 På Hällsjövägen lyste alltid solen. Möjligen undantaget snöfallsdagar. Det har fallit mycket snö på mitt minne men mormor Agnes och morfar Valfrids faluröda hus med vita knutar framstår i solig sommardager genom tiderna bakom mina stängda ögonlock. Eller för den delen, öppna. Slutna ögon behövs inte för att minnas solljummen känsla av vardag och omsorg. Av vaxduk och bullfat. Solen stod aldrig högt ovan huset i zenit, den gjorde aldrig det på 60-talet. Sextiotalet hade smalfilmskant och diabildsljud. Något nedtonade färger på stickade ollar och hemsydda klänningar i kortkort. Mamma hade dock en knallgul denimjacka och matchande kjol i två nyanser av gult. Klargula prickar på currytonad botten. Snyggt och modernt och mycket klädsamt när hon för första (och enda) gången presenterade hund på hundutställning. Hon hade taxklackar på skorna och hunden var vår ursnygga Westie, familjens första hund Pontus eller In Blancos Baron som han hette på papperet. Snyggare kunde man inte bli, varken som unghund eller som hundförare. Mamma kom hem med stolt nacke och läppar i twiggyrosa. Pontus kom hem med rosetter och diplom i satinblått och blodrött - ”Best in Show”. Vi hade väl aldrig varit med om maken. Bästa hunden på hela… tävlingen, evenemanget, utställningen, i landet…. Ja, mister Universum för fyrbenta. Ni fattar.
Så visst fanns färgerna där i den berömda verkligheten, men i minnesgardinen hänger dom bakom aningen diabildsvärmda slöjor. Men pappa var ju fotograf och hans bildarv gällande familjen består (förutom av en skeppslast svartvita fotografier) av super-8 film och diabilder från den här tiden, så mina ”dimmiga slöjor” har sin naturliga förklaring. I Agnes och Valfrids hus där under den lite lågt stående solen, från sidan inkommande, inte zenit - remember - var träden höga. Iallafall stora eken som sträckte sig som trädkungarnas bönstjälk över kvarterets högsta hustak. Eken var gammal och skulle aldrig dö. Äppelträden många och knotiga, dom stod tätt och deras bladverk bildade ett skyddande tak ovan gräsmattans pyttiga minimargeriter - bellisorna. Bellisorna kunde man plocka och sätta i små vaser av snapsglas eller äggkoppar, och det gjorde vi kusiner. Vi kröp omkring i mossan och gräset och plockade bellisor med våra ganska otvättade, mjuka nävar. Kusin Christer plockade ett stort knippe, tog av blommorna från de gräslökstunna stjälkarna och gjorde blomfall över både mig, syster Eva och kusin Ann-Sofie. Han hittade på mycket kul kusin Christer. Han kunde förgylla ett kalas med happenings som ingen annan någonsin kommit på eller skulle våga. En gång var det gurkskivor som moster Inger serverat till köttfärsbiffarna och kokpotatisen, som blev flygande tefat i Christers händer och landade alla mycket elegant på väggen, dit de kastades med full kraft. Kanske hjälpte det också att det fanns lite smör på ena sidan av gurkskivorna. Kanske var det kombinationen med sås. Jag minns inte exakt. Men glädjen stod högt i tak och kusin Christers ögon var klart glittrande blå och kinderna röda. Inget super-8 flimmer alls pålagt i kanten. Men där i mormor Agnes trädgård under morfar Valfrids äppelträd ligger vi nu på rygg i gräset, på mattan av vita bellisor och tittar upp mot det försiktigt insilande ljuset som bläddrar sig ner i de gröna lövverket hos knotiga äppelträd. Vi väntar på inget särskilt. Vi pratar om sådant som man pratar om när man är en ganska liten person och ingen vuxen är med och styr upp det hela med frågor från ovan, förmaningar eller tidtabeller. Vi pratade om det vi såg, om solen som dök upp och försvann. Vi skrattade åt gräs som kittlade den bit av magen som stack fram mellan frottetröjan och bomullsshortsen när man snurrade runt och låg på magen. Tittade efter daggmaskar. Väntade på ingenting. Hade inte mycket, annat än trygghet, föräldrar, hyfsade sandaler, några kusiner och en sommardag att vara i. En trädgård med staket. En liten veranda på det röda huset som var mormor och morfars. En mörkröd pion till vänster om trappan. Vänster är grönt, för jag har nyss fått en cykel och pappa tränar mig hårt i att lära mig höger och vänster. Vänster handtag på cykeln är grönt, höger är rött och pappa är ganska skrikig när han ger order under cykelträningen. Mormor kallar den röda pionen bondpion och jag är lite förbryllad över vad en bonde har med den där stora mörka blombollen att göra. Bondpionen har alltid funnits där och kommer alltid att finnas. Tid är nästan ingenting annat än läggdags och en riktigt lång dag om året - långfredag, den börjar vi få något slags grepp om. Mattider sköts av andra och nu när vi ligger där på gräset under aplarna och smakar på tillvaron så kliver mormor ut på bron. Just ja, så hette det. Det där var ju ingen veranda det var ”bron”. Där stod inga korgstolar och dekorationskrukor, där dracks kaffe på en enkel kökspall. Där kanske mammas hemmaboende bröder, ställde sina stövlar efter arbetspassen på byggen i bygden. Där vädrades kanske morfars målarmästarkläder. För än är det långt till tvättmaskin. Än är det en bit kvar till femdagars arbetsvecka. Nu står hon där på bron, mormor, och påkallar vår uppmärksamhet. ”Jäntor! Pojkar! Kom in får ni saft!” Just ja, kusin Lars är också med. Han har keps och hans ögon är lika Janssonskt blå som Christers och förresten det är ju Ann-Sofie och Evas också. Det är bara jag som är mörkhårig och grönögd med arv från en annan del av ett släktträd större än eken. Nu går både blå- och grönögda in genom, den alltid ouppvärmda, farstun in i köket. Kepsar och sandaler tar vi av på vägen in och så radar vi upp oss längs matbordet. Det finns en kökssoffa, ett fat med nybakade kanelbullar och ljusröd saft i moderna glas som det står Duralex under. Hos mormor är det fri bulltagning och envar förser sig med lämpligt, eller iallafall valfritt, antal bullar. Jag tuggar bullen uppifrån och äter av pärlsockret först. Gud så gott, jag tar en till. Glömmer att äta den sista biten av mina bullar, den som saknar pärlsocker och kanelsmör, den tråkiga delen av bullen. Men mormor säger ingenting om det. Hon har högtolerans för både barn och vuxnas egenheter och hon skulle försvara min rätt att bara äta pärlsockerdelen av bullarna inför Europadomstolen om det skulle bli en aktuell fråga där. Hon skulle skriva plakat på norsksvenska och resa till vilken tribunal som helst i random europeisk stad och hävda kusin Christers rätt att kasta gurkskivor och kusin Ann-Sofies rätt till… whatever. Mormor Agnes skulle gå genom eld och över vatten för oss alla. Det visste vi i magen och i hjärtat. Utanför köksfönstret rör sig en lila bondsyren i junivinden och borstar lätt mot rutan med tjocka megadoftande blomklaskvastar. Eftersom solen aldrig står i zenit och 60-tals sommaren är mild och minnesskimrande, dansar ljus och syrenskuggor över köksväggar, vaxduk, bullfat och våra pannor. Saften är urdrucken och vi gör oss klara att gå ut igen. Ut i det där kalenderlösa, tidsfria, natursköna alldeles egna som finns för oss utanför dörren. Mormor tar fram våffeljärnet på fot och frågar om vi vill ha våfflor till kvällsmat. Det vill vi. Och på den här tiden är mjölmat alldeles ofarligt och i min familj finns grönsakerna mest på svartvita bilder i uppslagsverk. Jag vet att jag kommer att få strösocker på våfflan och att pion och syren finns utanför fönstret och att eken står på gården och kommer att stå där i evigheternas evighet. In your dreams Victoria, In your dreams. Men ett litet tag till lever sommardrömmen och gräset kittlar fotsulorna. Ännu har eken inte fallit.  Jag har viss fallenhet för att drabbas av trivsel. Den något diffusa och småvarma trivselkänslan rör sig som ett litet vårbäcksfall i magtrakten, den skapar en behaglig värme i halsgropen och den drar förbi ögonen som en fladdrande tunn sommargardin. Trivseln är en stillsamt jublande känsla, den gör inte mycket väsen av sig men kan fylla en ryggrad med trygghet på en nanosekund. Man får tacksamt åka med när känslor man gärna har, dyker upp i kroppen.
Den mjuka trivseln kan dyka upp vilken grå vinterdag som helst, eller i strålande sol på sommarkanten. Utlösande faktor är ofta petit - en tekopp med minnen i handtaget, inköpt under ett kaffestopp på familjeresa i stort land med riktigt långa ödevägar, en doft i köket av såpa och kaffe som precis bryggts klart. En vinkel av köket där ljuset faller in genom gammalt glas, en vacker kudde, en skön fåtölj, en bok jag vill läsa och en varm tekopp, hunden nära intill - hmm, trivsel. Småfåglar som sjunger och pratar högt vid fågelmaten i vintersyrenen, jag hör dom alldeles lagom starkt genom fönstren. Barnröster från skolgården på andra sidan vårt staket och svag musik med en rytm som stämmer med min. En dag framför mig med egen arbetsro och något rimligt att hugga tag. En vän i en lur, snö på ett tak och ett palettblad på fönsterbrädan med blodröda nerver i limegrönt. En mjuk filt i tv-soffan, en arm om min hals, en Beppehög i sängen av barn och gosedjur och en kuddkoja under matsalsbordet. Ett nickande leende och vunnet samförstånd vid förhandlingsbordet. Långt ifrån de stora tilltagen och succéernas vräkiga jubel, en stillsam trivsel att solbada mitt inre med. En varm tacksamhet för vardagens närheter. Trivseln är ett djupt andetag och en bröstkorg fylld med det som är just nu, en ryggradsvåg och en liten visshet om något gott som kanske alldeles strax har försvunnit. Jag kan fånga en människa med ord, inte med rep och snören. Inte med kniv, inte med hot, hon kommer inte att stanna kvar, hon kommer att rasa ur repen och åla upp ur fångstgropen. Hennes egna drömmar kommer att hämta henne om jag gör den våldsamma och ofrivilliga fångsten till min livlina.
Vad jag vet om lidande och fängsel av järn, om galler och bojor? Inte mycket. Inte mer än smärta och saknad som jag kan föreställa mig. Tänka mig till. Men riktigt tillfångatagen? Knappast. En ande lär väl flyga fri och skriva ´obunden´ i sommarmoln på himmelen. Eller lägga sig jämns med vattenytan på rygg och skölja ögonen med skvalp från en ensam eka som bryter vattenspegeln. N´est-ce pas? Men med ord kan jag fånga och fängsla så att du stannar kvar. Linda in dig i löften och trygga din själ. Kittla dig bakom örat med anade minnen och svagt ljus. Lova dig att du är större än ditt bästa, att varje morgon är värd din blick och att vinden ska blåsa ännu ett tag. Den ska blåsa både på dig och i dig. Hör min röst och stanna en sekund. Hör du natten? Stanna kvar, bli ett ögonblick. En mycket liten stund är vi tillsammans. |