Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Tip-top casting och bilden av Norrland vid vatten

6/2/2023

Bild

Det finns mycket att säga om och gilla kring SVTs aktuella dramaproduktion Händelser vid Vatten. Kerstin Ekmans spännande och vackert skrivna roman som numera också går under namnet nationalepos. Jag tänker dock inte säga mycket, bara kort.
Romanen kom 1993 och jag läste den tre år senare när jag skulle koppla av efter en period av dagliga direktsändningar i TV. Återhämtningsplatsen blev en resa till Ayia Napa på Cypern och där kände jag mig sällsynt ”inte hemma” alls. Kanske hade jag hellre åkt till Svartvattnet (som är den fiktiva byn i Händelser vid vatten), men det var väl det där med solen och värmen som ändå ’drog’, i synnerhet som det stod april på både väggalmanacka och bordskalender.
Så, jag och maken hämtade nya krafter på en balkong som vette mot Medelhavet och under dagslånga strandnära promenader. Maken promenerade nästan sönder en höft och jag hade näsan i Kerstin Ekmans tjocka bok så fort ett tillfälle bjöds. Jag sa nej till semesterkrämiga Pina Coladas om kvällarna och dök ner i bingen med Kerstin Ekmans distriktsläkare, landsortspolis, finska nymfoman och tillfångatagna ål. Det var spännande, det var skönskrivet och fyllt av bladvändardriv. Mord, ett kollektiv med klaustrofobisk frihet, getmjölk och höskulle och en natur som vräkte sig fram över boksidorna kring detta norrländska vattennära drama. Mest av allt ville jag veta hur ’det gick’ och jag njöt längs vägen.
Nu har svensk skådespelarelit axlat 70- och 90-talsmantlarna och flyttat in i de slitna norrländska stugorna. Rolf Lassgård viskar sig fram som distriktsläkare och Pernilla August sover med ett jaktgevär och två patroner ovanför sängens huvudända. Asta Kamma August hamnar i ett sektliknande kollektiv och får begrava Barbiedockorna i getmyllan på det smutsiga kollektivets ödsligt belägna gård. Gården heter Stjärnberg men några stjärnor syns inte till i den deppiga smutsigheten bland stripiga hår och skrangliga logementsängar. Stjärnor på berg, hm … in your dreams.
Idag hyllar skådespelare och kulturskribenter de äkta och vackra miljöskildringarna i tv dramat och menar att regissören Mikael Marcimain har återskapat Kerstin Ekmans norrländska landsbygd med mycket väl godkänt i slutbetyg. Samtidigt hävdar flera av mina, också hyfsat kulturella vänner, att det här väl ändå är en väl smutsig och sliten bild av landsbygdens människor i norr. Återigen. Stockholmarna målar Norrland i grått med fattig och lite imbecill smutsrand. ”Vad tycker egentligen Kerstin Ekman om det här?” undrar en av dom som är trötta på stereotypa skildringar av Norrlands landsbygd och dess invånare. Jag har inte hört något svar på det och kommer själv fram till att jag nog kan hålla med båda åsiktssidorna. Jag kan inte avgöra vem som har mest rätt.
Är det rätt stämning och miljö eller överdrivet torftigt och stereotypt. Både 70-talet och tidigt 90-tal som är tidsrummen som dramat utspelar sig i, var ju före inredning hade blivit nationalsport i Sverige och det var i sanningens namn enkelt hos folk i gård och stuga. Varken industry-chick-stilen, lounge-modet eller William-Morris-explosionen hade ännu briserat. Kanske kunde också en lanthandel på 70-talet vara redigt smutsig och hussocklar på rad fulla av fukt. Jag lämnar denna bedömning därhän för jag gillar att titta på detta drama, med stor behållning dessutom.
Castingen av Magnus Krepper som sektledaren Petrus på den 70-talsdoftande fäbodvallen med sexuella inslag är top-of-line, så klockren. Risken fanns såklart att han kunde ha blivit en ny Mikael Persbrandt i floppande filmen Tre Solar (Persbrandt har historiskt galen look med Gustav Vasa peruk i den) men så blev det icke. Krepper kommer så grymt bra till sin rätt som den både obehaglige men också vänlige ledargestalten av kollektivet på Stjärnberg. En komplex roll där man inte riktigt vet var man har honom. Men man ser och känner att looken, kroppen, frisyren och hanteringen av mesosten och kvinnokollektivet ändå känns helt rätt. Magnus Krepper skulle utan att ´passera gå´ kunna dra upp på fäbodvallen även i verkliga livet om skådespelandet och Stockholm känns honom för trångt eller trist. Hans alternativkarriär är given.
Efter fem sända avsnitt och endast ett återstående som visas nästa helg väntar jag nu med frågorna – Vem var John Laure och vem dödade det tältande paret vid älvkanten? Från min bokläsning från långt-bortom-längesen minns jag nämligen mest bara brunnen som en av huvudkaraktärerna kastas ner i av sina vedervärdiga halvbröder. Och så minns jag den ensamma ålen som också hålls fången i brunnen.
Men pojken och ålen kommer upp ur brunnen, ålen får så småningom sin frihet i det stora vattnet och kanske kommer den att ta sig ända bort till Sargassohavet.
Hur långt vi tittare kommer kring förståelse av människor och händelser kring norrländska vatten, det återstår att se när SVT på gammaldags slow-tv maner visar det sista avsnittet kommande fredag.

Vintermorgon, tåg och konflikt

1/2/2023

Bild

Del ett - Mot stationen
Den gammaldags kökstermometern i mässing visar elva minusgrader vid husknuten. Gården ligger kolsvart utanför fönstret. Jag rätar på ryggen och drar ner ullmössan över öronen. Tåget går om en kvart och jag har tolv minuters rask promenad framför mig till stationen. Jag hänger en, alldeles för tung, övernattningsväska över ena axeln och kliver ut i den kolsvarta tystnaden. Decembersnön är hårt packad och nästan självlysande blå, ovanför stövelskaften är allt svart. Svart himmel, svarta husväggar, svart staket och konturen av en svart spark i snödrivan. Om ett par timmar kommer allt att ändra skepnad och övergå till bländande isvintervitt. Men just nu, mörker och kyla.
Jag stegar fram i något för tunna läderstövlar med hala sulor mot den knirkande snön. Steg efter steg. Knaster efter knaster, andetag in, andetag ut. Inget annat hörs. Jag är ensam vaken i min stad och för mitt inre öra hörs mina hjärtslag. Hjärtat jobbar hårt och pumpar varmt blod i min redan frusna kropp. Jag går det snabbaste jag kan för jag har verkligen inte någon bra tidsmarginal för att hinna till tåget. Min vilja stretar framåt och mina hala sulor skjuter mig tillbaka. Försöker använda hela foten i bestämda nedslag för att inte halka och samtidigt känner jag mig mentalt ”på tå”. Klockan är kvart i sex och jag är taggad i mina stadsstövlar. Här och nu är dalasnön djup och välpackad, men om två timmar står jag på Kungsgatan och där vet jag att de varma vinterkängorna jag ratade och lämnade kvar hemma i hallen bara skulle bli klumpiga på de isfria stadsgatorna.
När jag kommer fram till huvudstaden, ska jag åka hiss till toppvåningen och vara mitt bästa. Jag ska vara skärpt och klar i argumentationen, väl förberedd på betydelsefullt möte. Jag är ute i god tid för att vara först på plats. Mycket står på spel i dagens möte och min presentation, mycket kan vinnas men också förloras.
Men nu först handlar det om att ta mig fram till stationen i snölandskapet, jag måste höja hastigheten, tåget kommer inte att vänta på mig och skosulorna är som sagt hala. Östra Långgatan i min småstad förvandlas till en motvindstunnel mellan låga trähusväggar som trängs direkt mot gatan. Inga trottoarer, ingen marginal, bara vägen och mörkret och tystnaden som nu bryts av en isande, avklädd vind från norr.
Jag hinner, klarar kyla och halka tar mig fram till stationen. Kliver ut på perrongen samtidigt som det långa, tunga intercitytåget bromsar in. Tre mörka figurer på perrongen, mina bultande hjärtslag i öronen, min flåsande andning som gestaltar sig framför mina ögon som ett spöklikt moln, gnisslet och skriet från räls som möter broms, och så ett knivskarpt utrop i SJs nya högtalarsystem.
”Intercitytåg 41 mot Stockholm med avgångstid 06.03 kommer in på spår ett. Spår Ett. Observera spårändringen, spår Ett!”
Den vassa, höga rösten kommer visserligen ur stora, nya högtalare direkt ovanför våra huvuden, men den välartikulerade rösten finns naturligtvis långt ifrån vår lilla stad. Rösten är säkert helt okunnig om att stationen bara har en perrong och två spår. De mörka figurerna på perrongen riskerar knappast att hamna på fel tåg. Alla har nu vänt sig mot spår Ett. En håller för öronen för att skydda dem från metallskrik och en annan småspringer för att fånga kafévagnen i flykten. Den tredje mannen döljer sitt ansikte för kyla och insyn.

Del två - Ombord
Ombord på Intercitytåget är det varmt och morgontungt. Tunga jackor över trötta ansikten. Några försöker stjäla åt sig en extra sovtimme här långt utanför sovrummets väggar och det egna duntäckets lätta tyngd. Andra läser morgontidning och frukosterar, medan ytterligare andra redan är i samspråk över arbetshandlingar, papper och rapporter. Förberedelser och välanvänd tid för distansarbetare. Vardagsmorgon i Sverige. Vintermorgon.
Jag unnar mig att pusta ut medan fötterna tinar. Stövlar av, äggmacka in. Näsan tinar, axeln sjunker ner efter att ha blivit befriad från sin tunga last, vadmusklerna slappnar av och hjärnan går igång. Jag går igenom det jobb som väntar under dagen som precis ska börja. Bakgrund, fakta, läge och prognos. Fokus och framtidsutsikter. Beslut och behov. Lätt och svårt. Tungt och roligt.
Vid klassisk station i Krylbo blir tågvagnen helt full. Härifrån är dagpendlingen intensiv till Sala och Uppsala. Portföljer och papper. Datorer och smartphones. Kaffe och småprat. Människor och djur. Jo, faktiskt, människans bästa vänner får sitta på plats 1,3 och 5. Om de sköter sig vill säga. Konduktören är ingen muntergök. Bestämd och korrekt, lagar och regler är till för att följas. Pudeln på golvet, inte på sätet, det står i reglementet. Plats 1,3 och 5 som sagt. Och mittgången skall hållas fri. Tåget rullar ut från Krylbo Central.
”Vem har ställt en cykel i vestibulen?” Konduktörens utrop är strängt, högt och hårt.
”Det är strängeligen förbjudet!” Nu tittar jag upp och ser för första gången konduktören tydligt framför mig. Hon är kraftigt byggd med uniformsjackans knappar och knapphål stretande över en tilltagen bringa. Pannan är lagd i djupa veck, ögonen stränga och mungiporna visar på bekymrad bitterhet. Hon upprepar frågan och jag är väldigt glad att jag inte är ägare till en cykel i tågvagnens vestibul. Det stilla morgonsorlet tystnar när konduktören bredbent går fram genom vagnen och upprepar sin fråga. Några skakar skyldigt eller lättat på huvudet:
”Inte jag!”
”Jag har absolut inte ställt någon cykel på tåget...”
På plats 23 får hon napp. Den skyldige ger sig till känna och vi andra pustar ut.
Så, då reder dom ut det där, bra, vi andra kan fortsätta med vårt. Skönt.
Det visar sig snart att vi har pustat ut för tidigt.
På plats 23 sitter en man som har en stark vilja och precis som konduktören hävdar han bestämt att han har rätten på sin sida. Rätten att ta sin mormors fina, gamla cykel till Uppsala. Cykeln har inget lås, den står längst bak i tåget och kan inte störa någon menar han. Jo, det kan den visst. Den stör konduktören och mycket mer än så, det är som sagt ”strängeligen förbjudet” att ha cyklar eller annat gods i vestibulen. Vestibulen är en utrymningsväg. Mannen utsätter andra passagerare för fara och han begår ett brott som tar med sig en cykel in i persontåget. En cykel skall polleteras. Allt detta lär vi andra passagerare oss när vi lyssnar på den allt mer högljudda diskussion som förekommer mitt i kupén mellan konduktör och man med keps och cykel. Konduktören hänvisar till lag och reglemente, cykelmannen till sin egen situation och personliga värden i mormors cykel. Tonen blir alltmer hätsk, motståndet ökar snabbare än dunken från rälsen och kompromisser känns långt borta.
”Cykeln skall av i Sala! Du får ställa av den på nästa station”, slår konduktören fast.
”Aldrig i livet! Jag ska ju till Uppsala”, replikerar cykelmannen upprört.
Konduktören ger mannen sitt onda öga, upprepar sin order och lämnar kupén.
Ordväxlingen har varit så högljudd och affekterad att vi andra i vagnen har tystnat.
”Nästa uppehåll Sala! Sala nästa!”, hörs ur högtalarna i den vintervarma kupén.
Avvaktan. Undringar. Hur ska det gå? Vad kommer att hända härnäst?
Tåget saktar in, stannar vid perrongen, några går av, andra kliver på. Pendlarjackor och pendlarväskor byter plats.
”Hej!”
”Gomorron!” ”Hallå!”
”Satans vad kallt…”
Nu står tåget stilla. Cykelmannen sitter kvar. Jag ser hans keps därframme, han lutar sig mot det isiga fönstret. Tåget startar inte, tio minuter går, min kupégranne tittar upprepat på klockan och i dörren uppenbarar sig konduktören. Samma ordväxling utväxlar sig mot samma tysta bakgrund, pudelmatten bakom mig suckar. Cykelmannen har slutat tala, han skriker:
”Aldrig!!!” Han tänker inte ställa av sin cykel från tåget.
Det framstår ganska tydligt för oss andra tysta, vinterbleka att varken konduktör eller cykelman tänker ge sig. Konflikten är ett faktum. Tåget står där det står.
Konduktören lämnar vagnen med telefonen mot örat och tio morgonlånga minuter senare kliver två poliskonstaplar in på scenen. Mörkblå vinteruniformer, pistoler och batonger runt midjan. De är korrekt förinformerade och närmar sig direkt plats 23. Lugn och pedagogik. Försök till samtal. Och sen en order:
”Varsågod, stig av! Inget att diskutera… Cykeln och du skall av. Nu!”
Det känns lite overkligt, i alla fall väldigt ovant. Polisdrama på Sala järnvägsstation en vardagsmorgon i december. Vi är redan 40 minuter försenade, jag känner mig stressad och har inte längre några problem med ofodrade, hala stövlar. Jag är frustrerad över att mitt dagsprogram kullkastas, av att se två hajar träta och av att se på när konflikter inte löses med prat eller försök till samförstånd. Här råder oförstånd och själviskhet.
De båda poliserna är inte stora men vältränade och när det väl händer något går det snabbt. Pepparsprej i ögon som går i baklås. Det är svårt att se klart. Skrik och hot om övervåld, korta poliskvinnor bär ut bred cykelman som först nu börjar närma sig kapitulation. Hans dag lär fortsätta i polishuset i Sala. Vi andra rullar vidare mot Stockholm och dagsljuset i gryningen. En timme och tio minuter efter tidtabell.
På perrongen står en ensam gammal olåst damcykel.
Ingen vann, alla förlorade. Jag kommer att vara sist upp med hissen till högsta våningen i Stockholms stadsmitt. De lugna förberedelsernas chans har blåst bort. Här ombord har den starka kraften i dålig konfliktstrategi visat sitt dunkla ansikte.
”Nästa Uppsala!”

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018