Tandläkarsentimentalitet

Min tandläkare ska gå i pension och jag börjar genast sakna henne fast det egentligen var länge sedan vi träffades. Jag är inte dum, såklart har jag fattat att hon, precis som andra, har rätt till pensionerade dagar. Så beskedet från receptionisten, på den nya tidens klinik som min tandläkarmottagning har förvandlats till, är ju egentligen inte överraskande.
   De senaste tio åren har jag knappt sett min tandläkare, det är tandhygienisten som gjort de årliga undersökningarna och tagit röntgenbilder. Men ändå. Tidens gång slår mig i magen med den sentimentala släggan av förgänglighet och jag fylls av ett vagt vemod och en diffus ’time-passes-känsla’ där jag står i andra änden av den telefonledning som inte har det minsta av ’ledning’ över sig. Men ändå. Vi blir äldre, vi lägger av, folk försvinner, tandläkare checkar ut.
   Jag var 26 år när jag började gå hos min tandläkare. Vi var unga, vi blev gravida. Inte med varandra såklart, men det har hänt att jag låg där i tandläkarstolen med magen så högt i vädret att den krockade med tandläkarstolens lilla bricka för undersökningsinstrument och tandläkaren satt där med munskydd och tandskrapa och lika stor gravidmage hon, helt nära min högra kind. Jag var 26 och återinflyttad i min gamla stad och hon var nog också ganska nykommen i bygden. Det blev årliga kontroller, några lagade hål, en för tiden obligatorisk bettskena för nattbruk och sedan, på mitt egna initiativ en sanering av de kvicksilverfyllda amalgamlagningar som folktandvården petat in i munnen på mig på 70-talet.
   Godis och socker och amalgam. Hej och hå, det var då. Tiden har gått, nu åkte den silvergrå massan ut ur munnen och skyddsåtgärder vidtogs vid genomförandet. Alla bär skyddsglasögon och andningsvägarna skyddas av gummiduk vid saneringstilfället. Tiden har gått och tänderna håller och nu sitter jag här på min skrivbordsstol och tidens gång ur ett tandvårdsperspektiv biter mig i nacken. Den lilla familjära tandläkarmottagningen har blivit uppköpt och ingår nu i en stor koncern med engelskt namn – ”Vi finns över hela riket” - och en ny icke namngiven tandläkare kommer strax att stå till min tjänst, utlovar den okända rösten från centralbokningen in i mitt telefonöra. Min tandhygenist visar sig också ha slutat och mottagningens hjärta Ulla, som i alla år skött allt utom patienternas tänder på mottagningen, verkar också ha försvunnit med sköljvattnet.
   Men vad är det med mig, får man sörja sin tandläkare, är detta normalt? Jag fattar, förstår att tiden den går och vet ju att ny och bra tandvård finnes på mycket nära håll från min bostad. Men ändå, hej och hå, förgängligheten bet mig som sagt i nacken. Denna gång med ett grinande vitt bett, sprunget ur ren och skär tandhälsa.