Om farmor Lillie som bedjare och hur jag inte kom in på Teaterhögskolan

Farmor Lillie var familjens enda aktivt troende. Hon var barnbarn till en frikyrkopastor i Sala-Hebytrakten och hon blev baptistkyrkan trogen fram till sin död 2001.
När jag var barn fick jag ibland följa med henne på gudstjänster i Falu baptistförsamling. Jag minns kyrkorummet i Svärdsjöbacken som vackert och fridfullt. Där fanns höga fönster, hårda bänkar och många damer med hatt. Jag minns efterföljande kyrkkaffe hemma hos farmor och farfar på Lustigknopp med småkakor, kaffe i tevekannor och Pommac till barnet (dvs jag) och fortsatt sång kring farmors piano.
   Farmor spelade och sjöng och det gjorde kanske också tant Kaj som hade låg knut i nacken och torra varma händer som hon ofta strök över mitt hår. Ibland fanns det mer prominenta kristna sångare på besök, jag name-droppar här gärna Jan Sparring och Arthur Eriksson, samtidigt som jag förstår att det nog inte är så många som längre känner till de namnen och kan den frikyrkliga sånghistorien. Nåja och hej och hå, nog om dem och om sången.
    Mina föräldrar ogillade att farmor tog med mig på kyrkligheter och därmed utsatte mig för risken att indoktrineras religiöst. Det var 60-tal, det var socialdemokrati, konsumism utan ångest och en framtidstro som alls inga andliga gudar och bibelord behövde. Amerikanerna var på väg till månen och vi byggde Domusbunkrar vid alla svenska städers torg. Vi rev det gamla och religion och morgonpsalm var så-å-å ute i de modernare folkhemmen. Pappa och hans syskon svor gärna och innerligt och drack både vin och grogg och de flesta av dem nyttjade tobak. Allt detta var synd och alla retade farmor Lillie när hon försökte nå ut med uppmaningen till efterlevnad av tio guds bud.
    Skulle man därmed kalla mina föräldrar för ateister när de sedan också uttryckligen förbjöd farmor att ta med mig till kyrkan? Kyrkkaffet gick an, liksom Jan Sparring och Arthur Eriksson i hemmiljö, men bibelord, välsignelse och gudstjänstfirande, där gick gränsen.
Nja, det var osäkert ändå det där med ateismen. Vid större rädsla, vid annalkande, befarade faror så kunde ändå farmor konsulteras för att hon skulle be en bön för X eller Y och lägga ett gott ord hos Gud för att till exempel en stundande flygtur skulle hållas tryggt i luften, inte bara av aerodynamiken utan också av Guds skyddande hand.
   Det var inte bara vi inom familjen som bad farmor om dessa förböner, det förekom även att kompisar från familjer som saknade bönerutiner och religiösa farmödrar, bad mig och min syster fråga farmor om hon kunde be för dem när de skulle flyga till exempelvis … Palma de Mallorca. Farmor ställde gärna upp och bad för oss alla, ska vi kalla oss semi-ateister, eller bara vanliga svenskar-av-sin-tid, troende på teknik och på oss själva och med vissa hålrum i den andliga tryggheten. 
   När jag så i tjugoårsåldern söker till teaterhögskolan i Malmö, eller Statens Scenskola som det hette på den tiden, kommer min farmor att visa sig inte bara vara en hjälp och tillgång i sitt böneutövande, hon kommer också att göra vad hon kan för att försöka stoppa min möjlighet att ta mig in på den eftertraktade utbildningen. Med Guds hjälp, även denna gång. Hon ber helt enkelt om guds hjälp att stoppa mig. Varför då?
Jo. Till en liten del var det nog så att det där skådespelaryrket i farmors värld och generation ändå ansågs något ska vi säga… lössläppt och riskfyllt. Skådespelande kunde förknippas med gycklare och kringresande folk och ett osäkert ekonomiskt och ett moraliskt tveksamt leverne. Farmor önskade mig mer stabilitet och framförallt önskade hon verkligen att jag skulle fortsätta vara tillsammans med den pojkvän som jag redan sista året på gymnasiet hade förlovat mig med. Pojkvännen Klas hyste mycket stort gillande och hög status i min familj. Han var nedkommen i rakt nedstigande led från bankdirektör Sylvén som bott på gården Solhem, helt nära farmor och farfars bostad. Klas far var ingenjör och nu läste Klas till civilingenjör på Kungliga Tekniska Högskolans tuffaste linje.
   Han var trevlig, välvårdad, snäll och vorden familjens allmänna fixare. Han dyrkade mig, han var ett fynd. Att denna relation skulle äventyras om jag kom in på Scenskolan och gav mig in på gycklarnas osäkra bana, det tyckte farmor Lillie var en uppenbar risk. Hon var helt enkelt rädd för att om jag gick vidare med skådespelandet så skulle jag utsättas för frestelser och därmed kanske komma att, som hon sa, ”hoppa över skaklarna” (om du är ung och läser detta – slå upp!)
   Så farmors oro tilltar ju längre jag går vidare i ansökningsprocessen och läget därmed blir alltmer ’allvarligt’. Risken att jag ska komma in vid skolan blir alltså allt större. Det hade varit okej så länge jag gick på Calle Flygares Teaterskola i Stockholm, men nu åkte jag fram och tillbaka till ansökningsproven på ’Stora Scenskolan’ i Malmö och läget blev ett annat. På den här tiden var ansökningarna i högsta grad rumsliga och analoga redan från prov ett (ingen av oss sökande hade kunnat drömma om framtidens, alltså dagens, hemmafilmade scener som filmas och skickas från den sökandes egna ’telefon’), så resorna till Malmö blev många eftersom jag gick vidare både i första, andra och tredje provomgången. Vi spelade, improviserade, dansade och sjöng så det stod härliga till på skolan mitt i Malmö och emellan varven hängde vi sökanden nere i hamnen i solen och pratade livet och laddade solenergi. Jag hade skitroligt.
   Någonstans här är det som farmor lägger in en högre växel i sitt bedjande och uttryckligen ber Gud att han ska skona mig från att komma in på scenskolan, så att jag inte ’hoppar över skaklarna’ och överger min tiopoängare till fästman för någon mer opålitlig teatercharmör.
Farmor ber om detta i varje kvällsbön.
   När det sedan är dags för de sista skälvande proverna i ett försommarblommigt Malmö, när vi sexton återstående skådespelaraspiranter gör allt vi kan i dramaväg för att just vi skall bli valda. När vi spänt varenda improvisationsmuskel och intervjuats på längden och bredden, när det ska avgöras vilka tolv av oss som ska komma in och vilka fyra som inte gör, då ’spricker’ jag och farmor blir därmed bönhörd.
   Det gick bättre för Björn Kjellman och Rickard Wollf som jag spelat mot i olika scenprover och som jag hängt med i hamnen under lunchpauserna. De hörde till de som kom in, de som troligen inte haft en farmor som bett om herrens hjälp för att se till att barnbarnet inte skulle gå vidare på skådespelarbanan.
​Alternativt att de haft en farmor som inte blev bönhörd.