  Himlen över Stora Skedvi är mörkt septemberblå och vi är alla friska. Coronatalen hörs fortfarande i etern och trycks i svart i alla tidningar, men de är få nu. Vårens smattrande antal med insjuknande och döda börjar kännas avlägset för det svenska örat, samtidigt som smittsiffror stiger igen i många andra delar av Europa. Vi har vant oss vid ny handhygien och längre avstånd. Vi har ätit utomhus och umgåtts på gårdar, parksoffor och pic-nic-filtar. Nu mörknar det och kyler och vi drar oss in i villavärmen igen. In i restaurangvärmen och det serveringsljumma, in på kontor med nya städrutiner och nya sittgrupperingar, in på caféet med röda golvmarkeringar. Faran kan upplevas som över. Eller vilande inför nya nyckfulla pandemiska vågor. Vad vet vi. Vi som lyssnat, läst och räknat. Vi som försökt förstå överdödlighet och underbemanning. Vi som tidigare varit hyfsat ointresserade av sjukvårdens kapacitet och lagerhållning, vi som bara allmänt glatt oss åt bandage och sytråd till mindre blessyrer och omsorg om kraftiga stukningar. Vi amatörer på smittspridningens område som ändå lärt oss så mycket om risk och luft och navelskådande analyser av vårt egna och våra barns dagliga hälsotillstånd. "Känn efter! Känn efter!" "Javisst! Javisst".
|