Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Tänker på Lådna

20/8/2022

Bild

Det händer att jag tänker på Lådna.
Att jag tänker på Vaxholmsbåten Sunnan eller Ramsö som tog några timmar på sig att ta oss sommargäster, sjöfolk, boende, varor och prylar till östkustens öar i Stockholms skärgård.
Jag är inte sjöfolk. Jag är ’born and raised’ på Tunaslätten och blev med modersarvet och fadersblicken beroende av att ha blå randberg i horisonten runt öppna ängar i blicken, inte öppna hav och horisont. Vatten för mig finns i rullstensåsen och i en mörk insjö med gräskant. Eller en skogstjärn där stranden kantas av tallrötter som doppas ner som nyfikna fingrar i en mossgrön vattenspegel.

Tjärnaberget, John Bauerskogen, en vattenkälla i lummig dalgång. Frostbrunns- och Säterdalen. Fåror som grävts i jorden av Tunaån och Ljusterån. Förr eller senare hamnar alla vattendragen i Dalälven. Och Dalälven har alltid funnits där bakom närmsta knut eller på några skogspartiers avstånd. Stora Aspan var mitt dalahav och en rödrutig luftmadrass min vattenfarkost.
Min släkt kommer från Bergslagsskogarna och Uppsalaslätten, Oslos fastland och jordbruksbygden på Salafälten. Inga hav eller öppna horisonter. Mitt folk tog sig fram längs landsvägen och skogsstigen och i modernare tider längs E4an och riksväg 70. Familjen hade Renault, tvåtakts SAAB och i början på 70-talet en illröd och snabb NSU RO80 med wankelmotor. Jag åkte cykel och red ryska hästar på Lerbäckens ridskola.

Men det händer som sagt att jag tänker på Lådna. Lådna som blev min skärgårdsö en gymnasiesommar när jag och bästisen Cilla fick jobb som lanthandelsbiträden via radannons i DN. Annonsen var liten och erfarenhet önskvärd. Cilla och jag hade båda helgjobbat i kassan på Åhléns så visst var vi erfarna. Personalbostad fanns i båthuset och Cilla och jag visste ingenting om skärgårdslivet.

Men jobben fick vi och båthuset blev vår grosshandlarvilla. Vi kunde bokstavligen hoppa i vattnet om vi tog ett skutt utanför dörren till vår enkla och somriga säsongsbostad.
Det blev inte sjöfolk av vare sig Cilla eller mig men min blick och mitt hjärta fick ändå spår av skärgårdsblått den där sommaren. Jag fick nyanser av bryggfrukostbrunt in i ögontapparna och gula fläcken på ögonbotten fick för alltid en ny varm kvällsolsnyans som hämtades direkt från badklippan som låg mellan båthuset och Vaxholmsbryggan. Vi tvättade oss i Östersjöns vatten med saltvattentvål och servade fritidsbåtarna som stannat för proviantering med både mat, post och bensin.

Den rest av ett sjöfolk som bor i mig sitter nästan alltid i idévärlden på en brygga. Gärna med ryggen mot ett varmt båthus målat i faluröd slamfärg. Mitt inre sjöfolk gillar vassen och grunda vatten. Jag provade vattensskidåkning med väl godkänt resultat men gillade allra bäst att få surfa in mot bryggan när färden var slut. Min sommarkärlek Pelle hade en mycket vacker segelbåt i mahogny, jag tror den hette Skärgårds 22a, och jag var uppriktigt utan intresse av att kliva ner i den och ge mig ut på sjön. Vid hyfsat stilla väder åkte jag med på försiktig inomskärssegling och medger gärna att vinden ändå var mäktig i seglen och mahognyträt var smeksamt mjukt. Jag minns dessutom Pelle som en blond, brunbränd och grann skärgårdsyngling och han borde kunnat få vilken tjej som helst från Grottbjörnens folk att bli en sjöentusiast men med mig gick han ändå bet. Pelles släkt var skärgårdsfolk sedan generationer, vi dansade en sommar, sen skildes våra vägar på ungdomskärleksvis, hans väg var vattnens och min landsvägens och skogskantens.

Det händer ibland att jag tänker på Lådna och känner vågskvalpet i mig från en inbromsande skärgårdsfärja. Att jag känner doften av tjärade bryggor och håller blicken högt mot semaforen för att se om jag signalerat om jag vill med färjan eller inte. Om båten ska hämta mig eller ej.
Jag valde ju i verkligheten att bli hämtad och inte ge mig ut på öppna vatten, men det händer ibland att jag tänker på Lådna.

Bee Gees och döden

19/8/2022

Bild

Ser en dokumentär på SVT om bröderna Gibb och deras popband The Bee Gees. Succélåtar, stämsång, syskonkärlek, brödrakonflikt, falsettsång, ballader och disco fyller tv-rutan och sinnet.
Gibbs bröderna gjorde monsterhitsen till kioskvältarfilmen Saturday Night Fever och samma soundtrack blev soundtracket också till mina gymnasieår. Jag var verkligen inte ensam om detta. Vi kan kalla det ’generationskompet’ för typ alla som gillade film eller dans i västvärlden när 1970-talet gick mot 80-tal. ’Staying alive´ hade suget, dunket och tågrälsrytmen rätt mot framtiden, en framtid som ingen av oss visste vad den skulle bli. Själv tänkte jag på framtiden som lovande medan jag gungade höfterna som Travolta och bensprattlade djärvt på höga klackar på diskoteket Scaraboccio i Roms nöjeskvarter Trastevere. Remsandaletterna hade jag köpt samma dag på Via Frattina och jag hade inte det minsta problem att dansa långt över midnatten i dom. Jag var arton.

Men nu var det Gibbarna det handlade om. Barry, med det jättestora håret i världens kanske mest välfönade frisyr, Robin med rödlätt och längre fönad hårkrans ner mot axlarna och så Maurice som så småningom miste det lilla hårsvall han tidigare haft. Stora hår och starka röster. Barry upptäckte att han hade falsettstyrka lite av en slump kan man säga, men redan innan falsetterna var han mästersångare och lillebror Robin sjöng lika grant och hade det där vibratot och vemodiga tonen som liksom gick rätt in i känsloroten hos publik och lyssnare. Lyssna på ’Massachussettes’ om du är osäker på vad jag menar.

Redan i dokumentärens början säger en av bröderna att det bara är han kvar i livet och jag har lite svårt att se vem av dem det är. Tiden har tunnat ut håret avsevärt och fillers och tandreglering gör det lite svårare att vara tvärsäker. Men snart ser jag att det är storebror Barry Gibb, den äldste och snyggaste som tydligen är ’last man standing’ i sagan om Bee Gees. Och det är just den tanken som träffar mig när jag sitter där hemma i soffan i den mörkögda augustikvällen och diggar Jive talkin’, You should be dancing och Night Fever och tar in hela storyn om sångarbröderna Gibbs från Australien. Tanken på att vara sist kvar.

I första scenen i dokumentären promenerar Barry Gibb mot vattenkanten och havet i Miami och säger att han är den enda kvar i sin familj och att någon ju ska vara det. Någon blir till sist den sista. Någon blir ensam kvar. Och även om detta faktum inte är någon nyhet för en tänkande människa så drabbar det mig i min soffiga ensamhet. En av oss kommer att bli den sista.

Jag är inte rädd för döden men jag har inte den minsta lust att lämna diskoteket, checka ut och lämna mitt gäng. Lämna mina kärlekar och allt som är vackert. Lämna det levande.
Jag är inte heller sysselsatt med att tänka på döden men denna tanke fastnar nu som ett mycket litet höstlöv mot en regnig fönsterruta i mig. Av alla jag känner blir någon den sista. Vi dansar och ler och äter och ber och hittar på och löser ditt och datt. Ställer till det ibland. Kramas, läser, bygger, åker bil. Far på semester, bestiger en bergstopp, sjunger i kör och joggar i skogen. Föder barn, tröstar sörjande, luktar på bäbisar, betalar av lån. Tar mer lån och köper ett större hus. Har ett fadderbarn, eller en by. Är kung över ett rike och doktorerar med hatt. Torkar golv, står i kö. Vi gör så mycket, vi har varandra. Ett litet tag. Ibland sjunger vi stämsång som bröderna Gibb. Förmodligen inte lika bra men vi sjunger och ibland dansar vi fanimej bättre än John Travolta.

Go, go Bonnie!

11/8/2022

Bild

Bonnie fyller femton år och det är en stor lycka. Att vi får ha henne med oss så här långt i livet. Jag önskar henne fortsatt hälsa och långt hundliv. Samtidigt lever jag till viss del med det som jag nyligen hört som ett nytt ord i svenskan - ’väntesorg´. När man vet att dagar för någon är räknade och man för-sörjer för man vet hur svårt det kommer att bli när någon skall mistas.
Väntesorg känner jag igen också från tidigare i livet, till exempel under alla år när farmor blev riktigt gammal och åren då mina föräldrar blev sjuka, men väntesorgen har aldrig varit så stark som nu. Nu när jag vet att om inget oväntat händer mig själv och jag hastigt rycks bort från spelplanen Livet, så kommer jag att missta Bonnie om inte alltför långan tid. Jag kan knappast ens skriva det utan att lägga till ´fast jag hoppas att vi får ha henne kvar länge än'.

Veterinären Torkels tax blev sjutton år och förrförra sommaren träffade jag en hundherre på hela arton. Så det så. Bonnie har visserligen haft flera små tumörer i ena bakbenet, men alla har skurits bort av Master Torkel under lätt narkos. Det finns nog ytterligare en liten nervskidetumör i mjuklagret på Bonnies, ändå snabbt springande, bakben, men vi har koll på om den växer. Koll och koll… Man försöker.

Försöker kontrollera livet och hålla kärleken kvar. Den man bryr sig om och vill vara med. Vi försöker väl alla på våra sätt. Sköter oss själva så gott vi kan och förmanar och uppmanar de vi gillar väldigt mycket att akta sig för faror, äta riktigt mat och lägga sig i tid. Inte knarka och dricka. Vi jobbar på för att få ha ’våra´ omkring oss så länge vi kan.

Bonnie har tid hos hundosteopaten förresten. Osteopater är mästare på rörelseapparater och livskvalitet och för mig personligen är det en del av mitt eget underhållsarbete och livförsäkring, att regelbundet besöka min osteopat. Nu är det Bonnies tur att få lite lindring av åldersstelhet hos en osteopat som jobbar med djur. För visst är hon lite stel och lite lomhörd, men Bonnie hoppar och springer än. Hon jagar de katter som hon ser (hon ser inte alla) promenera över gården, försöker fånga en unghare som gömt sig under drängstugan och igår på kvällspromenaden när augustikvällsvärmen var perfekt, fick jag springa fort efter henne för att inte tappa bort henne längs strandpromenaden.

Bonnie runs, Bonnie lives. Ännu ett tag skuttar min bästis bredvid mig och vilar tungt i min säng om natten. Ännu ett tag är vi tillsammans.
Här ska levas och idag ska hundlivet firas.
Go, go! Go Bonnie, go, go go!

Korfu, Durrells och fulla ögonblick

6/8/2022

Jag måste säga någonting om tv-serien Enkel resa till Korfu.
Fyra säsonger finns att streama och serien har några år på nacken. Jag har njutit av den verklighetsbaserade berättelsen om familjen Durrell i några olika omgångar. Nu ser jag om säsong ett och måste som sagt skriva ner några rader. Inte bara för att det är allmänt skitbra, underhållande, välproducerat och elegant utan för att jag nu drabbas av en enkel scen på familjen Durrells soldränkta veranda, 'overlooking the ocean.' Det är snyggt också.
Jag kommer strax tillbaka till scenen men kanske vill du veta något mer om serien om du inte redan känner till den och har sett (lyllos om du har det kvar!).
Det här är bakgrunden till dramat - Mamma Louisa Durrell har blivit änka och lämnar ett järngrått Bournemouth med kylig havsvy, tillsammans med sina fyra barn, för Korfu. Ett av barnen är Larry, i princip en vuxen man med författardrömmar (han blev senare författare av klass under sitt dopnamn Lawrence), Leslie, en skjutglad adolescent och småbutter mellanbror. Dottern Margo full av tonårshormoner, solbadandes i stickad bikini och minstingen Gerry som älskar djur och natur och (som det visar sig) aldrig mer kommer att gå i skola sin unga ålder till trots. Gerry fyller det ruffiga hyrda huset och den magiska medelhavstomten med alla djur han kommer åt och studerar dem för han vill bli zoolog (det är på Geralds böcker om familjen som serien bygger och ja, med tiden blir han zoolog och har djurpark på någon av de engelska kanalöarna). Tiden är 1930-tal och familjen ska leva på en blygsam änkepension. Louisa saknar sin man men gör vad hon kan för att få mat på bordet och för att hålla ordning på sina frispråkiga, högst originella och frimodiga barn här i den grekiska övärlden.
Där finns också öns enda taxichaufför Spiros och en svensk granne som lämnat kalla Stockholm för att driva en liten gård, spela dragspel och titta mamma Durrell mycket djupt i ögonen. Han heter Sven. Ja, det får väl räcka, titta själv vet ja och ta del av familjens Korfuår, jag älskar dom alla som sagt.
Men då till scenen som nu tog tag i mig vid omtittandet.
Det är en kort sekvens när mamma Durrell sitter på den stora stenlagda platsen framför huset och bara finns till vid trädgårdsbordet. Hon gör inget särskilt annat än röker på en cigarett (som hon nog bommat från sin äldste son), ser på sina barn och en hjälpsam granne, en nyvunnen vän från byn. Det ser ut som om hon med stort och stilla välbehag bara tar in det hon ser just i stunden. Svårt att säga exakt vad det är och vad som händer i henne men jag tänker att det handlar om … stilla glädje. Kanske är det sinnesro. Jag är säker på att inget saknas henne just då, att ögonblicket är nog.
Larry har precis skrivit och avslutat en bra novell, Gerry bygger en voljär åt sin nyfångade pelikan tillsammans med naturälskande grannen Theo. Margo filar naglar uppkrupen på en stenbänk och Leslie övar grekiska i lexikon för han har precis hittat en käresta att kyssa och nu vill han också försöka prata med henne. Taxichauffören och alltiallon Spiros har precis gjort entré i sin öppna och dammiga bil och alla är lugnt upptagna eller uppslukade av något som de verkar gilla.
Hur många sådana ögonblick har jag själv haft i mitt liv? Hur många har jag kvar? Jag menar inte att de är ovanliga och väldans sällsynta mer att de är flyktiga, varma, djupa och glidande. De här ögonblicken smakar vaniljkräm och solsken. De man bryr sig om finns där och man njuter av varandras sällskap och önskar inget mer. Kanske är magin att de man vill ha nära är där och ingen önskar sig någon annanstans. Kanske är det som ibland eller ofta känns tomt, för stunden fyllt. Inte övermätt men uppfyllt.
Dessa ögonblick, av enkel viktighet och stor dyrbarhet. De är som bergamottoljan i Earl Grey teet. Att få gripas av stundens fullkomlighet utan stora åthävor, att se sitt gäng vara nöjda och tillfreds. Att jag slipper ha ambitioner med andra och mig själv och bara kan sitta där på den - kanske stenlagda - veranda jag råkar sitta på just då i mitt liv. Med eller utan cigarett.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Juni 2025
Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018