Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Granne med skolgård

31/5/2023

Bild

Jag och min man bor på två ställen, dels i en storstad och dels i en småstad i Dalarna. Vi kan kalla den ena platsen för Stockholm och den andra för Säter, för så heter städerna. På båda ställena ligger våra hem närmsta granne med en skola, i det ena fallet en stor skola i det andra en liten. Det är ett rent nöje och ett privilegium att få bo nära en skola och skolgård.

Under vardagar och terminstid fylls luftrummet kring skolan av massa livsljud när barnen kommer på morgonen och lämnar på eftermiddagen och på rasterna såklart. Rast. Ordet som så tydligt markerar att nu är det ena slut och det andra ska börja snart men just nu så rastar vi däremellan. Ljud av lek och skratt, ett visst mått av kivande och olika viljor som mäts mot varandra någon dryg meter eller så ovanför asfaltytan (i storstaden) och ovan gräsmattan (i småstaden). Gungande i ställning och på gungbrädor, bollkastning och kurragömma. Hopp från lägre sälgträd sker också i småstan där barnen leker på andra sidan vårt staket. Vår hund skäller på barnen om de blir för närgångna och ja, visst har det hänt att någon kastat pinnar på henne över staketet. Då har dom fått med mig att göra och jag har förklarat hundars varelse-värde för dom små kastarna när jag har kallat dem till liten staketkonferens. Pinnkastarna har aldrig haft särskilt genomtänkta eller onda avsikter och dom verkar fatta snabbt att hundar har känslor som vi och att dom passar mycket, mycket bättre att klappa och gosa med än att jagas och få en kotte kastad på sig.

Vi snackar ibland om annat också över staketet. Inte ofta, inte mycket, men om de små får chansen så vill de väldigt gärna berätta att till exempel deras moster också har en hund. Att dom haft en kanin som, låt oss säga, hette Alwin, och som var väldigt mjuk och snäll men som gick och dog i julas. En annan unge vill väldigt gärna ha en kanin, katt eller allra helst en egen hund och nästan alla vill klappa Bonnie mellan staketets faluröda träpinnar. Det vill dock inte min hund Bonnie (hon kommer väl ihåg det där med pinnarna) och hon slipper såklart. Om inte någon av de där korta människorna på andra sidan staketet lyckas komma åt mitt hjärta lite extra och jag tycker mig se att den här ungen behöver få klappa en mjuklockig lagottohund idag. Då brukar vi fixa det Bonnie och jag. En staketklappning alltså.

Jag glömde säga att mina grann-skolor också har förskoleklasser, så dom kan vara ganska små de där skolbarnen. Jag får också höra en del om hur många marsvin några känner, vilka katter som finns i deras kvarter och kanske också något om någons mormor. Och här i småstaden undrar dom ibland om jag och min man bor själva i det stora huset som vi kallar vårt och ja, det gör vi ju. Jag brukar därför också förklara att vi har en del egna barn med tillhörande personer som också kommer hit och bor här. Men jag ser ibland i deras ögon att det inte låter rimligt. När vi står där vid staketet jag, hunden och ett gäng personer på 1,20 så ser vårt hus mycket större ut än deras skola. En prästgård från 1800-talet på landet tar sin rejäla plats av det jordiska utrymmet och skolan i fråga är det gamla arrendatorsbostället som byggts ut och om för att passa dagens skolliv.

Vid storstadens skola är det lämningar och hämtningar jag ser om jag sitter hemma och jobbar och tittar ut på innerstadsgatan. Där på gatan blir det gärna trångt. Det uppstår vissa trafiksituationer med bilar, cyklister, och promenerande föräldrar och barn. Man kommer hand i hand, det kramas en del, man vinkar och sedan en del väntan när dagen är slut om man är lite större och väntar på sin hämtning. Man står där lutad mot stenväggen och tittar i det blå eller i sin telefon. Skolan är stor och vacker och den här typen kallas i Stockholms stad för palatsskolor. Den ser ut som Hogwarts i Harry Potter. Ibland väntar något barn länge, ibland är det lite gråt. Här finns snabba cyklister och stressade vuxna.

Bruset kring skolan och förskolan gör något med en. Iallafall med mig. Det fyller mig med barndom, vardag och reminscenser av tider när allt ligger framför en både litet och stort - hopp och hopprep, tid och luft. Skolgårdens liv är en daglig påminnelse om barndomens villkor och om vilka som räknas allra mest.

Att sörja träd

31/5/2023

Bild

Det gör ont när träd försvinner. En given skugga drar aningslöst bort.

Det gör ont även om miljökontoret förvarnat om händelsen och jag förstår att den kan vara nödvändig, att sjukdomar och svamp så klart ska hanteras.
Från vårt hus får vi nu mer sjöutsikt men saknar konturen av jättarna mot himmelsranden och jag förbereder mig på att också den sjuka skogsalmen på vår gård går mot sin definitiva död.
Jag vet såklart att inget är för evigt, jag vet, jag vet. Långt innan de stora pilarna stod här vid sjökanten så stod de faktiskt inte här.

Trädens mäktiga grenar som strilade solens sken och tog emot vinterns snö, kommer att saknas.
Tack träden, för vacker grönska och strilat ljus.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver om livet i stort och smått. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018