Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Om farmor Lillie som bedjare och hur jag inte kom in på Teaterhögskolan

28/3/2024

Farmor Lillie var familjens enda aktivt troende. Hon var barnbarn till en frikyrkopastor i Sala-Hebytrakten och hon blev baptistkyrkan trogen fram till sin död 2001.
När jag var barn fick jag ibland följa med henne på gudstjänster i Falu baptistförsamling. Jag minns kyrkorummet i Svärdsjöbacken som vackert och fridfullt. Där fanns höga fönster, hårda bänkar och många damer med hatt. Jag minns efterföljande kyrkkaffe hemma hos farmor och farfar på Lustigknopp med småkakor, kaffe i tevekannor och Pommac till barnet (dvs jag) och fortsatt sång kring farmors piano.
Farmor spelade och sjöng och det gjorde kanske också tant Kaj som hade låg knut i nacken och torra varma händer som hon ofta strök över mitt hår. Ibland fanns det mer prominenta kristna sångare på besök, jag name-droppar här gärna Jan Sparring och Arthur Eriksson, samtidigt som jag förstår att det nog inte är så många som längre känner till de namnen och kan den frikyrkliga sånghistorien. Nåja och hej och hå, nog om dem och om sången.
Mina föräldrar ogillade att farmor tog med mig på kyrkligheter och därmed utsatte mig för risken att indoktrineras religiöst. Det var 60-tal, det var socialdemokrati, konsumism utan ångest och en framtidstro som alls inga andliga gudar och bibelord behövde. Amerikanerna var på väg till månen och vi byggde Domusbunkrar vid alla svenska städers torg. Vi rev det gamla och religion och morgonpsalm var så-å-å ute i de modernare folkhemmen. Pappa och hans syskon svor gärna och innerligt och drack både vin och grogg och de flesta av dem nyttjade tobak. Allt detta var synd och alla retade farmor Lillie när hon försökte nå ut med uppmaningen till efterlevnad av tio guds bud.
Skulle man därmed kalla mina föräldrar för ateister när de sedan också uttryckligen förbjöd farmor att ta med mig till kyrkan? Kyrkkaffet gick an, liksom Jan Sparring och Arthur Eriksson i hemmiljö, men bibelord, välsignelse och gudstjänstfirande, där gick gränsen.
Nja, det var osäkert ändå det där med ateismen. Vid större rädsla, vid annalkande, befarade faror så kunde ändå farmor konsulteras för att hon skulle be en bön för X eller Y och lägga ett gott ord hos Gud för att till exempel en stundande flygtur skulle hållas tryggt i luften, inte bara av aerodynamiken utan också av Guds skyddande hand.
Det var inte bara vi inom familjen som bad farmor om dessa förböner, det förekom även att kompisar från familjer som saknade bönerutiner och religiösa farmödrar, bad mig och min syster fråga farmor om hon kunde be för dem när de skulle flyga till exempelvis … Palma de Mallorca. Farmor ställde gärna upp och bad för oss alla, ska vi kalla oss semi-ateister, eller bara vanliga svenskar-av-sin-tid, troende på teknik och på oss själva och med vissa hålrum i den andliga tryggheten.
När jag så i tjugoårsåldern söker till teaterhögskolan i Malmö, eller Statens Scenskola som det hette på den tiden, kommer min farmor att visa sig inte bara vara en hjälp och tillgång i sitt böneutövande, hon kommer också att göra vad hon kan för att försöka stoppa min möjlighet att ta mig in på den eftertraktade utbildningen. Med Guds hjälp, även denna gång. Hon ber helt enkelt om guds hjälp att stoppa mig. Varför då?
Jo. Till en liten del var det nog så att det där skådespelaryrket i farmors värld och generation ändå ansågs något ska vi säga… lössläppt och riskfyllt. Skådespelande kunde förknippas med gycklare och kringresande folk och ett osäkert ekonomiskt och ett moraliskt tveksamt leverne. Farmor önskade mig mer stabilitet och framförallt önskade hon verkligen att jag skulle fortsätta vara tillsammans med den pojkvän som jag redan sista året på gymnasiet hade förlovat mig med. Pojkvännen Klas hyste mycket stort gillande och hög status i min familj. Han var nedkommen i rakt nedstigande led från bankdirektör Sylvén som bott på gården Solhem, helt nära farmor och farfars bostad. Klas far var ingenjör och nu läste Klas till civilingenjör på Kungliga Tekniska Högskolans tuffaste linje.
Han var trevlig, välvårdad, snäll och vorden familjens allmänna fixare. Han dyrkade mig, han var ett fynd. Att denna relation skulle äventyras om jag kom in på Scenskolan och gav mig in på gycklarnas osäkra bana, det tyckte farmor Lillie var en uppenbar risk. Hon var helt enkelt rädd för att om jag gick vidare med skådespelandet så skulle jag utsättas för frestelser och därmed kanske komma att, som hon sa, ”hoppa över skaklarna” (om du är ung och läser detta – slå upp!)
Så farmors oro tilltar ju längre jag går vidare i ansökningsprocessen och läget därmed blir alltmer ’allvarligt’. Risken att jag ska komma in vid skolan blir alltså allt större. Det hade varit okej så länge jag gick på Calle Flygares Teaterskola i Stockholm, men nu åkte jag fram och tillbaka till ansökningsproven på ’Stora Scenskolan’ i Malmö och läget blev ett annat. På den här tiden var ansökningarna i högsta grad rumsliga och analoga redan från prov ett (ingen av oss sökande hade kunnat drömma om framtidens, alltså dagens, hemmafilmade scener som filmas och skickas från den sökandes egna ’telefon’), så resorna till Malmö blev många eftersom jag gick vidare både i första, andra och tredje provomgången. Vi spelade, improviserade, dansade och sjöng så det stod härliga till på skolan mitt i Malmö och emellan varven hängde vi sökanden nere i hamnen i solen och pratade livet och laddade solenergi. Jag hade skitroligt.
Någonstans här är det som farmor lägger in en högre växel i sitt bedjande och uttryckligen ber Gud att han ska skona mig från att komma in på scenskolan, så att jag inte ’hoppar över skaklarna’ och överger min tiopoängare till fästman för någon mer opålitlig teatercharmör.
Farmor ber om detta i varje kvällsbön.
När det sedan är dags för de sista skälvande proverna i ett försommarblommigt Malmö, när vi sexton återstående skådespelaraspiranter gör allt vi kan i dramaväg för att just vi skall bli valda. När vi spänt varenda improvisationsmuskel och intervjuats på längden och bredden, när det ska avgöras vilka tolv av oss som ska komma in och vilka fyra som inte gör, då ’spricker’ jag och farmor blir därmed bönhörd.
Det gick bättre för Björn Kjellman och Rickard Wollf som jag spelat mot i olika scenprover och som jag hängt med i hamnen under lunchpauserna. De hörde till de som kom in, de som troligen inte haft en farmor som bett om herrens hjälp för att se till att barnbarnet inte skulle gå vidare på skådespelarbanan.
Alternativt att de haft en farmor som inte blev bönhörd.

En hygglig dag

22/3/2024

Man går upp, man gör något bra. I alla fall så gott man kan.
Man står still en liten stund och hinner ana morgonluften. Kanske man får fart, tar sig fram i grå trafik och längtar efter gömda stränder.

Man tar någons hand och ser sig om och undrar vad det var man glömde. En glädje bortlagd på en sprucken hylla, en längtan kvarglömd i en grannes båt. En gisten eka, ensamt stråt.
Ett förlåt man borde sagt för längesedan och en halvfull spann av alltför höga ambitioner.

Man stretar vidare, tar fart igen och lyfter upp ett litet barn från marken. Upp mot skyn och ner igen och barnaskrattet ekar över parken. Man jobbar på, tar liten rast och rastar hunden runt kvarteret. Man ringer hit och messar dit och kollar allt det sociala, som man borde.

Man har en vän, man vill ha två, man tar sig fram till närmsta baren. Man höjer glaset - skål, skål, skål! Och önskar att man mera tordes.

Man tar sig hem är trött i bollen och undrar om man tappat kollen. Man snubblar vagt och tar ny fart och genar trappen upp i huset. Huset tyst, det var helt nyss som man gick upp och drack sitt te med katt bredvid och dagens kort lades upp på bordet.

Så gott man kan och ganska bra; det blev en skapligt hygglig dag.

För att

22/3/2024

För att det är så härligt.
För att det är besvärligt.
För att det helt enkelt är fucking underbart.

För all vår mat på bordet, för sommarens svala lakan och vinterns varma täcken.
För alla trygga händer och några sjysta stränder.
För Stora Aspan och Logärden och för Laguna Beach.
För den där vackra vägen längs stilla stora havet, för harar och kaniner som skuttar i Big Sur.
För de där stora träden, för alla vackra väder och för dimma och grådis och tända ljus.
För alla fina gester och alla kända gäster och för de okända, de minsta och de som ofta glömts.
För lilla hasselmusen, som smyger under huset och för ekorrgänget, steglitsorna och för en bråkig trut.

För alla mörka morgnar och stunder nära soluppgången, för alla lindar, starka vindar och för varje stadigt stammad björk.
För alla lästa böcker, för pjäser på den stora scenen och också för de små.
För allt det rena vattnet, för den broderade hatten och för muskler, revben och för halvklar syn och stadig blick.

För alla gångna stigar och för de som finns kvar att gå, de som lockar och kallar in i skogen.
För skogen, för ängen, för nybakat bröd.
För goda ord och för given tröst.

För vänskap och för kärlek, för storslagna fester, för firanden och småprat tillsammans med gäster.
För små, små stunder och för stora under, för klokskap och dårskap, för jorden rund.

En liten stund.

Tandläkarsentimentalitet

14/3/2024

Min tandläkare ska gå i pension och jag börjar genast sakna henne fast det egentligen var länge sedan vi träffades. Jag är inte dum, såklart har jag fattat att hon, precis som andra, har rätt till pensionerade dagar. Så beskedet från receptionisten, på den nya tidens klinik som min tandläkarmottagning har förvandlats till, är ju egentligen inte överraskande.
De senaste tio åren har jag knappt sett min tandläkare, det är tandhygienisten som gjort de årliga undersökningarna och tagit röntgenbilder. Men ändå. Tidens gång slår mig i magen med den sentimentala släggan av förgänglighet och jag fylls av ett vagt vemod och en diffus ’time-passes-känsla’ där jag står i andra änden av den telefonledning som inte har det minsta av ’ledning’ över sig. Men ändå. Vi blir äldre, vi lägger av, folk försvinner, tandläkare checkar ut.
Jag var 26 år när jag började gå hos min tandläkare. Vi var unga, vi blev gravida. Inte med varandra såklart, men det har hänt att jag låg där i tandläkarstolen med magen så högt i vädret att den krockade med tandläkarstolens lilla bricka för undersökningsinstrument och tandläkaren satt där med munskydd och tandskrapa och lika stor gravidmage hon, helt nära min högra kind. Jag var 26 och återinflyttad i min gamla stad och hon var nog också ganska nykommen i bygden. Det blev årliga kontroller, några lagade hål, en för tiden obligatorisk bettskena för nattbruk och sedan, på mitt egna initiativ en sanering av de kvicksilverfyllda amalgamlagningar som folktandvården petat in i munnen på mig på 70-talet.
Godis och socker och amalgam. Hej och hå, det var då. Tiden har gått, nu åkte den silvergrå massan ut ur munnen och skyddsåtgärder vidtogs vid genomförandet. Alla bär skyddsglasögon och andningsvägarna skyddas av gummiduk vid saneringstilfället. Tiden har gått och tänderna håller och nu sitter jag här på min skrivbordsstol och tidens gång ur ett tandvårdsperspektiv biter mig i nacken. Den lilla familjära tandläkarmottagningen har blivit uppköpt och ingår nu i en stor koncern med engelskt namn – ”Vi finns över hela riket” - och en ny icke namngiven tandläkare kommer strax att stå till min tjänst, utlovar den okända rösten från centralbokningen in i mitt telefonöra. Min tandhygenist visar sig också ha slutat och mottagningens hjärta Ulla, som i alla år skött allt utom patienternas tänder på mottagningen, verkar också ha försvunnit med sköljvattnet.
Men vad är det med mig, får man sörja sin tandläkare, är detta normalt? Jag fattar, förstår att tiden den går och vet ju att ny och bra tandvård finnes på mycket nära håll från min bostad. Men ändå, hej och hå, förgängligheten bet mig som sagt i nacken. Denna gång med ett grinande vitt bett, sprunget ur ren och skär tandhälsa.

Försent

11/3/2024

Jag kom på det försent.
Tänk om jag hade hunnit förklara.

Jag kom på det försent och missade det enda, det viktiga, det kanske nära underbara.
Tänk om jag hade förstått, om jag inte missat chansen.

Tänk om jag i stället hade tagit tillfället i akt och kunnat rätta till det uppenbara, det smått självklara. Det som blivit så fel, fast så rätt jag tänkte.
Då, när allt ännu låg öppet och görbart och kristallklart möjligt och det söndriga och griniga ännu var ogjort.

Tänk om jag inte hade kastat nycklarna i gatbrunnen och gömt mig i gränden utan i stället sprungit gatlopp efter dig långt ut på landsvägen och haffat ett rejält tag i kragen din och stoppat dig i steget.

Tänk om jag hade ropat ’stopp och belägg!’ och lagt alla korten på bordet och berättat för dig hur det verkligen kändes.

Tänk om jag hade hållit dig i min famn och inte vänt dig ryggen i sårat missförstånd.
Tänk om jag haft båda handflatorna öppna mot himlen och låtit dig falla i dem.

Tänk om min tunga och strupe hade förmått mig att formulera de förlösande orden som du behövde höra och som egentligen behövde sägas. Och tänk om jag hade gjort det i tid, medan tid ännu fanns och mossan blänkte i morgondaggen. Medan kameralinsen ännu var öppen och erbjöd nuets möjligheter och innan kamerans slutare kramat kraften ur ögonblickets skönhet.
Tänk om jag hållit mitt hjärta i handen.

Sparvugglan

5/3/2024

”Släng ut teven!” säger min mycket kloka vän när jag ännu en gång beklagar mig över den myckna tiden jag tittat på strunt och tunt.
Men själva teven är stor och egentligen inte problemet. Skärmarna som vållar problemen är små och många och fastbrända i handen, på sängkanten, köksbordet och i tågfåtöljen.

”Släng ut teven!” Jag vet såklart att det är rätt. Det rätta och samtidigt det svåra i vår tid.

”Bär in mig och sätt mig i biosalongen!” ropar jag över älven och skogarna till vännen som själv sitter och skriver kloka ord vid kanten av havet.

”Lyft in mig i teatermörkret, linda mig i sammet röd, för här hemma blir skärmarna min bleka död!” säger jag och vet att jag är teatralisk.

Köp en biljett till ett långsamt tåg, som tar mig säkert genom europeiska dalar till valfri by vid vacker alpfot!

Ge mig ett vackert brevpapper så jag kan skriva ett handskrivet brev till den brevvän jag en gång hade vid baskisk kust. På spanska, om jag minns mina glosor.

Sätt mig på hästryggen på en bredryggad arbetshäst som själv får bestämma vägen genom mörkgröna skogen.

Packa mig en matsäck och lägg en kikare i ryggsäcken; jag har hört en sparvuggla ropa vemodigt inifrån skogen i gryningen. Jag vill se vem hon är.

Do your practice and the rest will come

2/3/2024

När jag var tolv år köpte jag en bok om Yoga hos en av stadens två bokhandlare. Det var tidigt 70-tal och på den tiden fanns det både ett ’levande centrum’ och som sagt två fysiska bokhandlare med årsringar och visst historiedamm på hyllorna. Det var en liten evighet före de externa handelsområdenas och e-handelns tid. Här hade jag tidigare köpt alla mina Kittyböcker och de om ’Britta och Silver’ (en genomgod ridtjej och hennes ponny). De flesta presenter till kompisar och kusiner kom också från ungdomsavdelningen här.
Doften av papper och linneomslag, tyngden av en bokrygg i handen. Förväntan på ett möjligt läsäventyr. Så långt har det här inte mycket med ledarskap att göra förutom en sak. Vikten av att läsa. Läsa om allt. Läsa både om sådant som intresserar dig och om sådant som du hitintills inte visste var någonting för dig. Det är ett starkt tips om du vill bli en bra ledare och en bra människa. Vidga omvärldsbilden, dyk i poesi, skola dig med de gamla grekerna och de nya unga, ifrågasättande författarna. Och observera, jag talar inte om ledarskapslitteratur och böcker i personlig utveckling, jag pratar om all litteratur.
Hursomhelst tolv år gammal hittar jag en enkelt tryckt och ganska tunn bok om yoga. Utseendemässigt var den långt ifrån dagens moderna färgexplosioner med vackra och kända yogamodeller fotograferade i kvällsljus på klippor nära havet. Det här var svart/vitt 70-tal med yogautövare i träningsoverall varvat med tecknade illustrationer där de olika yogaställningarna demonstrerades. En bruksanvisning i yoga helt enkelt. Jag vet inte varför jag tyckte det här verkade intressant. Det måste ha funnits någon form av yogatrend i tiden som jag uppfattat, kanske hade jag sett Beatles på bild i någon indisk yogamiljö. Ett reportage? En nyhet, en glimt? Jag hade i alla fall mig veterligt, aldrig träffat någon som höll på med yoga. I min familj visste man inte var det var. Yoga vadå? Yoghurt? Det sista var tillräckligt nytt hemma hos oss, och åts av de mer vågade tillsammans med ”hälsoprodukten” Start, en snabbt socker- och insulinhöjande müslimix med socker som första ingrediens och så lite havre som sockret skulle fästa på. Nej, det här var inte yoghurt, det var yoga. Jag längtade efter att testa de mer avancerade yogaställningarna i boken och jag ville göra det grundligt och börja från början.
Och min bok började med Sawasanas – dödens ställning.
Så här låg jag nu på golvet hemma i villans tvättstuga i källaren (störst chans att få vara ifred här) och skulle börja min yogaträning. Beskrivningen av positionen var att man skulle ligga maximalt stilla och hela kroppen skulle vara totalt avslappnad, texten beskrev hur man i tanken skulle gå igenom kroppen uppifrån och ner och sen komma till ett djupt avslappnat och mycket stilla tillstånd. Det stod också att det var den viktigaste yogaställningen av dem alla. Så jag övade. Praktiserade och försökte. Att uppnå den där stillheten, den som stod att finna i ’dödens position’.
Jag hade gjort svåra saker förut, hoppat med häst, voltat på plint och på riktigt, livräddat en medvetslös man ur en swimmingpool. Jag hade lärt mig ett främmande språk, alla positioner i klassisk balett och lite slarvigt, men ändå, några scouttricks och andra färdigheter. Jag sjöng i kör, passade småbarn och var en hejare på att räkna mängdlära som var tidens stora mattetrend. Jag var lättlärd och motiverad, men det här - att uppnå ’dödens’ stilla position. Jag gick bet.
Jag blundade och stillade mig och gick igenom kroppen för min inre syn, bakom stängda ögonlock, men utan avslappnat resultat och med viss frustration. Jag kom inte vidare. Så jag fick nöja mig med några andningsövningar (in genom vänster näsborre, ut genom höger osv) och det otillfredställda stillaliggandet där på golvet i husets lugnaste rum.
Eftersom jag liksom inte kom förbi det där första steget i boken, så la jag så småningom yogautövandet på hyllan. Senare i livet har jag tagit upp yogan igen, nu med lärare, mjuk matta och en kunskap om var någonstans Sawasanas hör hemma i ett yogapass. Den hör hemma allra sist. Efter fysiskt ansträngande positioner ska man stilla sig i den avslappnande ’dödens position’ där ska de tidigare ställningarna integreras och man slappnar av djupt. På mina yogapass idag ligger vi stilla utan större åthävor och jag älskar Sawasanas och längtar alltid dit efter de fysiskt hårdare positionerna. Men som sagt, den hör hemma sist. Att den stod först i min 70-talsbok, var säkert bara för att betona dess stora betydelse, att alla ansträngande, avancerade yogapositioner till trots, så är den det mest avgörande, att kunna stilla sig och låta det man gjort få integreras i kropp och själ. Kom ihåg, yoga är inte bara ett ’gymnastikprogram’. Här finns själ och ande, mjuka leder och långa muskler sida vid sida. Djupandning och djupdykning.
Det finns mycket att lära från yogan även i ledarskapet, som att komma ihåg att andas ordentligt till exempel. Det kommer man ganska långt på. Att andas djupt, att låta saker passera utan att gå igång på oväsentligheter. Att vara uppmärksam på vad som händer, både därute utanför mig och inne i kroppen. Ta tillvara på kroppens signaler och den information som finns där. Om det inte ’känns’ rätt med affären eller hanterandet så är det kanske inte heller rätt. Använd informationen du har inom dig och fråga andra, testa och kolla innan du tar beslut. Det finns inget facit, du behöver hitta ditt sätt. Känn dig själv och känn ditt folk, känn dina medarbetare och gilla er alla. Floskligt, men sant, det funkar inte annars. Tillit och förtroende växer i relationer som finns och fungerar. Där man är ärlig och sig själv och respekterar den andra på samma vis.
Ett ord på vägen jag fått med mig från yogan är Do your practice and the rest will come. Öva, så ger sig det andra. Vi vet ju att vi måste öva för att bli bra på något. Först och främst för att överhuvudtaget lära oss något nytt. Allt vi kan har vi övat på, vi har tränat. Gång och prat och stil och recitation av fransk poesi eller ekonomiska analyser. God matlagning. Det krävdes övning på vägen dit, eller hur? Inom idrott och forskning och studier förstår vi att vi måste lägga ner massa tid och kraft på just övning. Träning för nya färdigheter, skickligheten kom inte av sig själv. Medfödda gåvor kan vi ha men även dessa utvecklar vi oftast genom att faktiskt använda dom. Mycket och ofta.
Begreppet 10 000 timmar har blivit allmänt känt, alltså det faktum att det inom alla möjliga områden krävs 10 000 timmars träning för att bli riktigt bra på något. Fiolspel, programmering, latinsk översättning, längdhopp, dressyrridning, nyckelharpstillverkning… you name it. Vi accepterar detta och vet att hur bra talang du än har inom ett område, fina gener, gynnsam miljö och så, så måste du ändå öva ’a lot’ om du vill bli riktigt bra på det. Eller bara för den sanna glädjen skull, att verkligen kunna mästra något, testa sin gräns för hur bra jag kan bli inom detta område. Så idrottskvinnan springer och hoppar i ur och skur, yogamannen kliver upp på mattan varje morgon, oavsett vad. Författaren skriver så pennan glöder och datorn havererar. Kirurgen opererar från morgon till kväll och operasångaren sjunger tyskt och italienskt och alla skalor som finns däremellan. Inte ibland. Inte när de får lust, ingivelse eller inspiration. Ska man bli bra på det, ska det göras. En enkel logik som det är svårt att protestera mot.
Men ledarskap hur ser vi på det? I allmänhet? Ärligt nu!
Vi förväntas liksom bara omedelbart kunna det - göra det, vara bra på det. Vi blir besvikna på både andra och oss själva om det inte omedelbart sitter. Att det perfekta medarbetarsamtalet sitter, att konflikthantering av en gammal ärvd härd sitter. Att hantera en grupps färd gemensamma färd framåt mot ett mer eller mindre känt mål sitter. Att ge professionell återkoppling, att omsätta planer och visioner i praktiken i människors vardag, att stödja, utveckla, stoppa, besluta, lyssna, skapa delaktighet, ge förtroenden, delegera, säga ifrån… Att det bara sitter. Det förväntar vi oss faktiskt oftast. Eller i bästa fall tror vi att en tvådagarskurs i ledarskap ska lösa det och göra mig till en lugn, trygg ledare som sover gott om nätterna och har allting på plats. Att det är något fel på oss för att vi inte satte bollen zlatansnyggt i målet idag, bara för att vi fick en plats i laget igår.
Men hallå, verklighet ropar till oss! Du måste öva och träna. Precis som din pianolärare sa till dig i skolan så ger övning färdighet även här. Samma naturlag råder. Vill du bli bra på svåra samtal – måste du ha dom. Ta dom. Välkomna dom. Trots handsvett, hjärtklappning, frustration och otillräcklighetskänslor. Det är inte genom att gå tillbaka och göra det du redan vet att du är bra på och trygg med som du utvecklar färdigheten i det nya. Det är inte genom att prova en eller två gånger och sen istället dra dig tillbaka till din expertroll, den vana medarbetarrollen, fackrepresentanten eller liknande som du går vidare. Jag vet hur stor kraften är tillbaka till det där bekväma. Men här är övning och uthållighet en magisk nyckel, ’a must’ för att utvecklas. Att stå emot den impulsen som i praktiken inte för dig en centimeter närmare ett gott ledarskap. Både du och ditt företag eller din organisation blir utan ledarskap om du inte kliver in i det nya och tränar. Och avsaknaden av (gott) ledarskap är en stor risk i våra verksamheter idag. Det krävs massa modigt, gott, utvecklande ledarskap som hjälper oss att kliva ur gamla spår och hitta nya livsviktiga vägar och strategier - viktiga både för affärer och för samhälle, miljön och för jorden. Att vi både kan tänka, göra och skapa nytt och hålla i det. Att vi står emot dragningskraften till det gamla som vi måste sluta göra. Ledarens viktigaste uppgift, att skapa förutsättningar för människor att våga ta steg mot det nya. I din verksamhet och i världen. Det finns inget facit - fatta att mod behövs. Även i din del av arbetslivet eller den ideella världen, på din vårdavdelning, i din start-up eller i din förening.
’Do your practice and the rest will come’ – ett dagligt övande av ditt ledarskap kommer att göra dig bra på ledarskap. Jag lovar.
Du kommer att bli bra på kommunikation om du kommunicerar.
Du blir bra på feedback om du ger och tar emot feedback.
Du blir bra på konflikthantering om du inte duckar utan hanterar det som skaver och pyr under ytan.
Och så vidare. Du fattar.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018