan vi fördra det avtryck vi lämnar innan stenarna rämnar?
Innan haven sinat ut, innan lavan sprutat slut och innan vi har somnat in eller torkat bort.

Världshaven stiger, ledarna niger, böjer sig för marknad och för kapital.
Kortsiktigt, svårt, vem ska man komma åt?
Komma åt och komma undan. Ingen minns en fegis väl?
Och vem tackar den som var särskilt snäll.
Vem gav upp sina egna privilegier och sa ’nu är det nog’. Vem av dem som hade makten?
Av de som så gärna ökat takten, på det fossila, på det labila, på det som vi tills nyss trodde var det stabila.

Men det var längesen och allt har sprungit långan väg, ja allt har rusat åstad.
Så vad kan vi göra, hur kan vi stoppa det som för oss nu upplevs som 'så bra'?

Och vad är verkligt, vad är givet, Gode, hjälp oss göra stora klivet.
Fördela om och reda upp. Modigt resa oss på nio.
Laga det som lagas kan och leda både modiga och ängsliga vid handen.
Hålla i, hålla ut, ge upp, göra nytt och överraska varje sjöstjärna på stranden.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018