VICTORIA CARLBAUM
  • Texter
  • Bilder
  • Om

Dofter jag minns

23/3/2023

2 Comments

 
Bild

Jag menar såklart goda dofter. De stinkande, småunkna lukterna har jag glömt, de är inget att lägga på minnet. I minnet ska rosenblad och sammetsmjukt bevaras. Det kan blandas med fuktig jord och dammig vind, det blir doftkompet till ditt liv. Dofter som betyder något blir ett pussel och näsans minne är starkt och direkt. Det går in i dåtidsbanken utan att passera gå och en snabb pust av farmors parfym (L´Aimant från Coty) för mig omedelbart tillbaka till farmors sminkbord i Falun och nylukten av den splitternya gulgröna sportbagen från Puma tar mig till gymnastiksalen i Tjärna Ängskolan anno 1972. Min näsa och mitt doftsinne har alltid varit ett rent nöje för mig och här är min helt osorterade minneslista över dofter värda att minnas:
 
Do it again – en grön deodorant i sprayflaska med kurvigt tecknad kvinnokropp i renaste 70-talsform. Den stod på min röda niolådors träbyrå från IKEA i flickrummet som jag delade med syrran tills jag var femton år.
Jane Hellens Karate - en klarröd sprayflaska i metall med total 70-talsestetik. Jag skull ge bort i alla fall en halv månadslön för att få fatt på den igen och känna doften som ackompanjerade mina unga tonår.
Mina egna bäbisars hud och hår – inget går upp mot det doftminnet. Visserligen luktar barnbarnen supergott. men mina egna människovalpar är ändå ojämförligt unikt bäst. Det måste vara naturens priming, en naturlag helt enkelt, att den egna avkommans doft är ojämförligt den man sätter främst och den som fullständigt berusar en. Hur skulle man annars från noll till hundra bli så totalt inriktad på att vårda och sköta och ömma för denna varelse i ett nästan livslångt perspektiv?
Söndagsmiddag från farmors kök – ugnsomelett med sparrisstuvning som serveras vid matsalsbordet i vardagsrummets burspråk. Köttbullar, snömjölig potatis, gräddsås och steksky. Ett glas Pommac med spritsig kolsyra därefter tillsammans med inlagd päronhalva, after eight och lättvispad grädde. Matminnet blixtrar, näsan längtar.
Doften i ett bageri – nej det här är för enkelt. Bagerier funkar till och med för mannen utan minne och kvinnan utan sans och omdöme, jag går vidare.
Ett random badskum från Madame Rochas – Det här är inte så länge sedan, kanske bara tjugo år sedan. Skummet var blått och doften fyllde hela badrummet upp till översta kakelraden där det blå krockade med himlen och badkaret blev en gungande båt i doftmolnet.
Doften av torrt fotopapper i pappas mörkrum på Wallingatan - där fanns visserligen också ett visst stråk av kemikalier som torkat, men det var ändå helt ok och det varma papperets doft dominerade och fastnade på minnets fotopapper som en trygg pappadoft.
Mammas mörkblå burk med Niveacreme, finns fortfarande och går att köpa för en tjuga eller två i närmsta ICA eller Coop-butik. Snövit salva med doft från himmelriket.
Bokhandelsdoft – att få sätta näsan i nya eller gamla böcker, känna känslan av olika papperskvaliteter i både händer och näsa. Dagens Akademibokhandel doftar inte mycket medan Söderbokhandeln och Rönnells antikvariat doftar stor litteratur och dammig spänning. Gott. Om man inte hinner läsa kan man ändå unna sig en stunds sniffande.
Farfar Roberts piptobak – av märket Greve Hamilton. Tobak var inte farligt alls på farfars tid, bara gott och stärkande och doften när man stoppade näsan i farfars hoprullade tobakspaket är lika verklig idag som den var 1972.
Doften av nymalna kaffebönor - funkar utmärkt för välbefinnandet även om jag är ointresserad av att dricka det svarta guldet. I brist på nymalet så funkar det att öppna ett kaffepaket av bättre sort. Rättviseodlade, kravmärkta bönor från andra sidan de stora haven, lättrostat och vakumpackat. Jag faller i kaffefarstun direkt.
Doften av nytvättade lakan och ångade skjortor på strykbrädan - varm ånga och rent tvättmedel gör själen till en lugn lagun i ett stormigt hav. Frid och fullkomning.
Gammaldags trädgårdsrosor – det här är egentligen ett kapitel för sig. Sorten Louise Odier, min favorit. Frühlingsduft, Madame Boll, Maidens Blush. Gamla sorters buskrosor är vackra som en dag och ett doftande himmelrike för varje lycksökare på trädgårdsstigar.
Äkta kaprifol om sommarkvällen - en stillsam chock när man passerar. Stanna världen, bind fast mig i en kaprifolbukett!
Himmelsblå hyacinter på julbordet – gott och blått, enkelt som så.
Liljekonvaljer den där enda veckan i försommarglädjen – ’say no more’, man svimmar och vill inte lämna platsen.
Schersmin i allmänhet och jasmin i synnerhet – sommarkvällsberusning från alla mina levda decennier.
Hundvalpens mjuka hud på magen – den som får en att vilja vara föräldraledig med valp och stanna tiden med näsan inborrad i valpens sammetsmjukhet.
En varm häst på ridskolan – efter ridturen, ensam i boxen med kompishästen och en massa somrigt hö.
Nytorkat hö som bärgas in i ladorna – doften av juli, högsommar, sommarlov och utflyktsmat. Pick-nickkorg på fältet med torrt hö som sommarmatta och sittunderlag. I den bästa av gamla världar kunde man luta sig mot en höhässja, men nu drar nog fantasin iväg med mig en bit längs sommarstigen…
Varm sommar i tallskogen på mon – skogen som sedan slutar i en sandstrandad skogsjö med speglad himmel i vattnet. Svårt att säga exakt vad det är som doftar, men något i kombinationen av barrtäd, kåda och torr sand verkar kunna göra en sommardag. Come day, come shine!
Doften av iskall vintermorgon, när knastret doftar blå kristall och krispigheten dallrar ljusblått i näsvingarna.

2 Comments

Ready for take-off

2/3/2023

0 Comments

 
Bild

Jag var ganska rädd för att flyga. Nej det är inte sant, jag var väldigt rädd att flyga. Så logiken är inte helt klar varför jag står där på flygplatsen i Gardemoen och kliver på bussen som ska ta mig till SAS Flight Attendant School - skolan för kabinpersonal i Sandefjord vid Oslofjordens södra ände. Vi är säkert ett 50-tal unga kvinnor och några enstaka män från de nordiska länderna som nu gått igenom en serie intervjuer och lämplighetstest, kvitterat ut kabinväskor från SAS supply store, packat ihop nödvändiga tillhörigheter för en norsk utbildningsmånad och nu ska tränas i flygsäkerhet, brandskydd och riktigt god service. SAS är vid tiden ett ruskigt populärt företag, där Janne Carlsson precis rivit pyramiderna och svansföringen är både kundnära och hög. Vi skriver 1983.
   Hur jag kom på idén finns det säkert en enkel psykologisk term för. Mamma hade velat bli flygvärdinna när hon var ung. Hon hade skrivit ansökningsbrev till samma företag som nu skulle stå för min utbildning och som erbjudit mig sommarjobb, Scandinavian Airlines System. Hon sökte på det sena 50-talet och jag genomgår antagning och genomför utbildning 25 år senare. Inget konstigt alls. Mamma ville bli skådespelerska också, men det är jag som går teaterskola och får ett par filmroller. Det är en annan historia men ni fattar - ’dröm-överföring’, absolut. Jag som var så vältränat självständig, så ’all me’. Jag hade fått rollen som familjens gal-to-go-to och som en storasyster full av tilltro till egna resurser, kombinerat med ganska låg tillit till andras. Inte supertrevligt kanske, men ändå. Inte i helskotta borde jag väl ha behövt uppfylla mammas dröm. Men man kan bedra sig. Föräldraskapets styrsätt är många och ibland sublima, det finns både långa och korta vägar till ett flygvärdinnejobb.
    Tyckte jag ens att flygvärdinna lät roligt?
Det är lätt att förstå så långt att en tjugotvååring vill spänna sina vingar, resa och se världen. Hänga lite i Paris, shoppa i London och passera Moskva. Sagolanda på Färöarna om vädret tillåter och rulla nerför nordatlantiskt gröna ängar i stickad ylletröja. Jag hade läst en massa språk som behövde användas och jag bytte gärna närmsta stockholmskonditori mot Café de Flore nära Tuilerierna i Paris. Jag kunde se mig köa in till Pradomuseet i Madrid och slänga upp övernattningsbagen på valfritt hotell i Milano eller Rom. Som sagt, så långt inte minsta problem. Men att jag skulle behöva flyga upp och ner och fram och tillbaka som en avgörande förutsättning för att få sitta med den där croissanten på Café de Flor, DET borde ha stoppat det här uppfyllandet av mammas flygvärdinnedröm.
    Att flyga skrämde mig, jag gjorde det bara i nödfall (dvs när jag verkligen ville åka på semester). Likt många andra flygresenärer reds jag av måttlig till stark mara av att sitta i kontrollförlustens och hjälplöshetens tomrum i plåtkabin många tusen meter ovan mark. Men jag intalade mig att obehaget skulle gå över om jag utsatte mig för det jag var rädd för. En slags tidig tillämpning av egen kognitiv beteendeterapi, helt utan handledning.
   En sak som gör min flygträning olik annan KBT träning är att jag måste förtränga min rädsla och låtsas som om den inte fanns. Det måste man om man är uttagen till flygvärdinneskola och precis har påbörjat sin månadslånga intensivutbildning på internat.
   Vi lärde oss om flygsäkerhet och service, kundvård och rutiner vid nödsituationer. Det var inga problem alls för mig så länge vi höll oss på marken här på skolan och utbildningen var teori och träning i en mock-up (en fullskaligt uppbyggd modell av den flygplanstyp som vi skulle jobba i).
   Utbildningen i internat innebar att vi inte hade någon ledighet där vi skulle få lämna skolan under den närmsta månaden, men när ledningen efter två veckor meddelade att vi skulle få åka hem över helgen så jublade alla, men inte jag. Visst hade jag velat åka hem till mitt liv, mitt hem och min Klas, MEN en hemresa innebar en extra flygresa tur och retur Oslo-Arlanda och därför avstod jag. Tänkte att jag skjuter lite på det där med flygandet och så stannade jag ensam kvar på hotellet och tillbringade dagarna med att löpträna och springa upp och ner för backarna i Sandefjord bland alla vitmålade trähus vid havskanten. Jag intalade mig att detta var precis vad jag ville och ringde ett par långa international-call till min Klas från hotellets telefonväxel.
På hotellrummets tjocka TV om lördagskvällen, sjunger en liten tjej i kycklinggul dress låten ’Främling’ i svenska Melodifestivalen. Jag tittar ensam och nynnar med.  Carola sjunger starkt och klart och i just det här hotellrummet i Sandefjord är SAS Cabin Crew ännu inte ’ready for take-off´.


0 Comments

    Om mig

    Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
    Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
    När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

    Arkiv

    Mars 2025
    Februari 2025
    Januari 2025
    December 2024
    November 2024
    Oktober 2024
    April 2024
    Mars 2024
    Februari 2024
    Januari 2024
    December 2023
    November 2023
    Juli 2023
    Maj 2023
    April 2023
    Mars 2023
    Februari 2023
    Januari 2023
    December 2022
    Oktober 2022
    Augusti 2022
    Februari 2022
    Augusti 2021
    September 2020
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Maj 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Oktober 2018
    Juni 2018
    April 2018

Texter     |     Bilder     |     Om

© Victoria Carlbaum 2018
  • Texter
  • Bilder
  • Om