Sista promenaden

Jag går med döden på ryggen och askan i handen. Jag bär resten av min bästa vän mellan skulderbladen.
Dagen och vädret och isen och gruset på vägbanan är gråare än botten på en slaggtunna. Stegen är tunga och lusten är låg, framtidstro saknas och espriten ’long gone’. Bonnie är död och askan har anlänt till veterinären för avhämtning.
Nu är uppdraget utfört och askan är hämtad, den ligger i botten av min ryggsäck i kraftig kartong och är oväntat tung. Jag är på väg hem igen. Det här är allra sista biten jag går med min vän, med resterna, med askan, med tyngden av det som blev kvar här av ett hundliv levt mellan vattnet i Ljustern och branterna i dalen.
   Här har vi gått tillsammans mil efter mil, i skog och i skur. Vi har vandrat väg efter väg, sida vid sida. Vi har gått och lekt och vi har levt tillsammans. Nu finns det sista jordliga av min följeslagare i kartong på min rygg och jag ska bära henne hem för den allra sista vilan i trädgården.
   När vädret är bättre och solen har värmt jorden, när rosorna blommar och lönnen är grön, då, då ska jag välja den vackraste platsen, den mest väldoftande jasminbusken, den resligaste pionen och jag ska passa mig för vinden så askan inte blåser i ansiktet på mig och jag ska sprida askan på jorden och jag ska tänka på henne nästan varje dag och vara precis så tacksam som en allra bästa vän bör vara, för alla dagar jag fick tillsammans med henne.
   Därhemma i köket väntar nu den lilla och okända valpen på lek och på omsorg och att upptäcka världen. Och stigar skall gås och hedar skall finnas och jag ska göra vad jag kan för att hon och jag ska hitta vår väg genom skogen.