 ”Nummer 22 72 75 har upphört. Hänvisning saknas”
Så fort det gick, och numret är borta. Ingen svarar, inget är kvar. Den sista repstumpen till min barndom är borta. Vårt gamla telefonnummer, som pappa hade kvar, ända till slutet. Du hade visserligen slutat ringa pappa. Du tog inte längre kontakt. Det lilla livet spred sig som maskrosorna i en midsommargräsmatta. Det var inte mycket du sparat, inte heller mycket som hade passerat vårt städande nålsöga då för tre år sedan, när vi röjde din röriga bohemvåning, där människor stängts ute och dammet låsts inne. Nu är du borta och jag kommer inte fram på telefon ens på fjärde försöket. Hur det var de sista åren. Jag tillämpade taktiskt planering av mina telefonsamtal. ”När är du vaken? När är du lite pigg? Har hemtjänsten serverat dig din lättsamma lunch nu och är dagens första mjölkliter uppdrucken? Kan jag skrika och artikulera på telefonlinjen så att du hör? För hörapparaten den kommer du inte att sätta på förrän jag kommer till dig. Och då är det ju jag som trär den över ditt kortsnaggade huvud som doftar gott av Barnängens schampo och nyvilat på kudden. För hemtjänstens änglar dom tvättade och handlade och servade. Bokade hemklippningstider och beställde sjuktransport och ambulans, alltefter det att krämporna kom tätare. Blåsor blev större, tröttheten djupare, sockret konstant högt och ensamheten tät som ett hemmasytt lapptäcke. Du ringde inte, tog inte kontakt, gick alltmer in i ditt eget lilla liv bakom nerdragna persienner. Men du var glad när jag kom. Om jag nådde fram på telefon, sa du; ”Välkommen!” när jag sa att jag skulle svänga förbi. Det var mycket ”svängande” och lite ”varande”. Mer skrikande än samtalande, men ändå. Visst sa vi saker. Till varandra. Vi sa - "I love you". Du gav mina hundar mat direkt från middagsbordet. Det hade aldrig kunnat hända tidigare i din ”glans dagar”. Så vem har sagt att dom var bättre. Dom dagarna när du gick snabbt och hörde perfekt. Var tuff i tonen och brassade käk i köket på Hagavägen. Samlade skräp på balkongen och tidningar i sittmöblerna. Drack grogg med blandsaft och gick på hotell Brage med Folke Jacksson när du hade lust till det. Jag blandar friskt i tiden nu när du gått ur den och jag går ännu längre tillbaka. Tillbaka till ständig uppkoppling på analog telefonlina, till mörkrum och jobbvikt, mild stöddighet och ängslig ödmjukhet eller underkastelse. Den där underkastelsen såg vi inte mycket av då, men jag förstår den så som man förstår livet i efterhand. Baklänges. Kepsen i hand och ”tack doktorn!” och ”tack goa pastorn!” Ibland på skämt och med ögonglimt men också på undergiven allvarsbotten. Inte vara till besvär, inte kräva något för egen del av läkaröverheten, när man själv skippade studentstudierna genom att hoppa ut genom studierummets fönster. Ut på gatan för att fotografera. Ut i den verklighet och den nyhetsvärld du älskade att bevaka. Nu är telefonlinjen död. Numret försvunnet, porslinet nedpackat. En enkel tallrik, minsta brödsågen och enstaka bestick. Jag diskar och sorterar och möblerna är redan på Ta-tillvara-butiken eller på tippen. Swish, så är de fysiska och materiella resterna av ett liv borta. Dina giftiga bilder i stort och smått finns kvar, några enstaka minnessaker, en klocka, en keps. Annars gone. Bye, bye over and out. Inget tar man med sig när man går och inget av världsligt värde lämnar du kvar, inget förutom en fotoskatt som inte går att prissätta. En bild och minnesskatt som vi bär för ögonen och i våra hjärtat. Vi vet nu hur det såg ut då och du frös ögonblicken åt oss in i den framtid vi nu befolkar. Trots att telefonlinjen är död och du är försvunnen, kan jag känna din mjuka doft i näsan. Din släta kind och mjuka hand. En nyklippt frisyr och ett ”Tack goa pastorn” som ekar svagt på Hagalund, i Falun och på Lamellgatan i Borlänge. Jag kan höra ditt bästa skratt mellan torklinorna för pappersbilderna i framkallningsrummet på Wallingatan. Jag ser din glugg mellan framtänderna i skenet av mörkrummets röda lampa. 80-talets lilla hårpiska och stolta morfarssteg. Trätrofflor från Scholl i blekbrunt sommarsnitt från 60-talet och djärva dyk från bryggan i försommarkalla sjövattnet i Stora Aspan. Hur du tog hand om din mamma Lillie när hon sjöng på sista livsversen och hur du körde rally med den kombinerade reportage- och familjebilen i dalaskogarna. Numret är dött. Hänvisning saknas och jag kan inte nå dig någonstans för dom frågor som jag har kvar. Låt det som varit vila. Låt gamla pappor dö. Tack för det som varit. ”Goa pastorn”.  Jag är inte särskilt olik gamla tiders bybor. Dom som kröp, gick och hasade fram på samma lilla jordebit från början till slutet, dom som kunde varje stigkrök och varje backkrön. Dom som kände varje människa och hennes djur. Dom som kunde förknippa varje husknut och var syrenberså med en historia, ett minne eller en alldeles egen doft, för att dom varit där så många gånger, sett samma scenario och precis vetat hur grannens kokkaffe smakade.
Nej, jag tror inte alls att jag är olik den gamla bybon. Även om jag är en modern människa som rör mig över landet i jobbet och i Europa under semester så är jag en trogen hembygdsbo. En hemvändare, en vandrare i barndomstrakter. Och det är framförallt till fots på promenader i min barndomsstad som det blir så tydligt för mig. Jag promenerar aldrig bara i nuet utan följs hela tiden av min del av Borlängehistorien. Centrum och Hagalund ser ju helt annat ut för mig än för min vandringskompis från Uppsala. Här låg min lekskola på nedre botten. Där jag lekte och gjorde pärlplattor i flera veckor, övertygad att jag skulle pyssla mig kvar till den utlovade Vassboresan till våren. Men så blev det inte. Någonting hände, jag minns inte vad, och jag gick aldrig mer till lekskolan igen. Där hade Aftonbladet sin lokalredaktion och därmed pappa sitt mörkrum. Röda lampor och bilder i drivor. Det luktade framkallningsvätska och småbränt papper från torkpressen. Det luktade pappa. I grannlokalen låg Centerpartiets lokalavdelning och här fanns pappas kompis Folke Jackson, ombudsman för nämnda parti. Folke var stor och snäll och rökte Prince på sitt arbetsrum. Undrar vilka som sitter i lokalen nu? Röker lär dom inte göra längre. Och där i källaren fanns Nyhléns bokbinderi. Rolf Nyhlén såg ut som Lee Hazelwood och en gång bar jag pappas uppförstorade bilder som skulle till utställning uppför källartrappan från Nyhléns. Idag är det bara en vanlig källarnedgång. Tågstationen har byggts om och ut och människor strömmar genom moderna dörrsnurror. I en annan tid körde vi mamma till samma stationshus i vår ljusblå SAAB 96. Pappa körde och vi barn vinkade när mamma åkte på sin första husmorssemester till Staffanstorp. Vi saknade henne redan innan tåget nått fram till Lusbäcken. Så här håller jag på. Varje promenad, så gott som varje kvarter, allt har ett då och ett nu. Lusbäcken då och Lusbäcken nu. Att vara den som vinkar av vid stationen och håller pappa i handen eller vara den vuxne som tar tåget i morgontimmen för att uträtta ett dagsverke på annan ort. Allt som skiljer är lite tid. I den moderna staden nosar jag fram som en bybo från forna dar. Jag känner stenarna, vardagsdofterna och dom som gått här före mig. Levande och döda. |