Försent

Jag kom på det försent.
Tänk om jag hade hunnit förklara.

Jag kom på det försent och missade det enda, det viktiga, det kanske nära underbara.
Tänk om jag hade förstått, om jag inte missat chansen.

Tänk om jag i stället hade tagit tillfället i akt och kunnat rätta till det uppenbara, det smått självklara. Det som blivit så fel, fast så rätt jag tänkte.
Då, när allt ännu låg öppet och görbart och kristallklart möjligt och det söndriga och griniga ännu var ogjort.

Tänk om jag inte hade kastat nycklarna i gatbrunnen och gömt mig i gränden utan i stället sprungit gatlopp efter dig långt ut på landsvägen och haffat ett rejält tag i kragen din och stoppat dig i steget.

Tänk om jag hade ropat ’stopp och belägg!’ och lagt alla korten på bordet och berättat för dig hur det verkligen kändes.

Tänk om jag hade hållit dig i min famn och inte vänt dig ryggen i sårat missförstånd.
Tänk om jag haft båda handflatorna öppna mot himlen och låtit dig falla i dem.

Tänk om min tunga och strupe hade förmått mig att formulera de förlösande orden som du behövde höra och som egentligen behövde sägas. Och tänk om jag hade gjort det i tid, medan tid ännu fanns och mossan blänkte i morgondaggen. Medan kameralinsen ännu var öppen och erbjöd nuets möjligheter och innan kamerans slutare kramat kraften ur ögonblickets skönhet.
Tänk om jag hållit mitt hjärta i handen.