 Man säger något vänligt.
’Kul att ses! Det var längesen.’ ’Ska ni vara hemma på jul?’ ’Ha det bra!’ Sen går man vidare. Skakar snön och fukten ut mössan, lämnar in paketet på ICAs postavdelning. Handlar sina frimärken, köper klementiner och havremjölk. Lånar en bok, lånar ut en annan. Kramar om en gammal klasskompis och träffar en tjej från stallet i inredningsbutiken. Stallet var för så längesen att minnena är utslitet suddiga. Vad var det hon hette? Vilken var hennes häst? Visst hjälptes vi åt, vi handlade väl hö? Vad gjorde vi där alla mörka stallmorgnar och iskalla vinterkvällar? Vad gör vi nu? Då – då var sadeln i nyskick och knarrade hårt i nylädrets sömmar. Nu – nu är vi lite skrynkliga och sadellösa. Hon har precis sålt sin sista häst och byggt ett garage av stallplatserna. För min egen del var livets stalltid ganska kort och jag lämnade stallbacken samtidigt som jag lämnade högstadiet. Man träffar en annan. Någon man kände helt vagt. Byter information, får reda på mer. Döljer en del med lätthet och begraver annat med pansarlås och skyddar med skjutvärn. Vi pratar lätt och viskar djupt. Plockar upp en tappad handske och en bortglömd tråd. ’Jobbar du här! Du är dig lik.’ ’Jamen ta hand om dig då, hej och hå!’ ’Vi ses en annan jul, ett annat år. Vi borde verkligen få till en träff.’ Någon är sjuk och försvinner in i skuggan, en annan har någon som har dött. Oj. Oj, oj och gud så hemskt. Hoppas bara inte jag, inte vi, inte de mina. Men han gick det bra för, han kom igen, fasiken vad kul! Vi borde fira, ha kalas med hatt. Vakta din tunga, fyll på din själ. Klappa om och kom igen. Så kul att ses, vi gör det igen! Ta min hand och ge mig lite själavård. Sjung en psalm om jul och barn och allt som blev och ta det lätt med de himmelska löftena. Kom ner på julejorden och passa på. En liten stund är vi tillsammans. Upp i sadeln och iväg med mig. Hem till byn, hem till stan, öppna stadens portar och släpp in mig. Nu firar vi jul och ankomster. Vi firar de som är kvar, de som åkt och varenda unge som utökat flocken. Vi gör inte skillnad på dina och mina, på mitt och ditt. Vi bara firar att ljuset vänt, huset är varmt och att det mesta fungerar. Hopp i galopp, ge och ta. Kom i min famn i julenatten.
0 Comments
 Direkt innanför dörren i hallen står BB-väskan packad. Kanske är det två väskor, jag ser dem lite från håll där jag står på trappsteget ut i andra änden av min yngsta dotter och hennes sambos nya hus. Lutad mot packningen står också en slags graviditets- eller amningskudde. Sådana som verkar höra till den obligatoriska föda-barn-utrustningen nuförtiden och som inte var uppfunna när jag födde hon som nu helt snart ska bli mamma.
Vi har varit en sväng in till stan idag, hon och jag. Ätit lunch på Matcafé och för första gången var det hon som bjöd mig. En markering av ett skifte i tillvarobalansen. Nu tjänar hon pengar på fast heltidstjänst samtidigt som jag helst tackar nej till konsultjobben och nyss har lämnat chefandet bakom mig. Jag skriver och fotar och umgås mycket med min åldrande hund, tränar pilates och funderar över när och om jag ska dra i någon form av målsnöre. Men nu har hon gjort sin sista arbetsdag före den planerade och framemotsedda föräldraledigheten. Hon är trött och jättegravid. Har sagt hejdå till kollegor och barn på skolan där hon är kurator, hon kommer att sakna dem fram till nästa höst, men större äventyr och större kärlek väntar på henne. Hemma i soffan mellan de där två dörrarna jag nämnde, sitter hennes kärlek, den blivande pappan som för dagen är ganska förkyld. Han som ska köra min supergravida dotter och hennes väskor till förlossningen när det är dags. Han som ska bistå och hjälpa, kanske bli gruvligt utskälld under värkarbetet och sedan dela ett livslångt ansvar och kärleksåtagande med min yngsta dotter. Ja, vi åt lunch och pratade hon och jag. Alldeles i fred bland Faluns fredagsflanörer. Alldeles på egen hand utan småbarn, hundskäll eller tidspressade agendor. Inga stora, überintelligenta beslut togs, inga märkvärdiga insikter delades. Bara ett helt vanligt böljande samtal om stort och smått och barn och liv och vardagens ABC. Inget särskilt och ändå alldeles underbart. Hon och jag, och jag var uppfylld av den utmätta sista tiden av ’oss två’ i en allenarådande mamma-barn relation. Varken mer eller mindre, jag vet ju att det kommer att hända något speciellt den dagen som hennes baby väljer att komma. Eller den dag som det helt enkelt bara ”är dags”. Den dag som bärandet av barnet bara är klart och livet självt väljer att se till att den lilla eller den lille ska presenteras för världen, luften, famnen och himlavalvet. För det pratade vi faktiskt om. Det ofattbara, det stora och det magiska. Trots att det egentligen är helt opratbart. Det som bara är levbart. När vi lämnade lunchcaféet ville minstingen att vi skulle promenera till ena änden av stan och kolla något i stadens enda kvarvarande varuhus och vi gled ut på den nyfallna pudersnön med hyfsat praktiska skor. Hon fick fortfarande igen kappans dragkedjan över den runda magen där den okända babyn, enligt gårdagens barnmorskebesök, har fixerat sig i nedre bäckenet. Redo att komma ut, anyday now. Minstingen är i vecka 38 och allt är klart. Allt kan börja. Vi promenerar ett kvarter och går i kanten på det stora och folktomma kullerstenstorget. Året är ju 2022 och kullerstenstorg i stadskärnor tenderar väl alltid att vara tomma? Kanske säljs det julgranar i något hörn, jag är osäker, men det skulle ändå stämma in i torgkonceptet. Minstingen stannar på trottoaren när vi passerat den stora kyrkan och försöker stretcha en muskel i ljumsken som krampar. Jag vill vara hjälpsam och demonstrera hur den kan stretchas. Hon sträcker en del och vi går vidare några steg. Proceduren upprepas en gång till och sedan ytterligare en gång. Stretchningen går så där och jag tycker det verkar utsiktslöst att vi skulle ta oss ända fram till varuhuset som ligger kanske 400 meter bort. Hon håller med när jag föreslår att vi skippar varuhuset och vi vänder tillbaka mot bilen på parkeringen. Hon googlar på ”sendrag i ljumsken hos gravid” och läser högt för mig, mormor-to-be, att det här är ett av tecknen på att förlossningen kan vara nära. Nätinformationen säger att ”allt är klart, kroppen förbereder sig för förlossning”. Vi vaggar till bilen. Hon vaggar av uppmjukat bäcken och foglossningar och av hela den moderliga tyngden av att djupt inuti kroppen bära sitt barn. Jag vaggar av sympati och av viss oro för snubbelskador, vis av en sådan från förra vintern när plötslig svartis under stövlarna fällde mig som en högrest skandinavisk fura, med kronan, det vill säga bakhuvudet, rätt i gångvägen. Jag kör henne hem. Det blir inget varuhusande idag. Ljumskarna är mjuka och sendragen skvallrar om den förlossning som ändå närmar sig. Jag ser väskorna i hallen och kysser min stora unge i pannan och på magen. Hejdå, hejdå! Lycka till ifall det börjar. Tack för idag, tack för dagen jag fick med dig. |