Blogginlägg - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Inspark

1/10/2024

Han skulle skjuta tillbaka fotbollen som kom farande genom luften. Han fick en chans, en öppning, en möjlighet. Den långa, blonda killen med breda axlar och röst som precis sprängt målbrottsvallen, ropade till honom från högstadiets bollplan:
’Öhh! Kom igen, passa!’
Han hade ju bara passerat den nya skolans fotbollsplan i så avspänd takt han kunde. Han hade knäppt upp jackan och nästan dragit stegen lite slappt efter sig. Han hade jobbat hårt hela veckan på att försöka smälta in. Glida in, bara passa, eller i alla fall inte märkas. Han hade gruvat sig en hel fuckin’ månad för det här sedan morsan kommit på att de skulle flytta, att han och lillsyrran skulle byta skola. Han visste att det skulle bli svårt. Mamma visste det. Men hon hade sagt att hon hade sina skäl och att dom var goda. Han visste inte om det var sant eller om det mest berodde på att mamma hade hittat en ny kille. Det var inte den första. Eller den andra. Och inte heller första gången de flyttade. Det var det där med jobb, med pengar, med bostad och massa annat. Men varför kunde de inte bara bo kvar där de bott nu senast.
  Det hade liksom funkat där i området de precis lämnat, inte kanon men verkligen hyfsat. Han hade haft en vän. Han hade känt sig ganska säker när han gick till skolan. Inget var liksom direkt ’fel’ med honom där. Han stack inte ut. Här sticker han ut. Han är säker på att han syns när han går över den asfalterade gården. Han drar benen efter sig och tänker att han inte bryr sig och att han kanske ändå inte märks.
  Så kommer den förbaskade fotbollen farande mot honom och landar framför hans fötter i skor som känns för nya, för vita, för fel. ’Öh, passa!’ Han får en chans, en skolrastsfotboll inspelad precis framför högerfoten. En möjlighet kommer farande genom luften, en boll som kan bli ett inspel i det nya. En boll som kan göra att han får vara med, att han kommer in i farstun till det den här platsen, det här gänget. Han stannar upp och riktar den nyköpta, alltför vita skons tåparti mot den slitna fotbollens yta och skjuter av. Höftkula, lårmuskel, vadmuskel, fotens alla senor samlar kraft i bollens riktning.
Foten träffar inte där han tänkt på bollen, skon glider snett och bollen far inte alls framåt i riktning mot killarna på skolgårdens bollområde. Inte alls framåt som den projektil, den Zlatanspark han försökte åstadkomma. Skon träffar snett och bollen går snarare rakt upp och snett bakåt än framåt, i riktning mot ingången för mellanstadieklasserna. Där lägger sig bollen platt ner och bliver stilla framför ett småglin på väg ut på rast.
  En möjlighet, en chans, en passning. Han riktar snett och sparkar fel. Och möjlighetens portar slår igen precis framför fötterna och ögonen på honom.

Italien

1/10/2024

De flesta dagar glöms. Far förbi. Travas på varandra och bildar en vardagsmassa av morgnar och kvällar, möten och farväl, disk, tvätt och arbetsresor. Omsorg om små, pluggande, träning och visst slit för brödfödan. Ett mindre antal dagar kommer att sticka ut, för att de innehöll mer ´special vibrations’. En examen togs, ett barn blev till, en katastrof damp ner eller en ny möjlighets dörrar slogs upp som av blixtar framför en. En resa, en fest, ett bröllop, en flodvåg. En hundvalp, en dödsbädd, en fysisk närhet som kom att för alltid stanna kvar på huden.
Resor sticker ut för den som inte är reseledare och minnes lättare än alla dagar på mammas gata och egen bakgård, och en vanlig dag i italiensk kuststad blir levande för mig när jag läser om den i min resedagbok som jag hittat längst in i ett överskåp bakom sjalar och strandväskor. En dag i hög värme och öppna sandaler på den italienska västkusten, några mil söder om Rom. Nästan hela familjen är med. En vanlig dag, en rolig dag. Jag ler för mig själv när jag läser mina nedskrivna hågkomster från en semestervardag i Nettuno vid italienska Medelhavet. Jag minns.
Svägerskan Billan bor sen en evighet i Rom och barnens kusiner är fullblodsitalienare. Det betyder att det blivit en del besök där för vår familj under åren. Fast egentligen hade Romresandet börjat redan på gymnasiet för min del när jag läste latin och vi studenter gjorde vår första extra-allt-studieresa med latinläraren bland ruiner, kapell och filmiska fontäner. Billan var också med på den resan och man kan väl säga att hon blev kvar i den eviga staden. Språket, maten och kärleken ni vet. Mama Mia. Amore.
Den här gången åker maken och jag och två av döttrarna till Billans sommarlägenhet som ligger nära havet i Anzio. Lägenheten har en liten trädgård - plommon och citronträd, blommor och pergola i vilken de flesta måltider ätes. Rosettbröd, tomater från himmelriket och frukt och grönt inhandlat på den lilla familjeägda speceributiken Da Dario. Billans gård har en järngrind och ligger nära den långa, långa stranden. Italien består väl till hälften av stränder, eller?
Lägenheten är varken flashig eller särskilt praktisk och samma sak kan man säga om den gamla silvergrå Fiaten som står parkerad i gårdens carport. Billan har sagt att den kan vi låna och använda bäst vi vill, men det finns några funktionella hang-ups med den. Jag kan inte minnas dem alla, men en av dem gällde bilrutan på passagerarsidan, den gick inte att veva ner, det var något med att den ’satt lös’. Och den var som sagt gammal så vi pratar inte fönsterhissar och knappar här utan manuell vev. Ni som vet, vet. Och hursomhelst så skulle den alltså inte användas, för om man försökte ha ner rutan så släppte rutan helt och försvann ner i passagerardörrens innanmäte. Typ. Vi använder bilen när vi storhandlar och när vi gör utflykter i närområdet, när vi åker in till Rom tar vi lokaltåget som tar 30 minuter och tar oss ända in till Stazione Termini och därifrån kan man alltid promenera till allt i Rom. Det enda som krävs är bra skor och en stadskarta som absolut inte behöver ha uppdaterats sedan just romartiden.
Den här dagen behövs ingen stadskarta eller tågbiljett, lufttemperaturen ligger på 42 grader Celsius och vi ska definitivt inte åka in till Roms heta gränder. Således tar Klas och jag Fiaten till Iper Standa (typ ICA Maxi, fast roligare) för att storhandla och då blir det inte Da Dario som får besök. Bilen har ingen som helst AC eller fläktsystem (ej heller servostyrning eller ABS bromsar) och Klas glömmer bort att rutan inte går att veva ner när de 42 gradiga solstrålarna borrar sig genom plåt och fönsterglas. Han vevar. Rutan går genast i bott och går sen absolut inte att få upp igen. Skönt egentligen. Det fläktar härligt i bilen och det gör nästan ingenting att vi har svårt att höra varandra för allt motorljud som också väller in tillsammans med fartvinden. Fiaten har också något slags hål i avgasröret, så den låter… mycket.
Framme vid Iper Standa går jag in och handlar och Klas blir sittande kvar i bilen, vi tycker inte att vi kan lämna den obevakad med ena sidorutan helt öppen. Vet inte exakt hur vi tänkte, men på något sätt måste vi ha funderat över att den ändå kunde vara något stöldbegärlig, vi var ju ändå i utlandet.
Jag handlar pasta och parmesan, tomater och frukter, sallad och grönt och bönor och stenugnsbröd. Vatten och vin, avokados, hjärtmusslor, citroner och helt säkert choklad för att blidka de som väntar därhemma i pergolan. Och han på parkeringen förstås, han i bil utan sidoruta.
När vi är hemma igen så ägnar Klas en timme eller två åt att försöka laga bilrutan så att vi senare på kvällen ska kunna både köra och lämna bilen parkerad i grannstaden Nettuno när vi ska äta middag med tjejerna på restaurang. Och apropå tjejerna, de har nu blivit tre till antalet. Dagen innan har minstingens klasskompis Lina kommit på besök, 12-åringen från Borlänge har flugit ensam ner för att tillbringa en vecka med oss och vi hämtade henne på flygplatsen Fiumincino. Nu är glädjen stor i stugan över vår nya gäst. Alla tre tjejer ska dela rum och vi ska visa Lina allt vi kan och hinner under hennes första romarresa. Tjejerna har mestadels legat i skuggan under plommonträden idag och läst i sina boktravar. Det här är nämligen på den tiden när alla fokuserat och ibland passionerat läste tryckta pappersböcker utan avbrott. Mobiler hade vi men de användes för att ringa med och för att skicka korta sms. Inget annat. Åh, mina ögon tåras.
Det är alltså 2005, det är 42 grader varmt i skuggan och när kvällen kommer sjunker temperaturen till typ 28. Vi duschar alla enligt semesterns påhittade kösystem till lägenhetens enda och försiktigt strilande dusch, pustar sedan ut och sätter oss nyduschade och hyfsat fräscha i gårdens Fiat. En Fiat som nu åter fått sidorutan provisoriskt på plats efter att Klas med vassa verktyg lyckats få upp den ur bildörrens innanmäte. Vi åker mot Nettuno för en utekväll på piazzan inne i borgområdet. Alla är hungriga och vi pratar alla i munnen på varandra om vad vi önskar oss till middag. Pizza, pasta vongole, salata di pomodori, gelato nocciola och lite annat.
Vi kör den knappa milen längs Via Ardeatina och hittar en bra parkering i Nettunos centrala kvarter, gamla stan. Vi är hungriga och glada och spatserar alla in i restaurangområdet. Rutiga dukar, kullerstensgränder, gäster kring de flesta borden, men fortfarande finns platser kvar och vi väljer stället som vi tycker ser mysigast ut. Slår oss ner, morsar på servitören och börjar läsa från menyn som vi fått till vårt bord tillsammans med den obligatoriska brödkorgen (den som italienaren säger att du egentligen inte ska röra före middagen, den som kommer att göra dig alldeles för mätt före pasta, antipasti, segondi och dolce) Vi väljer, vi pustar ut, vi frestas av goda rätter och sen upptäcker vi av en händelse att varken Klas eller jag har plånbok eller pengar med oss. Attans, jäklar, sorti. Det är bara att lämna restaurangen samtidigt som vi gör upp en plan som i all enkelhet betyder att Klas och mellandottern Elvira kör tillbaka till Villa Claudia och hämtar Klas plånbok. Under tiden ska jag, minstingen Fanny och hennes kompis Lina, promenera runt i stadskärnan och …ja, leva lite.
Klas och Elvira har med gasen hyfsat i bott tagit sig tillbaka till Anzio, Villa Claudia och vår lägenhet. Eller rättare sagt till porten i den närmare två meter höga mur som omger vår plommonstinna trädgård. De upptäcker här och nu att de lider av akut nyckelbrist. Nycklarna till semesterhuset ligger i min handväska som just nu promenerar omkring i Nettuno.
Men både Klas och Elvira är rådiga och spänstiga och tar sig med gemensamma krafter över muren för dom har inte gett upp. Klas vet att vi lämnat ytterdörren på vid gavel innanför muren när vi åkte. Detta för att låta kvällssvinden så småningom blåsa genom våningen och så långt är det väl gott och väl men ett oförvitligt hinder och tjuvskydd är ändå på plats i form av en kraftig gallergrind i stål och den har nogsamt låsts med den nyckel som alltså finns i min medellösa handväska. Men vad Klas också tror sig veta är att han lagt sin plånbok på hallbordet som borde kunna nås med något tillhygge som kan finnas på gården.
Klas tror rätt. Tre meter innanför gallergrinden på ett stadigt, omodernt bord i mörkt träslag, ligger hans välfyllda plånbok och liksom blänker i sitt slitna kalvskinn. Så nära och ändå så fjärran. Far och dotter, provar diverse sopborstar, trädgårdslangar, pinnar och ett enstaka fiskespö för att försöka nå plånboken och komma åt dess innehåll. Men nej. De får båda se sig besegrade av det fysiska avståndet och vända på sommarklackarna för att - utan vare sig cash eller kort - åka tillbaka till Nettuno och hämta hem sin hungriga familj.
I bilen tillbaka – fortfarande i hög hastighet – gör Elvira och Klas upp planer på hur vi ska göra om vi andra redan blivit så hungriga att vi ändå satt oss på någon av restaurangerna i Gamla stan, beställt in mat och kanske redan ätit oss igenom en del av menyn. Vilka är egentligen oddsen för att vi andra sitter där med mat på borden och att vi nu behöver ’lösas ut’? Och var i Gamla stan eller borgområdet där de lämnade oss ska de börja leta efter oss, två hungriga tolvåringar och en matglad mamma?
Lina kommer från en ordningsam familj där ’var sak finns på rätt plats’, det vore ju bra om vi såg till att hon fick mat före midnatt.
Ingen av oss har alltså någon mobiltelefon med. Familjens tre mobiler finns alla innanför den låsta gallergrinden i det tjuvsäkrade semestervistet och ingen hade haft någon plan eller tro att vi skulle komma att dela på oss under denna middagsutflykt. Det fanns inte heller vid tiden några sociala medier att tala om och därmed ej heller inget behov att hålla koll i mobilerna - det var på den tiden då vi alla såg varandra i ögonen vid middagsbordet. Halleluja.
Så, det är på sin plats, att känna viss oro eller osäkerhet över hur vi nu ska hitta varandra i den skymmande kvällen i italienska hamnkvarter. Därför är den omedelbara glädjen och överraskningen minst sagt stor när Elvira, som sitter på bilens passagerarsida, ser sin mor, syster och kompis-Lina dyka upp oförhappandes och oplanerat i ett gathörn nära genomfartsleden där den relativt smutsgrå Fiaten nu flyter fram som en silverfisk i stadstrafiken. Trafiken går förhållandevis fort och de italienska medtrafikanterna tutar på det mesta. Elviras iver är lätt att förstå.
”Där! Där är dom pappa! Mamma går där!”
”Mamma! Fanny! Lina! Hallå! Vi är här!!” ropar Elvira och vevar ner rutan...

Tre dikter i april

24/4/2024

Bild

COME ALONG

Att fånga det som far förbi, lösa biljett till dagens show.
Att inte sitta kvar och undra över nästa avgång.
Att ta chansen, passa given, ge sig ut, dra åstad.
Åka med när något händer, inte vänta eller vara alltför lat.

Märkte du? Såg du? Kände du vinden i nacken?
Hörde du tågvisslan, gick du ut på perrongen?
Det var kanske dagens sista tåg.

Och om du missade, kom igen imorgon - prova ungefär samma tid.
Ha matsäck med dig, fyll på med vatten, skaffa pass och resekniv.
Vässa pennan, putsa skorna, skaka kudden, sjung en sång.

Imorgon får du ännu chansen. Come along! Just come along!

FÅNGA DET SOM FLYGER

Fånga det som flyger, grabba tag i det som far förbi i luften.
Gräva ner en bit i jorden och plocka i den gröna mossan och i de djupa tryffellagren.
Inte vänta, kanske längta. Gå med håven, tacka snällt.
Göra något av det som dagen har oss givit, det som var för mig speciellt.

Eller vanligt, ordinärt och stilla, ändå härligt, tack gud nåd.
Låt mig plocka frukter stinna och sen sitta kvar en stund.
Springa, måla, ge och tala, laga mat och binda band.
Ringa vänner, sjunga, prata, klappa katten varje kväll.
Gå i mörkret, stå i ljuset, lyfta på varenda sten. Nej förresten, hoppa på dem,
med bara fötter och nakna, varma sommarben.

Ingen fara, du är trygg här, du kan komma med mig hem.
Inga bomber och granater, ingen krater, hårda miner eller gubbar med gevär.
Visst finns regnet, storm och virvlar, hål att fylla, skepp att dra.
Men också allt det andra som är bra.

Kor på ängen, springer fria, varje kalv är hos sin mor.
Får och lamm och vakna grisar, du törs lämna lillebror.

Fånga det som far i tanken, inte rädas nattens djup.
Eller lystern mitt på dagen, våga vara nära stup.
Någon finns med dig, du får finnas, du får fråga, du får plats.
Plats på båten, plats i hamnen och på bänken - första klass.

GRÖNDAL

Tänk om jag rätt som det var verkligen satt här
Precis här där jag redan sitter
Om det vore alldeles på riktigt och jag själv vore med
Bara precis så
I all enkelhet, anspråkslöshet, självklarhet och så vidare
Om så bara för en liten stund
För fåglarna sjunger aprilsång och gruset knastrar under stolsbenet och alla, precis alla, har lyft mösskanten ur pannan och lyft sig precis fem centimeter ovanför asfalten, trottoarkanten och övergångsstället
Inte en enda knopp har slagit ut (det har det kanske, men jag kan inte se någon)
Inte ett enda barn har jackan knäppt (jo, en, kanske två)
Just nu skrivs inte en enda kotte in på sjukhusens akutavdelningar, för ingen gör sig illa, skär sig, får sepsis eller plötslig värk
Inte just nu
Så tänk om jag verkligen satt här, där jag redan sitter
Så annorlunda allt skulle vara
Jag skulle vänta på något gott
Jag skulle ha mitt hopp intakt och ha en 'positiv inställning' (slå mig, säg att jag inte sa det där!)
Jag skulle vara bjussig, lugn och tålmodig
Och älska alla livet ut, lika mycket som jag just nu älskar måsarnas vårskrin
Jag skulle inte skrika alls
Bara sitta, alldeles på riktigt, med stolsbenen fem centimeter ovanför trottoarcaféets nysopade asfalt

Om farmor Lillie som bedjare och hur jag inte kom in på Teaterhögskolan

28/3/2024

Farmor Lillie var familjens enda aktivt troende. Hon var barnbarn till en frikyrkopastor i Sala-Hebytrakten och hon blev baptistkyrkan trogen fram till sin död 2001.
När jag var barn fick jag ibland följa med henne på gudstjänster i Falu baptistförsamling. Jag minns kyrkorummet i Svärdsjöbacken som vackert och fridfullt. Där fanns höga fönster, hårda bänkar och många damer med hatt. Jag minns efterföljande kyrkkaffe hemma hos farmor och farfar på Lustigknopp med småkakor, kaffe i tevekannor och Pommac till barnet (dvs jag) och fortsatt sång kring farmors piano.
Farmor spelade och sjöng och det gjorde kanske också tant Kaj som hade låg knut i nacken och torra varma händer som hon ofta strök över mitt hår. Ibland fanns det mer prominenta kristna sångare på besök, jag name-droppar här gärna Jan Sparring och Arthur Eriksson, samtidigt som jag förstår att det nog inte är så många som längre känner till de namnen och kan den frikyrkliga sånghistorien. Nåja och hej och hå, nog om dem och om sången.
Mina föräldrar ogillade att farmor tog med mig på kyrkligheter och därmed utsatte mig för risken att indoktrineras religiöst. Det var 60-tal, det var socialdemokrati, konsumism utan ångest och en framtidstro som alls inga andliga gudar och bibelord behövde. Amerikanerna var på väg till månen och vi byggde Domusbunkrar vid alla svenska städers torg. Vi rev det gamla och religion och morgonpsalm var så-å-å ute i de modernare folkhemmen. Pappa och hans syskon svor gärna och innerligt och drack både vin och grogg och de flesta av dem nyttjade tobak. Allt detta var synd och alla retade farmor Lillie när hon försökte nå ut med uppmaningen till efterlevnad av tio guds bud.
Skulle man därmed kalla mina föräldrar för ateister när de sedan också uttryckligen förbjöd farmor att ta med mig till kyrkan? Kyrkkaffet gick an, liksom Jan Sparring och Arthur Eriksson i hemmiljö, men bibelord, välsignelse och gudstjänstfirande, där gick gränsen.
Nja, det var osäkert ändå det där med ateismen. Vid större rädsla, vid annalkande, befarade faror så kunde ändå farmor konsulteras för att hon skulle be en bön för X eller Y och lägga ett gott ord hos Gud för att till exempel en stundande flygtur skulle hållas tryggt i luften, inte bara av aerodynamiken utan också av Guds skyddande hand.
Det var inte bara vi inom familjen som bad farmor om dessa förböner, det förekom även att kompisar från familjer som saknade bönerutiner och religiösa farmödrar, bad mig och min syster fråga farmor om hon kunde be för dem när de skulle flyga till exempelvis … Palma de Mallorca. Farmor ställde gärna upp och bad för oss alla, ska vi kalla oss semi-ateister, eller bara vanliga svenskar-av-sin-tid, troende på teknik och på oss själva och med vissa hålrum i den andliga tryggheten.
När jag så i tjugoårsåldern söker till teaterhögskolan i Malmö, eller Statens Scenskola som det hette på den tiden, kommer min farmor att visa sig inte bara vara en hjälp och tillgång i sitt böneutövande, hon kommer också att göra vad hon kan för att försöka stoppa min möjlighet att ta mig in på den eftertraktade utbildningen. Med Guds hjälp, även denna gång. Hon ber helt enkelt om guds hjälp att stoppa mig. Varför då?
Jo. Till en liten del var det nog så att det där skådespelaryrket i farmors värld och generation ändå ansågs något ska vi säga… lössläppt och riskfyllt. Skådespelande kunde förknippas med gycklare och kringresande folk och ett osäkert ekonomiskt och ett moraliskt tveksamt leverne. Farmor önskade mig mer stabilitet och framförallt önskade hon verkligen att jag skulle fortsätta vara tillsammans med den pojkvän som jag redan sista året på gymnasiet hade förlovat mig med. Pojkvännen Klas hyste mycket stort gillande och hög status i min familj. Han var nedkommen i rakt nedstigande led från bankdirektör Sylvén som bott på gården Solhem, helt nära farmor och farfars bostad. Klas far var ingenjör och nu läste Klas till civilingenjör på Kungliga Tekniska Högskolans tuffaste linje.
Han var trevlig, välvårdad, snäll och vorden familjens allmänna fixare. Han dyrkade mig, han var ett fynd. Att denna relation skulle äventyras om jag kom in på Scenskolan och gav mig in på gycklarnas osäkra bana, det tyckte farmor Lillie var en uppenbar risk. Hon var helt enkelt rädd för att om jag gick vidare med skådespelandet så skulle jag utsättas för frestelser och därmed kanske komma att, som hon sa, ”hoppa över skaklarna” (om du är ung och läser detta – slå upp!)
Så farmors oro tilltar ju längre jag går vidare i ansökningsprocessen och läget därmed blir alltmer ’allvarligt’. Risken att jag ska komma in vid skolan blir alltså allt större. Det hade varit okej så länge jag gick på Calle Flygares Teaterskola i Stockholm, men nu åkte jag fram och tillbaka till ansökningsproven på ’Stora Scenskolan’ i Malmö och läget blev ett annat. På den här tiden var ansökningarna i högsta grad rumsliga och analoga redan från prov ett (ingen av oss sökande hade kunnat drömma om framtidens, alltså dagens, hemmafilmade scener som filmas och skickas från den sökandes egna ’telefon’), så resorna till Malmö blev många eftersom jag gick vidare både i första, andra och tredje provomgången. Vi spelade, improviserade, dansade och sjöng så det stod härliga till på skolan mitt i Malmö och emellan varven hängde vi sökanden nere i hamnen i solen och pratade livet och laddade solenergi. Jag hade skitroligt.
Någonstans här är det som farmor lägger in en högre växel i sitt bedjande och uttryckligen ber Gud att han ska skona mig från att komma in på scenskolan, så att jag inte ’hoppar över skaklarna’ och överger min tiopoängare till fästman för någon mer opålitlig teatercharmör.
Farmor ber om detta i varje kvällsbön.
När det sedan är dags för de sista skälvande proverna i ett försommarblommigt Malmö, när vi sexton återstående skådespelaraspiranter gör allt vi kan i dramaväg för att just vi skall bli valda. När vi spänt varenda improvisationsmuskel och intervjuats på längden och bredden, när det ska avgöras vilka tolv av oss som ska komma in och vilka fyra som inte gör, då ’spricker’ jag och farmor blir därmed bönhörd.
Det gick bättre för Björn Kjellman och Rickard Wollf som jag spelat mot i olika scenprover och som jag hängt med i hamnen under lunchpauserna. De hörde till de som kom in, de som troligen inte haft en farmor som bett om herrens hjälp för att se till att barnbarnet inte skulle gå vidare på skådespelarbanan.
Alternativt att de haft en farmor som inte blev bönhörd.

En hygglig dag

22/3/2024

Man går upp, man gör något bra. I alla fall så gott man kan.
Man står still en liten stund och hinner ana morgonluften. Kanske man får fart, tar sig fram i grå trafik och längtar efter gömda stränder.

Man tar någons hand och ser sig om och undrar vad det var man glömde. En glädje bortlagd på en sprucken hylla, en längtan kvarglömd i en grannes båt. En gisten eka, ensamt stråt.
Ett förlåt man borde sagt för längesedan och en halvfull spann av alltför höga ambitioner.

Man stretar vidare, tar fart igen och lyfter upp ett litet barn från marken. Upp mot skyn och ner igen och barnaskrattet ekar över parken. Man jobbar på, tar liten rast och rastar hunden runt kvarteret. Man ringer hit och messar dit och kollar allt det sociala, som man borde.

Man har en vän, man vill ha två, man tar sig fram till närmsta baren. Man höjer glaset - skål, skål, skål! Och önskar att man mera tordes.

Man tar sig hem är trött i bollen och undrar om man tappat kollen. Man snubblar vagt och tar ny fart och genar trappen upp i huset. Huset tyst, det var helt nyss som man gick upp och drack sitt te med katt bredvid och dagens kort lades upp på bordet.

Så gott man kan och ganska bra; det blev en skapligt hygglig dag.

För att

22/3/2024

För att det är så härligt.
För att det är besvärligt.
För att det helt enkelt är fucking underbart.

För all vår mat på bordet, för sommarens svala lakan och vinterns varma täcken.
För alla trygga händer och några sjysta stränder.
För Stora Aspan och Logärden och för Laguna Beach.
För den där vackra vägen längs stilla stora havet, för harar och kaniner som skuttar i Big Sur.
För de där stora träden, för alla vackra väder och för dimma och grådis och tända ljus.
För alla fina gester och alla kända gäster och för de okända, de minsta och de som ofta glömts.
För lilla hasselmusen, som smyger under huset och för ekorrgänget, steglitsorna och för en bråkig trut.

För alla mörka morgnar och stunder nära soluppgången, för alla lindar, starka vindar och för varje stadigt stammad björk.
För alla lästa böcker, för pjäser på den stora scenen och också för de små.
För allt det rena vattnet, för den broderade hatten och för muskler, revben och för halvklar syn och stadig blick.

För alla gångna stigar och för de som finns kvar att gå, de som lockar och kallar in i skogen.
För skogen, för ängen, för nybakat bröd.
För goda ord och för given tröst.

För vänskap och för kärlek, för storslagna fester, för firanden och småprat tillsammans med gäster.
För små, små stunder och för stora under, för klokskap och dårskap, för jorden rund.

En liten stund.

Tandläkarsentimentalitet

14/3/2024

Min tandläkare ska gå i pension och jag börjar genast sakna henne fast det egentligen var länge sedan vi träffades. Jag är inte dum, såklart har jag fattat att hon, precis som andra, har rätt till pensionerade dagar. Så beskedet från receptionisten, på den nya tidens klinik som min tandläkarmottagning har förvandlats till, är ju egentligen inte överraskande.
De senaste tio åren har jag knappt sett min tandläkare, det är tandhygienisten som gjort de årliga undersökningarna och tagit röntgenbilder. Men ändå. Tidens gång slår mig i magen med den sentimentala släggan av förgänglighet och jag fylls av ett vagt vemod och en diffus ’time-passes-känsla’ där jag står i andra änden av den telefonledning som inte har det minsta av ’ledning’ över sig. Men ändå. Vi blir äldre, vi lägger av, folk försvinner, tandläkare checkar ut.
Jag var 26 år när jag började gå hos min tandläkare. Vi var unga, vi blev gravida. Inte med varandra såklart, men det har hänt att jag låg där i tandläkarstolen med magen så högt i vädret att den krockade med tandläkarstolens lilla bricka för undersökningsinstrument och tandläkaren satt där med munskydd och tandskrapa och lika stor gravidmage hon, helt nära min högra kind. Jag var 26 och återinflyttad i min gamla stad och hon var nog också ganska nykommen i bygden. Det blev årliga kontroller, några lagade hål, en för tiden obligatorisk bettskena för nattbruk och sedan, på mitt egna initiativ en sanering av de kvicksilverfyllda amalgamlagningar som folktandvården petat in i munnen på mig på 70-talet.
Godis och socker och amalgam. Hej och hå, det var då. Tiden har gått, nu åkte den silvergrå massan ut ur munnen och skyddsåtgärder vidtogs vid genomförandet. Alla bär skyddsglasögon och andningsvägarna skyddas av gummiduk vid saneringstilfället. Tiden har gått och tänderna håller och nu sitter jag här på min skrivbordsstol och tidens gång ur ett tandvårdsperspektiv biter mig i nacken. Den lilla familjära tandläkarmottagningen har blivit uppköpt och ingår nu i en stor koncern med engelskt namn – ”Vi finns över hela riket” - och en ny icke namngiven tandläkare kommer strax att stå till min tjänst, utlovar den okända rösten från centralbokningen in i mitt telefonöra. Min tandhygenist visar sig också ha slutat och mottagningens hjärta Ulla, som i alla år skött allt utom patienternas tänder på mottagningen, verkar också ha försvunnit med sköljvattnet.
Men vad är det med mig, får man sörja sin tandläkare, är detta normalt? Jag fattar, förstår att tiden den går och vet ju att ny och bra tandvård finnes på mycket nära håll från min bostad. Men ändå, hej och hå, förgängligheten bet mig som sagt i nacken. Denna gång med ett grinande vitt bett, sprunget ur ren och skär tandhälsa.

Försent

11/3/2024

Jag kom på det försent.
Tänk om jag hade hunnit förklara.

Jag kom på det försent och missade det enda, det viktiga, det kanske nära underbara.
Tänk om jag hade förstått, om jag inte missat chansen.

Tänk om jag i stället hade tagit tillfället i akt och kunnat rätta till det uppenbara, det smått självklara. Det som blivit så fel, fast så rätt jag tänkte.
Då, när allt ännu låg öppet och görbart och kristallklart möjligt och det söndriga och griniga ännu var ogjort.

Tänk om jag inte hade kastat nycklarna i gatbrunnen och gömt mig i gränden utan i stället sprungit gatlopp efter dig långt ut på landsvägen och haffat ett rejält tag i kragen din och stoppat dig i steget.

Tänk om jag hade ropat ’stopp och belägg!’ och lagt alla korten på bordet och berättat för dig hur det verkligen kändes.

Tänk om jag hade hållit dig i min famn och inte vänt dig ryggen i sårat missförstånd.
Tänk om jag haft båda handflatorna öppna mot himlen och låtit dig falla i dem.

Tänk om min tunga och strupe hade förmått mig att formulera de förlösande orden som du behövde höra och som egentligen behövde sägas. Och tänk om jag hade gjort det i tid, medan tid ännu fanns och mossan blänkte i morgondaggen. Medan kameralinsen ännu var öppen och erbjöd nuets möjligheter och innan kamerans slutare kramat kraften ur ögonblickets skönhet.
Tänk om jag hållit mitt hjärta i handen.

Sparvugglan

5/3/2024

”Släng ut teven!” säger min mycket kloka vän när jag ännu en gång beklagar mig över den myckna tiden jag tittat på strunt och tunt.
Men själva teven är stor och egentligen inte problemet. Skärmarna som vållar problemen är små och många och fastbrända i handen, på sängkanten, köksbordet och i tågfåtöljen.

”Släng ut teven!” Jag vet såklart att det är rätt. Det rätta och samtidigt det svåra i vår tid.

”Bär in mig och sätt mig i biosalongen!” ropar jag över älven och skogarna till vännen som själv sitter och skriver kloka ord vid kanten av havet.

”Lyft in mig i teatermörkret, linda mig i sammet röd, för här hemma blir skärmarna min bleka död!” säger jag och vet att jag är teatralisk.

Köp en biljett till ett långsamt tåg, som tar mig säkert genom europeiska dalar till valfri by vid vacker alpfot!

Ge mig ett vackert brevpapper så jag kan skriva ett handskrivet brev till den brevvän jag en gång hade vid baskisk kust. På spanska, om jag minns mina glosor.

Sätt mig på hästryggen på en bredryggad arbetshäst som själv får bestämma vägen genom mörkgröna skogen.

Packa mig en matsäck och lägg en kikare i ryggsäcken; jag har hört en sparvuggla ropa vemodigt inifrån skogen i gryningen. Jag vill se vem hon är.

Do your practice and the rest will come

2/3/2024

När jag var tolv år köpte jag en bok om Yoga hos en av stadens två bokhandlare. Det var tidigt 70-tal och på den tiden fanns det både ett ’levande centrum’ och som sagt två fysiska bokhandlare med årsringar och visst historiedamm på hyllorna. Det var en liten evighet före de externa handelsområdenas och e-handelns tid. Här hade jag tidigare köpt alla mina Kittyböcker och de om ’Britta och Silver’ (en genomgod ridtjej och hennes ponny). De flesta presenter till kompisar och kusiner kom också från ungdomsavdelningen här.
Doften av papper och linneomslag, tyngden av en bokrygg i handen. Förväntan på ett möjligt läsäventyr. Så långt har det här inte mycket med ledarskap att göra förutom en sak. Vikten av att läsa. Läsa om allt. Läsa både om sådant som intresserar dig och om sådant som du hitintills inte visste var någonting för dig. Det är ett starkt tips om du vill bli en bra ledare och en bra människa. Vidga omvärldsbilden, dyk i poesi, skola dig med de gamla grekerna och de nya unga, ifrågasättande författarna. Och observera, jag talar inte om ledarskapslitteratur och böcker i personlig utveckling, jag pratar om all litteratur.
Hursomhelst tolv år gammal hittar jag en enkelt tryckt och ganska tunn bok om yoga. Utseendemässigt var den långt ifrån dagens moderna färgexplosioner med vackra och kända yogamodeller fotograferade i kvällsljus på klippor nära havet. Det här var svart/vitt 70-tal med yogautövare i träningsoverall varvat med tecknade illustrationer där de olika yogaställningarna demonstrerades. En bruksanvisning i yoga helt enkelt. Jag vet inte varför jag tyckte det här verkade intressant. Det måste ha funnits någon form av yogatrend i tiden som jag uppfattat, kanske hade jag sett Beatles på bild i någon indisk yogamiljö. Ett reportage? En nyhet, en glimt? Jag hade i alla fall mig veterligt, aldrig träffat någon som höll på med yoga. I min familj visste man inte var det var. Yoga vadå? Yoghurt? Det sista var tillräckligt nytt hemma hos oss, och åts av de mer vågade tillsammans med ”hälsoprodukten” Start, en snabbt socker- och insulinhöjande müslimix med socker som första ingrediens och så lite havre som sockret skulle fästa på. Nej, det här var inte yoghurt, det var yoga. Jag längtade efter att testa de mer avancerade yogaställningarna i boken och jag ville göra det grundligt och börja från början.
Och min bok började med Sawasanas – dödens ställning.
Så här låg jag nu på golvet hemma i villans tvättstuga i källaren (störst chans att få vara ifred här) och skulle börja min yogaträning. Beskrivningen av positionen var att man skulle ligga maximalt stilla och hela kroppen skulle vara totalt avslappnad, texten beskrev hur man i tanken skulle gå igenom kroppen uppifrån och ner och sen komma till ett djupt avslappnat och mycket stilla tillstånd. Det stod också att det var den viktigaste yogaställningen av dem alla. Så jag övade. Praktiserade och försökte. Att uppnå den där stillheten, den som stod att finna i ’dödens position’.
Jag hade gjort svåra saker förut, hoppat med häst, voltat på plint och på riktigt, livräddat en medvetslös man ur en swimmingpool. Jag hade lärt mig ett främmande språk, alla positioner i klassisk balett och lite slarvigt, men ändå, några scouttricks och andra färdigheter. Jag sjöng i kör, passade småbarn och var en hejare på att räkna mängdlära som var tidens stora mattetrend. Jag var lättlärd och motiverad, men det här - att uppnå ’dödens’ stilla position. Jag gick bet.
Jag blundade och stillade mig och gick igenom kroppen för min inre syn, bakom stängda ögonlock, men utan avslappnat resultat och med viss frustration. Jag kom inte vidare. Så jag fick nöja mig med några andningsövningar (in genom vänster näsborre, ut genom höger osv) och det otillfredställda stillaliggandet där på golvet i husets lugnaste rum.
Eftersom jag liksom inte kom förbi det där första steget i boken, så la jag så småningom yogautövandet på hyllan. Senare i livet har jag tagit upp yogan igen, nu med lärare, mjuk matta och en kunskap om var någonstans Sawasanas hör hemma i ett yogapass. Den hör hemma allra sist. Efter fysiskt ansträngande positioner ska man stilla sig i den avslappnande ’dödens position’ där ska de tidigare ställningarna integreras och man slappnar av djupt. På mina yogapass idag ligger vi stilla utan större åthävor och jag älskar Sawasanas och längtar alltid dit efter de fysiskt hårdare positionerna. Men som sagt, den hör hemma sist. Att den stod först i min 70-talsbok, var säkert bara för att betona dess stora betydelse, att alla ansträngande, avancerade yogapositioner till trots, så är den det mest avgörande, att kunna stilla sig och låta det man gjort få integreras i kropp och själ. Kom ihåg, yoga är inte bara ett ’gymnastikprogram’. Här finns själ och ande, mjuka leder och långa muskler sida vid sida. Djupandning och djupdykning.
Det finns mycket att lära från yogan även i ledarskapet, som att komma ihåg att andas ordentligt till exempel. Det kommer man ganska långt på. Att andas djupt, att låta saker passera utan att gå igång på oväsentligheter. Att vara uppmärksam på vad som händer, både därute utanför mig och inne i kroppen. Ta tillvara på kroppens signaler och den information som finns där. Om det inte ’känns’ rätt med affären eller hanterandet så är det kanske inte heller rätt. Använd informationen du har inom dig och fråga andra, testa och kolla innan du tar beslut. Det finns inget facit, du behöver hitta ditt sätt. Känn dig själv och känn ditt folk, känn dina medarbetare och gilla er alla. Floskligt, men sant, det funkar inte annars. Tillit och förtroende växer i relationer som finns och fungerar. Där man är ärlig och sig själv och respekterar den andra på samma vis.
Ett ord på vägen jag fått med mig från yogan är Do your practice and the rest will come. Öva, så ger sig det andra. Vi vet ju att vi måste öva för att bli bra på något. Först och främst för att överhuvudtaget lära oss något nytt. Allt vi kan har vi övat på, vi har tränat. Gång och prat och stil och recitation av fransk poesi eller ekonomiska analyser. God matlagning. Det krävdes övning på vägen dit, eller hur? Inom idrott och forskning och studier förstår vi att vi måste lägga ner massa tid och kraft på just övning. Träning för nya färdigheter, skickligheten kom inte av sig själv. Medfödda gåvor kan vi ha men även dessa utvecklar vi oftast genom att faktiskt använda dom. Mycket och ofta.
Begreppet 10 000 timmar har blivit allmänt känt, alltså det faktum att det inom alla möjliga områden krävs 10 000 timmars träning för att bli riktigt bra på något. Fiolspel, programmering, latinsk översättning, längdhopp, dressyrridning, nyckelharpstillverkning… you name it. Vi accepterar detta och vet att hur bra talang du än har inom ett område, fina gener, gynnsam miljö och så, så måste du ändå öva ’a lot’ om du vill bli riktigt bra på det. Eller bara för den sanna glädjen skull, att verkligen kunna mästra något, testa sin gräns för hur bra jag kan bli inom detta område. Så idrottskvinnan springer och hoppar i ur och skur, yogamannen kliver upp på mattan varje morgon, oavsett vad. Författaren skriver så pennan glöder och datorn havererar. Kirurgen opererar från morgon till kväll och operasångaren sjunger tyskt och italienskt och alla skalor som finns däremellan. Inte ibland. Inte när de får lust, ingivelse eller inspiration. Ska man bli bra på det, ska det göras. En enkel logik som det är svårt att protestera mot.
Men ledarskap hur ser vi på det? I allmänhet? Ärligt nu!
Vi förväntas liksom bara omedelbart kunna det - göra det, vara bra på det. Vi blir besvikna på både andra och oss själva om det inte omedelbart sitter. Att det perfekta medarbetarsamtalet sitter, att konflikthantering av en gammal ärvd härd sitter. Att hantera en grupps färd gemensamma färd framåt mot ett mer eller mindre känt mål sitter. Att ge professionell återkoppling, att omsätta planer och visioner i praktiken i människors vardag, att stödja, utveckla, stoppa, besluta, lyssna, skapa delaktighet, ge förtroenden, delegera, säga ifrån… Att det bara sitter. Det förväntar vi oss faktiskt oftast. Eller i bästa fall tror vi att en tvådagarskurs i ledarskap ska lösa det och göra mig till en lugn, trygg ledare som sover gott om nätterna och har allting på plats. Att det är något fel på oss för att vi inte satte bollen zlatansnyggt i målet idag, bara för att vi fick en plats i laget igår.
Men hallå, verklighet ropar till oss! Du måste öva och träna. Precis som din pianolärare sa till dig i skolan så ger övning färdighet även här. Samma naturlag råder. Vill du bli bra på svåra samtal – måste du ha dom. Ta dom. Välkomna dom. Trots handsvett, hjärtklappning, frustration och otillräcklighetskänslor. Det är inte genom att gå tillbaka och göra det du redan vet att du är bra på och trygg med som du utvecklar färdigheten i det nya. Det är inte genom att prova en eller två gånger och sen istället dra dig tillbaka till din expertroll, den vana medarbetarrollen, fackrepresentanten eller liknande som du går vidare. Jag vet hur stor kraften är tillbaka till det där bekväma. Men här är övning och uthållighet en magisk nyckel, ’a must’ för att utvecklas. Att stå emot den impulsen som i praktiken inte för dig en centimeter närmare ett gott ledarskap. Både du och ditt företag eller din organisation blir utan ledarskap om du inte kliver in i det nya och tränar. Och avsaknaden av (gott) ledarskap är en stor risk i våra verksamheter idag. Det krävs massa modigt, gott, utvecklande ledarskap som hjälper oss att kliva ur gamla spår och hitta nya livsviktiga vägar och strategier - viktiga både för affärer och för samhälle, miljön och för jorden. Att vi både kan tänka, göra och skapa nytt och hålla i det. Att vi står emot dragningskraften till det gamla som vi måste sluta göra. Ledarens viktigaste uppgift, att skapa förutsättningar för människor att våga ta steg mot det nya. I din verksamhet och i världen. Det finns inget facit - fatta att mod behövs. Även i din del av arbetslivet eller den ideella världen, på din vårdavdelning, i din start-up eller i din förening.
’Do your practice and the rest will come’ – ett dagligt övande av ditt ledarskap kommer att göra dig bra på ledarskap. Jag lovar.
Du kommer att bli bra på kommunikation om du kommunicerar.
Du blir bra på feedback om du ger och tar emot feedback.
Du blir bra på konflikthantering om du inte duckar utan hanterar det som skaver och pyr under ytan.
Och så vidare. Du fattar.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018