VICTORIA CARLBAUM
  • Texter
  • Bilder
  • Om

Mer! Mer! Mer! Om hjärnan, tiden och beroende

17/1/2023

0 评论

 
Bild

Neurobiologen och författaren Robert Sapolsky som hyser viss stjärnstatus hos både hjärnforskare och populärvetenskapsintresserade säger något som fastnar hos mig i ett nytt avsnitt i programserien Din Hjärna på SVT. Han, alltså Sapolsky, säger ungefär så här där han sitter framför sin datorskärm i en av Kaliforniens smarta Valleys, om kruxet med det mänskliga dilemmat ”Det som var fantastiskt och fullkomligt underbart igår, är det man anser sig ha rätt till idag och kommer inte att vara tillräckligt imorgon”. Det här avsnittet har underrubriken - Beroende och serien Din hjärna presenteras av svenskarnas egen favoritpsykiater, Anders Hansen. Sapolsky, han är professor vid universitetet i Stanford, så nu vet du det också och vi har klarat av nödvändiga bakgrundsfakta.
   Tillbaka till beskrivningen av det mänskliga dilemmat – det som var fantastiskt underbart igår, anser vi oss ha rätt till idag och imorgon förväntar vi oss MER. Det som är oss givet idag kommer inte att vara tillräckligt imorgon. Alltså, samma sak eller händelse upplevt i tre olika tidsperspektiv, igår, idag, imorgon, kommer att ge oss olika upplevelser. Så stor skillnad det kan vara, så mycket tillvänjning och avtrubbning våra hjärnor och signalsubstanser är med om när vi går från att få något för första gången till att vilja ha mycket mer. Underbart blir legio och legio blir jaså och jaha. Och där står vi med vår otillfredställelse och ständiga önskan om ”mer.” Mer, oftare, större, bättre, godare, flera, oh yeah! Vi reser längre bort, hoppar högre, tränar hårdare och bokar leasingen av en riktigt fet bil med extra allt redan innan årets löneförhandling har startat.
   Fler soltimmar, längre sandstrand, kallare drinkar, öppna en kran och ge mig MER, tack! Mer av allt. Festcigaretten blir med tiden rökhosta och det glittrande festglaset med champagne blir till daglig Cava och tungan talar sluddrigt över den kladdiga glaskanten. Sötsaker, mat och alkohol är gott och ljuvligt till en början men kan obemärkt gå över från lyx och förväntan till griniga beroenden via ökad tolerans och en sugande känsla med rop i kroppen efter ”mer, fler och oftare’.
   Eller som vi som uttalat har brottats med egna beroende vet av gedigen erfarenhet – vi vill uppleva den där härliga känslan som vi upplevde första gången igen. Då när allt var nytt och förundranseffekten stor. Vi vill återuppleva jungfrukicken. Vill att smaklökarna ska åka karusell i munnen som vid den allra första portionen chokladmousse och att vi ska få känna den varma, mjuka lulliga yrseln som en lätt sangriaberusning gav oss på den första guldsoliga charterresan. Vi vill uppleva spänning som när Indiana Jones för första gången svängde sin äventyrspiska på vita duken.
   Jag kan en del om det här efter en herrans massa år med ett välutvecklat sockerberoende. Jag har också nosat på hur det känns att vilja proseccoskåla flera dagar i veckan och även om jag aldrig testat tyngre droger så lovar jag att jag har gedigen beroendeträning och att beroendets fula ansikte är svårt att slita av sitt förhoppningsvis naturliga fejs som finns därunder.  
   Och även om jag numera kallar mig för en hyfsat tillfrisknad beroendeperson så vet jag att faran ändå alltid lurar där i bakgrunden om jag inte håller medvetenheten kring drogen högt och alert och gör det jag ska för att hålla mig på den drogfria vägen. För hjärnan vill gärna droga om den fått smak på det. Gårdagens Wow vill den uppleva igen. Helst med ännu större bokstäver idag och imorgon förväntar jag mig ett SUPER-DUPER-WOW i känslomaskineriet.
Det här vet alla smarta IT människor i Palo Alto som designar algoritmer direkt anpassade för dig och ditt sugande köpbeteenden i den digitala världen. Öppna din lap-top eller telefon och du ska få ett erbjudande du inte kommer kunna stå emot.
   En bra mobiltelefon idag har en otillräcklig kamera imorgon, ett medelrafflande veckoavsnitt av en tv-serie på SVT står sig slätt när jag kan binge-titta på alla säsonger av ett ultrarafflande spiondrama på valfri streamingtjänst imorgon. En kärleksrelation känns okay men jag undrar om den inte kunde vara lite bättre. Efter ett par säsonger av datingprogram med olika granna hunkar och utdelande av blodröda rosor till topp-trimmade baddräktsmodeller och lika många säsonger med svajpande på Tinder, så behöver jag verkligen byta livskamrat. Det här jag har håller inte, jag behöver en super-duper-power-mate. Han som var bra igår, är medioker idag och nästan helt hopplös imorgon. Att jobba på en relation är en långsam och slitig syssla, att ”svajpa” fram en ny vän kan ge en snabb belöning.
  Dopamintillvänjning i hjärnan av allt det nya och proffsiga och glammiga som sköljer över oss likt ett nytt väldoftande sköljmedel från Unilever med glitterskum och ever-lasting-super-duper-effekt. Det egna må-bra-hormonet oxytocin krymper och en vanlig sketen solnedgång med han-den-gamla-vanliga och en småfräsch räksallad känns… sådär och står sig slätt i jämförelse. Skärmberoende, ständig uppkoppling, snabba kolhydrater, vin, shopping och spel blir en hinna mellan oss och det som varit våra känsloliv och en numera till historien förpassad förnöjsamhet.
   Det gäller att planera och ligga i och hålla sig ifrån de värsta fällorna om vi vill komma helskinnade ur det som Sapolsky kallade det mänskliga dilemmat. Vi bör vara väldigt försiktiga med vad vi strävar efter i det som vi kanske tror är jakten på lyckan, för enligt Sapolsky så handlar det inte om jakten på lyckan utan om lyckan i jakten och att fatta det och planera därefter kan hjälpa oss att ha realistiska förväntningar och att fundera på vad vi är villiga att offra för att få det vi strävar efter.
   Att leva med frågan hur vi gör för att aktivt gå emot den ständiga strävan efter nästa höjdarupplevelse kan kanske hjälpa oss att sitta kvar på stranden och se solen gå ner över närmsta medelsnygga insjö tillsammans med vår alldagliga existerande partner. Kanske kan jag se honom eller henne i ögonen en stund samtidigt som jag klappar hunden i den toviga pälsen eller så hinner jag kanske prata klart med mitt barn om något som hon försökt säga ett tag.
   Det är såklart inte fel med mänsklig strävan och upptäckarglädje, vi hade aldrig varit där vi är idag utan våra nyfikna ”vill-mera-hjärnor”. Men samma hjärnprocesser ställer också till det för oss och för planeten. Mindre beroende och mer verklig närvaro vore inte så dumt, ifall vi skulle få till det medan tider är.

0 评论

En nästan bortglömd dag i Salzburg

7/1/2023

2 评论

 
Bild

Vi hade startat tidigt från radhuset i München och fyllt bilen med lämpligt antal människor och några användbara tillbehör. En barnvagnssulky för lillebror, en påse äpplen, ett par extra tröjor för det är vår och den kan vara lite oberäknelig vid kanten av Alperna alldeles i början på Österrike. Hela familjen är med och grannen, som också är min tyska bästis, Isabella ska hänga med på dagsturen. Vi kan vara på väg till Innsbruk för att få nya stämplar i våra pass, och Salzburg kan vara ett sjungande stopp på vägen, eller så hade den här turen Salzburg som alldeles eget mål. Mitt minne sviktar, det går inte att säga helt precist. För utflyktsturerna var många till bergsmiljöerna som tog andan ur en, det där året vi bodde ’på kontinenten’. Året då pappa sagt upp sin tjänst på Aftonbladet för att frilansa som fotograf i kommande OS stad och familjen hade packat ner sina liv i resväskor, solbagar och EPA-kassar och stuvat in det som gick i nyköpt Volkswagenbuss. Pappa hade hyrt ett möblerat radhus i samma stadsdel som Olympiastadion i München och nu skulle lyckan provas här på plats.
Allt hade packats upp och in i radhuset i Moosach och vi hade omedelbart vid ankomst börjat att tillämpa våra dagsis-tunna tyskkunskaper.
   Med ordbok i hand hade syrran och jag gått ut till lekparken utanför vår port där kvarterets små och mindre människor samlats. Vi hade pekat och slagit i ordboken, skrattat av nervositet och nybyggarglädje och tiltade våra hjärnor med påbörjad intensivträning av det språk som nu i ett års tid skulle bli vårt vardagsspråk.
   Vi skulle skrivas in i tysk skola, gå på tyska kalas, läsa tyskt och skriva skönskrift med reservoarpennor i skrivböcker med vackra omslag. Vi skulle helt enkelt bli så tyska det bara gick att bli under den närmast uppskattade framtiden. Bakom oss hade vi lämnat, vänner och familj, mormor, kusiner, klasskamrater och grannar. Vi hade rest över Skagerack och kanske över Stora Bält och vi hade ätit inplastad mat i Travemünde. Vi hade sagt hej, hej till allt och alla och vi hade varsin stor sorg i hjärtat över att ha lämnat våra två hundar kvar hemma i Sverige. Pontus hos min bästis Evas familj i Borlänge och Lotta hos farmor och farfar i Falun. Det här var på den tiden som karantän i evigheter var legio för husdjur och det omöjliggjorde en sådan här utlandstid för en hel familj som inkluderade dom med päls. 
   Men den här dagen när vi ska på utflykt till Salzburg, är vi sedan länge på plats i Bayerns huvudstad. Vi har hittat våra nya roller som ’svenskarna’ i kvarteret och som protestanterna på den katolska skolan. Pappa fotar och far tillsammans med Aftonbladets skrivande journalist och mamma lagar mat och packar matsäckar. Vi skriver brev till dem därhemma och konstaterar stolt att vi numera står med i den lokala telefonkatalogen. Både telefon och katalog var livsviktiga verktyg för en frilansande fotograf om några jobb skulle kunna rulla in och familjen skulle få mat på bordet.
 Telefonen ringde ibland och vi hade allt som oftast ganska bra med mat i skafferiet. Det fanns en viss osäkerhetsfaktor, det ska erkännas, och ibland tog det kanske lite väl lång tid innan pengar kunde överföras från tidningsvärlden i Sverige till det tyska bankkontoret i vårt kvarter. Men när pengarna kom var det grillad kyckling, wienerschnitzel och nybakade Semmelbrot på stora fat som gällde. Milka mjölkchoklad eller Rittersport marsipan därtill och all väntan var glömd och förlåten.
   Jag förskönar säkert men matminnen tenderar att vara ljuva.
Därför minns jag också den här glassen i Salzburg. Kullerstenar och höga berg, ett vilt forsande ljusblått vattendrag genom stan. Fotografier på Julie Andrews som nunnan Maria i ’Sound of Music’ i skyltfönstren, apfelstrudel och souvenirsjalar i mångfärgat siden.
​  Pappa fotar oss i svartvitt där vi stannat i steget på Getreridegasse. Jag tror jag valt smaken hasselnöt på min glass och fått den toppad med nyvispad grädde, Isabella och Eva har jordgubbssmak i strutarna och mamma kanske vanilj.
Min kappa är gul som solen och ganska rejält urvuxen, den har liksom blivit en jacka. Skorna är slitna och byxan kort, solen i nacken och den här dagen är inte så mycket märkvärdigare än att vi ska styra kosan hemåt mot München om en liten stund igen. Glass och sol i Salzburg, året 1971 och ögonblicket fruset av en frilansfotograf som provar lyckan på kontinenten. Det är ett år kvar till OS, och ett års avstånd till Sverige.

2 评论

    Om mig

    Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
    Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
    När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

    Arkiv

    Juni 2025
    Mars 2025
    Februari 2025
    Januari 2025
    December 2024
    November 2024
    Oktober 2024
    April 2024
    Mars 2024
    Februari 2024
    Januari 2024
    December 2023
    November 2023
    Juli 2023
    Maj 2023
    April 2023
    Mars 2023
    Februari 2023
    Januari 2023
    December 2022
    Oktober 2022
    Augusti 2022
    Februari 2022
    Augusti 2021
    September 2020
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Maj 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Oktober 2018
    Juni 2018
    April 2018

Texter     |     Bilder     |     Om

© Victoria Carlbaum 2018
  • Texter
  • Bilder
  • Om