Vi hade ställt fram ljusstakarna, hängt alla adventsstjärnor i de svarta fönstergluggarna, radat upp outslagna blå hyacinter i skålar och vaser och täckt rötter och blomlök med grönmossa. Vi radade upp domherresilhuetterna i papp längs spiskåpans kant i köket och ja, vi hade väl gjort som vi brukar mest. Vi hade adventsrustat huset, mannen och jag. Slitna adventstjärnor i paisleymönster som vi köpt i slutet av 90-talet, hängde ännu en gång på sina bekanta och angivna platser. Några av stjärnorna så slitna att korstecken behövde göras i samband med upphängningen. Pappen tunn och sladden knölig. Det låter kanske slarvigt, men blir ändå hyfsat fint. Och det var som sagt som vanligt. Så som vi brukar ha det i advent när vi vill fylla stugan och hemmet med ljusstämning i vintermörkret. För mörkt det var det ju. Väldigt mörkt. På kvällen när vi tänder lamporna som finns i stjärnorna så råder mörkerrekord i bygden, i staden och i hjärtat. Inte objektivt sett förstås men i kroppen var mörkerrekordet verkligt.
|
