Tretton år tror jag visst att jag var

​

Min cykel är slarvigt parkerad mot ett rabatträcke utanför porten till bostadshuset på Röda vägen i hemstaden. Mina steg är ruskigt snabba både uppför och nerför trappor av sten och betong.  En rosa angorapolo värmer min unga tonårshals lite väl mycket och en medaljong i tveksamt guld som hänger á la mode, över kanten på polokragen. Medaljongen är norsk och jag har fått den efter mormor, den har en liten emaljbricka med svagt rosa rosor på kvist.
Jag springer i en massa trapphus på Hagalund och delar ut reklamblad inför Barnens Dag. Förtjänsten går delvis till någon förening som jag är relativt löst förankrad i. Eller kanske minns jag fel och detta var ett första sommarknäck med pengar till min alldeles egen plånbok. Eller portmonnä som det handlade om på den här tiden.
 
Något senare ett Barnens Dag i sommarvarm Folkets Park, jag har scoutskjorta och snusnäsduk i halsen, alltid redo. Redo för ett nytt landskap av tonårstid och okända vatten. Skjortan är bara ’till snyggt’ och ska inte förväxlas med verkliga scouters uppriktigt kristna och naturnära gärningar. Jag har lågstrumpor i gympadojor och aprikosfärgad kjol med mycket vidd i tyget. Tror jag tänkte 50-tal när jag såg mig i spegeln i villahallen i Övre Tjärna.
 
En doft av sockervadd och varma popcorn, karuselljud och kulörta lyktor mellan björkarna i den lilla ravinen i Borlängefolkets egen park. Det är augustikväll, mörkt och ljumt. Jag har cyklat på min mellanblå minicykel av märket Maraton över Sportfältet, Bullermyren och Hagalund för att komma hit. Hur länge får jag vara ute? Vet inte. Kommer jag att hålla mitt löfte om vilken tid jag ska vara hemma? Knappast.
 
Jag gör lite som jag vill och jag har lite pengar på fickan. Egna pengar från trappspringet med reklambladen, remember. Åker karusell (marginellt) – äter karamell (måttligt) och i lite större mängder blandat smågodis och Marabou mjölkchoklad. Tittar på killar från andra stadsdelar, ja, till och med från Falun,  och känner varenda pubertetshormon i kroppen min som sprattlar i karuselltakt och utlovar en spännande framtid.
 
Det händer inte mycket, men mycket är nytt. Barnens Dag på dagtid var bekant för mig. Då, för en evighet sedan hade jag haft cowboydress och varit med i utkanten av Barnens Dag paraden. Nu, är det annorlunda. Nu är det kväll och jag är hela tretton år, ska börja sjuan endera dagen och allt, precis allt är nytt. I början på sommaren hade den nybildade gruppen ABBA spelat här på folkparksscenen och lite senare ikväll är det självaste Ted som ska uppträda.
 
Så mycket är oprövat, så mycket lockar. Jag behöver inte resa över haven för att hitta det nya, det vågade och det löftesrika. Jag behöver bara cykla över Sportfältet och ge mig ut i kvällen för att komma till min nya värld. Herregud, att stå där i sommarmörkret och ha allt framför mig. Sicket liv, sicken kväll, vilken resa.