VICTORIA CARLBAUM
  • Texter
  • Bilder
  • Om

I skarven mellan två år

31/12/2023

4 评论

 
Bild

Hur mäter man året, hur håller man i? Hur håller man om det man vill ska stanna kvar och hur släpper man taget om det som klibbat fast längs anklarna? Vad blev bra och vad kunde varit bättre? När hade jag kunnat vara bättre och vad lärde jag mig under de gångna tideräknade månaderna? Från första till sista månad har vi fått vår tid uppmätt och utmätt även detta år vi som fått ynnesten och gåvan att vara med hela vägen under året. Från januarinattens isiga morgon till decembernattens blåsvarta himmel och kritvita snö. Från natt till natt och skymning till gryning har året fyllts och flutit fram och dagar passerat och alla väderstrecks vindar har dragit förbi. Märkbara som omärkbara. Vänner och barn, familj och ensamhet. Vardagsstress och tidsutfyllnad. Svårigheter och nytt, gammalt och rutin.
Ska man ens mäta och summera och reflektera? Lägga på minnet och teckna ner lärdomarna. Eller ska livet upplevas och äventyras, ska man bara åka med i nuets sömlösa åkpåse?
    Jag har gått i skogen, jag har känt vinden i nacken och glädjen i bröstet, jag har sörjt min bästa vän och ofta fyllt kruset till brädden med morgonljus och kvällsbris. Jag har låtit gatubelysningen lysa upp mina stadspromenader och tittat in på vardagsliv bakom storstadens upplysta fönsterrutor. Jag har vilat blicken på gårdshusen. Jag har bryggt mitt te och älskat min hund och inte haft telefonen påslagen i skogen. Jag har gått långt och jag har skrattat högt tillsammans med familjens minsta och annat trevligt folk. Jag åt många av sommarens frukostar utomhus och jag läste en del böcker. De flesta har jag glömt, men några var riktigt bra och stannar i läsminnet. Jag gick några nya vägar och hittade på en del nytt. Jag ringde en vän jag glömt bort att jag hade. Jag sökte nytt och mening och grävde i gamla gropar efter ny förståelse och en morgon, blev jag helt stum av livsluften och vardagsmagin när jag klev ut på verandan. Men det mesta har förstås varit ’som vanligt’. Bekant, säkert och tryggt fast oron gungar i världen. Jag skär mina grönsaker, bakar mitt bröd, äter mina bönor och sallader och smörjer mitt krås och min hud. Jag har händer att hålla i och famnar att landa i. Stor säng och rena lakan.
    Jag väger det goda, det kloka, det sprudlande och tacksamhetstunga i ena handen och oro, irritation och förtvivlan i den andra. Tack himmelska väsen för att jag fått vara med hela vägen detta år. Jag håller ett par vänner som inte så fick, nära hjärtat och minns dem med tacksamhet och saknad.
    Jag vill gärna lova att jag inget ska ta för givet under det nya årets dagar och att jag med tacksamhet ska hälsa var dag ny. Jag vill gärna göra mitt bästa och dela hopp och liv och äventyr och bidra till alla varelsers välgång. Jag vill befria djuren och mäkla freden och bidra till ’the helping hands’. Jag vill lyfta barnen mot trygga höjder och vattna varje regnskogsträd, andas djupt och dela bröd. Sjunga sånger och dansa techno, springa fort i nerförsbackar och rulla mig i högt gräs utan fästingar. Men jag vet, jag vet, vi får se hur det går och ta det lugnt och allt det där. Men vi kan väl ändå lova varandra att turas om att vara ljusbloss under mörka nätter och hoppfullt göra det vi kan.
Människa, människa, lys åh, lys! Vi ropar och hör varandra i vinternatten och lyser upp det nya året med hopp och hjälpsamma händer. Vi håller böngrytan och tekitteln kokande, tack och tack och varsågod!

4 评论

Bonnie väntar på Alice

16/12/2023

4 评论

 
Bild

Det är fyra och ett halvt år sedan Alice lämnade jordelivet. Hon blev tretton år och det kändes i hundägarhjärtat som en alldeles för kort livstid men för en mellanstor hund får det nog sägas vara ganska normalt och vi, hennes människofamilj, var naturligtvis innerligt tacksamma för den tid vi fått med henne. Nu har hennes yngre syster och vår populäraste familjemedlem Bonnie kommit till hundlivets sista fas och jag vill gärna tro att Bonnie börjat vänta på sin syster och bästa kompis som senast försvann ut genom ytterdörren i augusti 2019. Jag vet att jag är naiv, sentimental och lite fånig men det är ändå en tanke, en hypotes som man väl kan få anta en stund när tiden är tuff och sorgen för kommande förlust vibrerar i bröstet på en.
   Bonnie, sexton år och fyra månader, ligger nu ofta och tittar mot ytterdörren med en vakenhet och uthållighet som inte liknar något jag sett tidigare och jag leker med tanken, den ger någon form av barnatroströst att Alice skulle vänta där på ’andra sidan’ på Bonnie. I min hypotes har Bonnie inte glömt sin Alice. Hon kommer såklart ihåg sin bästa vän, sin kamrat och vapendragare i hundarnas rike. Alice med den varma lockiga pälsen som doftade ris och popcorn. Alice med blicken som hasselnöt och honung, med egen stil och social kompetens. Alice och Bonnie älskade oss människor öppet och villkorslöst, men mest av allt var de glada i varandra. Tio minuters åtskillnad kunde resultera i homecoming-yra med transatlantiska ovationer. Alltså svansar och kullerbyttor, kel och vildaste lek. Flyg i möbler och hopp i ben.
   Nu tänker jag att Alice vet att Bonnie är styvbent och stel och dras med ett par otrevliga tumörer. Jag tänker att Alice väntar att Bonnie ska komma ganska snart.
Bonnie ligger och vilar och kollar på stora jättestora äkta mattan från Österlandet i det som blev hennes hem på jorden. Här har hon utsikt mot hall, vindfång och ytterdörr. Jag tror hon hör Alice smyga och mjukspringa därute i trädgården under ekar och lönnar, jag tror hon ser Alice sitta under jasminen vid tiondehärbret tittandes mot huset och verandan. Jag tror Alice har koll på Bonnie under hennes allt stelbentare promenader på vinterns uppskottade stigar och gångar på gården där Bonnie gör sina allt kortare rastningsturer. Snön är kall och djup och Bonnie vill snabbt in för att få mer morot, mer mat, mer gurka, fler ägg och annat som kan delas ut ur skåpen bara för att man varit så duktig och hukat sig därute i snömassorna en kort sekund.
   Lagottosystrarna från olika kullar, Alice och Bonnie har varit nära varandra sedan Bonnie kom till oss i sin åttonde levnadsvecka och Alice var en långbent ettåring som överrumplad fick dela sin korg och vattenskål med denna lockiga krämfärgade lilla valp med vassa tänder och sammetsbuk. Men det blev väldigt snabbt ’dom två’. I vått och torrt i lera och sol, på strand, i stan och framförallt i skogen. Skogen här och skogen där och inga koppel, bara spring. Timme ut och timme in. Blöta bad i bäck och sjöar, pausa stilla på en filt och garanterat sova på ryggstödet till den sammetssoffa som jag hade bestämt var den enda möbel de inte fick vara i. Den som de alltid sov i, när jag inte var hemma.
   Men nu är jag här och tittar på Bonnie och ser henne ligga och speja mot dörren. Hörseln är svag och synen är grå men än dunkar hjärtat och sinnet är glatt. Hon glömmer var jag är om jag försvinner ur bild och blir exalterad när hon sedan upptäcker mig igen. Men min tro och min tanke, är att hon inte glömt Alice och att beteendet att hålla koll på ytterdörren, som är nytt och som vi inte riktigt förstår oss på, det handlar om att vänta på bästisen. För visst väntar hon väl på Alice. Och visst väntar Alice därute runt husknuten. Inte i snön och vinterkylan, nej, nej, inte alls. Alice väntar på vårgrön gräsmatta och solvarma grusgångar, hon har en genväg till vidsträckta fält. Med skuggande syrener och jasminbuskar i kanterna och med skogens vackraste bäck att hundsimma i. Där, där väntar Alice, på sin bästa vän, hon som spejar mot dörren i vintermörkret.


4 评论

Ingvars vik

10/12/2023

0 评论

 
Bild

Vi kallar viken för Ingvars vik, för här hade Ingvar och taxen Max sin sommarstuga direkt vid strandkanten. Ingvar var stockholmare och rökte cigariller, han hade examen från Kungliga Tekniska Högskolan och hade sina rötter på mormors sida i Säter vid Ljustern. Ingvar bar shorts på sina hundpromenader ganska långt in på hösten och puffade på sin cigarill både under hundpromenaden och efter middag på Stadshotellet. Bredvid Ingvars stuga finns en vik med några större stenar, sandbotten, småfisk och en stor gran som fäller kottar på den lilla strandremsan och som blir ett skydd för insyn för den som tar sig ett dopp. Om kvällarna kommer ljuset in från andra änden av sjön och landar på vassen och på den som slagit sig ner på ett stenblock eller tar några simtag i sommarvattnet. Likväl på människa som på hund. Ingvars vik är ett fridfullt stopp på promenaden runt sjön och den här kvällen hade någon förtöjt sin eka i viken för natten. Jag slår mig ner på största stenen en stund och Bonnie lägger sig bredvid, hon avstår sitt hundsim ikväll och kommer därför inte heller att bryta den stilla vattenytan.
Ingvar har lämnat jordelivet och ekan har släppt sin förtöjning, men stenarna, vassen och vattnet finns kvar.

Fotografiet är från min utställning Fotografens dotter och hänger i foajen i Dalarna Science Park 

0 评论

FOTOGRAFENS DOTTER

1/12/2023

4 评论

 
Bild

Här är texten som jag skrivit till min fotoutställning FOTOGRAFENS DOTTER.
Utställningen hänger från 1 december 2023 t.o.m. 31 januari 2024 i Dalarna Science Park, Borlänge.
Utställningen är tillägnad pappa, fotografen Hasse Carlbaum 1933 – 2017 och mamma Åse Carlbaum​ 1937 – 2020, som gjorde ’allt annat’ medan pappa plåtade.
 
Jag växte upp framför kameran. Mamma fanns alltid i min omedelbara närhet och pappa fanns på en kameralängds avstånd, i den mån han nu fanns i familjelivet. Mamma var hud och smörgåsmat, potatiskok och kvällssånger ur den brandgula sångboken. Pappa fanns bakom ratten, i mörkrummet med den röda lampan, på uppdrag och bakom kameralinsen. Pappa var fotograf i Sverige under ett drygt halvsekel.
På väggen i vårt vardagsrum hängde en inramad krönika från en dagstidning med rubriken ’Min man är en kamera’ och så var det i vår familj. Mammas man och vår pappa plåtade allt som en pressfotograf kan plåta på sin nyhetsradar och därhemma fotade han min syster och mig både i finklänningar och i vardagslek. Om, låt säga den ena av oss hade stoppat ner den andra i en dockvagn och den ungen inte kom upp ur vagnen, då befriade inte pappa det fastnade barnet under dockvagnshuven. Han fotade händelsen.
När jag och pappa senare i livet är med om en bussolycka och skadade har tagit oss ur bussen som rullat nerför ett stup i nålvass kurva, då fotograferar pappa mig, ambulansfärden och andra skadade. Det är pressfotografen i honom, han kan inte låta bli. Nyhetsögonblicken skall fångas.När jag konfirmeras tillsammans med en stor samling av Borlänges femtonåringar i en fullsatt Stora Tuna kyrka 1975, klättrar pappa upp bredvid altartavlan och förevigar oss kåpaklädda tonårsmonster ur ett ganska vådligt ovanifrånperspektiv. För mig, knäböjande vid altarringen kändes det oroligt att ’ha honom’ däruppe, hängande i den flera meter höga träspaljen som omgav altartavlan, men han fick sina bilder och landade sedan säkert på stengolvet i koret.
Det är inte bara nyhetens sköna behag som lockar pappa, han lockas av att fånga ljuset, vinkeln och livet. Han var lastad med kameror och objektiv när han jobbade men närmast hans hjärta fanns en hyfsat liten Leica eller Nikon. Det var inte tekniklusten som gjort honom till fotograf. För honom var bländartal och slutartider och det senaste teleobjektivet bara nödvändigheter. Det väsentliga var att ta vara på det där ögonblicket som ’kom som en snigel och försvann som en blixt´. Och sedan att hantera dagsfångsten på bästa möjliga sätt i mörkrummet. Belysa och skugga, välja utsnitt, doppa i framkallningsvätskor, hänga upp och torka och sedan … voila! Där fanns ett resultat på torklinan. Analogt foto tog plats och tid och doftade. Det var en fysisk upplevelse. Pappas bilder blev alltid bra, ibland blev de magiska.
Den mest kända bilden blev inte oväntat den på Olof Palme med vingarna, den som utsågs till Årets bild 1965 och som kanske fortfarande är en av de mest kända av alla vinnarbilder i Årets Bild. Det är bilden av en hyfsat ung Olof Palme i sin roll som kommunikationsminister som talar vid invigningen av den nya järnvägsstationen i Borlänge. Bakom Palme hänger SJ´s emblem med både vingar och krona och Palme ser ganska stilig och hyfsat arrogant ut där i mittpunkten av det stora vingemblemet. Innan pappa valt utsnittet fanns också en toalettdörr med i vänstra kanten av bilden och en del andra störningsmoment till höger, men i mitten tronar alltså Palme mitt under kungakronan och valet av vad man lämnar kvar och vad man tar bort är, som alltid, det som gör bilden. Här bevingas kronprinsen Palme som om några år kommer att ta över kungariket Sverige och socialdemokratin efter Tage Erlander.
Senare i livet fotade pappa med glädje med digitala kameror. Då var han pensionär och hade haft en välbehövlig fotopaus, kamerorna var små (men vassa som pappa skulle ha sagt) och alltid med. Förut hade kamerorna hängt runt halsen och nu satt de fast runt handleden, alltid redo att bara slängas upp och fyras av med omedelbar verkan. Kameran var en förlängning av pappas arm och förmodligen mycket mer än så. Kameran var en förlängning av hans person, hans sätt att ta kontakt med världen och hans raison d´être.
Jag lyfter kameran när det finns en ton av något ’annat’ i en vacker bild och vill gärna fånga insidan på utsidan eller någonting däremellan. Jag älskar mellanrum. Det är ofta i pausen, hallen, skarven som vi visar oss och det är där det ’händer’. Innan och efter vi har hunnit rätta till masken, duken, rabatten och innan föreställningen har börjat.
Jag delar min blick i mina bilder och hoppas att det kan hända något i den som ser bilden. En delad blick, en kort sekund, är en möjlighet.

4 评论

    Om mig

    Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
    Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
    När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

    Arkiv

    Juni 2025
    Mars 2025
    Februari 2025
    Januari 2025
    December 2024
    November 2024
    Oktober 2024
    April 2024
    Mars 2024
    Februari 2024
    Januari 2024
    December 2023
    November 2023
    Juli 2023
    Maj 2023
    April 2023
    Mars 2023
    Februari 2023
    Januari 2023
    December 2022
    Oktober 2022
    Augusti 2022
    Februari 2022
    Augusti 2021
    September 2020
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Maj 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Oktober 2018
    Juni 2018
    April 2018

Texter     |     Bilder     |     Om

© Victoria Carlbaum 2018
  • Texter
  • Bilder
  • Om