 Nu ska hon hem och helgen är slut. Vi har firat min stigande ålder och alla har funnits på plats. Vi har hållt händerna hårt och nära den växande, sjunkande magen på vår förstfödda och räknat dagar och beräknat nedkomster. Vi har känt och tänkt och berörts av livets största under på det lite tafatta sätt som verkar vara det enda möjliga för oss vanliga vardagsdödliga , när det kommer till mirakler. Nu ska Ettan, pappan och bäbisen hem till sig i en stad på slätten och om allt går som det ska så hänger dom inte fysiskt ihop nästa gång vi ses. Ettan och Paddlarn alltså - Paddlarn som bäbisbarnet kallats sen första stund vi visste att lillungens bildande startat därinne i en annan människas kropp. En kropp som en gång startat sin livsprocess i min. Och min kropp som växte upp i mammas som formades i Agnes som... Ja herreje, man svimlar. Man himlar. Man ramlar när man ska försöka ta detta under till sig. Nu när det börjar bli så verkligt och bara dagar, eller möjligen någon vecka kan återstå av detta magiska universum. Snart blir ett till två. Paddlarn finns redan där. Nu i livsbetingelser i en vattenvärld och mörker och detta skall skifta till luft och lungor och eget blodsystem. Ljus skall komma i Paddlarns ögon och livet går vidare och alla förhoppningar tänds om livets goda, om människans krafter om natur och överlevnad i det stora och en mjuk och glad vardag i det lilla. Välkommen Paddlarn och lycka till Ettan i processen att dela på er. Och all lycka i starten till hela familjen - en lycka att snart kunna se varandra i ögonen och få finnas sida vid sida i närhet och förtröstan. Det är med en ny känsla av storvulen vördnad som vi säger "hej, hej - ses snart igen" här på Hedemorafiket på hemvägen. Så många mirakler som väntar. Så många mirakler som redan har skett. |