Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Till mamma - från Nidälven

28/3/2019

Bild

”Nidälven stilla och vacker du är, jag kan dig aldrig glömma…”
Mamma ska, enligt egen utsago och enligt ett mycket gulnat klipp i lokaltidningen – ha varit den första som sjöng den norska naturlyriska sången på en scen i Sverige. Scenen var Folkets Park i Borlänge och mamma kanske fem år. Jag gissar här. Det måste varit krigsår och jag tror att Gunnar Brede kan ha spelat piano på scenen. Där fanns kanske också morbror Helmer med sin trumpet och mammas bror Per-Arne. Eller Rune. Jag gissar också här. Måste leta efter tidningsklippet, vet att hon har sparat, det finns lådor. Vet säkert att händelsen var stor för mamma. Scen, sång och folkpark och tidningsreferat på det. Foto, stort. Och Nidälven var stor och fanns någonstans i Norge. Släkten på mormors sida var helnorsk och mamma stolt halvnorska. ”Nidälven stilla och vacker du är…”
Nu står jag på en av Trondheims alla broar och tittar ner på det blanka vattnet i Nidälven som kastar spegelbilden av marshimlen upp i ansiktet på mig. Den är stilla och vacker och jag vill ringa mamma och ropa att jag står här nu. Att det var sant det där med stillheten och skönheten. Jag vill ropa tack för allt du sjungit för mig. För alla dina Norgehistorier, för alla mackor, flingfat och köttfärssåser. Tack för omplåstring och omstoppning. För nattningar och frukostmat. För kramar och närhet och för varma smörgåsar i tv-soffan. För fläskfilé med vindruvor i såsen och för Chili con carne med burkchampinjoner och nyheten cayennepeppar. Tack för alla dina ´Ja´, för allt du lät mig prova. Tack för gapskratt i småbil på sommarutflykt och för fniss alla livets måndagar. Tack för att du tog dig tid, för att du möblerade om. För att du gjorde det bästa av det du hade och för alla dina norsklösningar. För hundvakt och hundliv och barnpassning och barnkärlek. Tjejerna älskar dig. På riktigt. Tack för vänskap och vardag och för att du alltid slängde dig på cykeln och kom. För att du varit någon att räkna med i alla väder och för att du sov på mina tonårsdagböcker så dom inte skulle komma i orätta händer, när jag anade fara. Tack för att du aldrig varit längre bort än ett telefonsamtal. Aldrig.
”Nidälven stilla och vacker…” Jag står här på bron och önskar att du stod bredvid mig. Att vi kunde titta på vattnet tillsammans. Men du är inte här, så jag vill ringa dig och beskriva och ropa lite hur det är. Eller viska, för du hör ju så bra. Men det är svårt. Din telefon är borta och du har inget eget nummer längre. Din lilla handväska, där telefonen alltid fanns är numera tom och jag drar mig för att ringa till avdelningstelefonen på boendet.
Älvens vatten rör sig sakta ut mot havet och jag står ensam på bron.
”Nidälvens stilla och vacker du är... minnena mot mig strömma” .

I glesare bygd

28/3/2019

Bild

Så vackra hus. Likväl så slitna. Tomma ögon, övergivna fönster, snickerier som någon en gång verkligen brytt sig i (jo, jag lovar), generösa balkonger och stugsidor vända mot sjösidan.
Det är ingen hejd på det vackra, det finns så mycken plats. Vita vidder är förnamnet på det som finns mellan husen och sjön. Stöde, Erikslund, Pilgrimstad och Bräcke. På norska sidan små himmelriken i dalar. Himmelriken som växer sig större och blir till samhället Hell innan vi är framme i Tronds heim på västra kustsidan. Landsbygd och gleshet och övergiven slitenhet däremellan. Ruckel och idyll. Hand i hand.
Vill plåga den som kom på idén att exploatera synrummet inne i tågvagnen – tröttsam tv-reklam, blandas med mikronyheter i pumpande bilder på tv-skärmar i mittgången. Först var det flyget, nu är det här. Längtan att få vara ifred, att vara på vidden fritagen från alla budskap, meddelanden och fri från alla som ´vill en något´. Jag tvingar blicken ut, inte för att det är svårt utan för att det är skönt. Men tvånget finns ändå där när ens hjärna har formaterats i rörliga skärmbilders format. Mars är grymt, mars är fult men ljuset stort och husen tomma. Att resa norrut med vardagståg. Att förunnas en skopa dagsljus rätt i pupillbotten. Att förundras direkt ovanför vattenytan när isen har brustit och bron ligger lågt. Skoterspår som bär rätt ner i de nyöppnade sjöhålen, fallande bergssidor med granras och tallfall. Skrot och skräp under blekt vårsken och mitt eget taktfasta skrivande på rallarrälsen.
Jag tar den långa vägen till Norges västkust och känner sträckan i tågfåtöljen. Reser långsamt och nyfiket från öst till väst och gläds med lugn och utsikt och hinner uppfatta ett uns viddhet. Ett pund av norr, en gnutta stilla. Blir kanske lite grönare, vitare eller skönare. Blir med resa, blir med tid.
.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver om livet i stort och smått. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018