Om stillhet och promenader

Ack huru svårt och så vidare. Det visste jag ju redan - att jag har ganska svårt för att ’bara vara’. ”Meditera två gånger om dagen i tjugo minuter” - det kan rädda ditt liv. Jag vet. Jag tror på det. Men att gå från vardagens brus och livslång träning i sysslofullhet till ett indiskt mantra som enda sällskap i huvudet två gånger tjugo minuter (sic!) dagligen - det ÄR en omöjlighet. Sic igen. Man kan inte säga att jag inte provat, inte försökt för det har jag. Jag har försökt stilla mig och ’bara vara’. Blivit frustrerad. Känt mitt pyttelilla tålamod resa sig som en stegrande häst mot både mantran och mjuka amerikanska meditationslärarröster som opererar sig in i hörselgångarna via marknadens senaste headset. Samma headset eller AirPods som nyss gav upprepade nyheter, uppretat poddprat och hyfsat väl upplästa ljudboksljud i öronen. Den hyllade Mindfullnessen har gått nästan samma väg för mig. En kort och snabbt uppgiven väg, en återvändsgränd som fört mig ut i tillvarobruset igen med raketfart.

Det gick bättre när jag var yngre och tiderna annorlunda. När världen inte var lika full av distraktioner, informationer och bärbart entertainment. Då kunde jag lyssna på kasettband med avslappningsövning av Barbro Bronsberg (”…andas in och se hur spegelytan på sjön stillar sig…”osv) eller fullskalig yogarelax med Yoga Nidra på bruten svensk-indiska (”…Jag tänker, jag är, jag gör Yoga Nidra…”). Men kassettbanden brast och det hann aldrig manifestera sig som verkliga verktyg och vanor i mitt liv. Nu hittar jag en enminutsmeditation i applikationsdjungeln - heja jag provar! Men för att komma dit måste jag ratta mig in i applandskapet i min mobila mini-me-Iphone och in genom appföretagets låsta och olåsta möjligheter och erbjudanden. Det betyder att startsträckan är lång och tillfällena till avhopp och irrfäder, från min sida, blir så många. Den stilla minuten lyser med sin frånvaro.

Det känns som att det närmsta jag kommer meditation, stillat sinne och urkoppling är när jag går. I mina många, långa och dagliga, promenader. Mina promenader var mitt hälsofort, mitt Shangri-La. Men detta Shangri-La har fått sig en törn och är just nu hotat. Jag har varit på besök hos fysioterapeut nummer två, för en second opinion. En lite väl lång vårpromenad om 28 000 stegs i mitten av april i nya skor har fått konsekvenser, en inflammerad hälsena har spökat sedan dess och hindrat både glädjeskutt och spontandans och dessutom smärtat rejält när jag gått nerför trappor. Men jag har inte haft några problem att promenera på plan mark. Jag har fortsatt mina promenader på det sätt som vi människor är skapta för att ta oss fram på - upprätta på egna fötter - utan elsparkcyklar och bilfåtöljer.

Det har gått flera månader och jag har alltså inte blivit bra i hälen trots tejpning och mjuka skor. Nu uppenbarar sig stillhetens svårighet för mig i ny och uppdaterad form. Fysioterapeutens ordination är enkel och brutal - inga promenader. Det blir en utmaning. Att promenera, att gå, att vandra, att ta sig fram till fots - det är inte bara något som jag gör utan jag ÄR promenader. Jag promenerar, jag går, jag släntrar, jag ilar fram och periodvis i livet har jag också sprungit. På egna ben, på friska fötter. Nu efter flera månader av ömmande häl och viss hälta, säger alltså den andra fysioterapeuten jag besöker att jag ska begränsa mina steg och sluta med promenader tills hälen är läkt. Hur lång tid kan det ta? Klart svar finns ej men jag förstår att det kan röra sig om många månader. Hälar är inte att leka med. Eller, visst är hälar till för att leka på, bara de är hyfsat intakta. Studs och dans och långa steg, spring i trappor, jaga hund, jaga barn, prova dansa shuffle eller snabba danssteg med gung i lindy hop. Sådant jag vill.

Nu måste jag tydligen ta vilorådet på allvar för jag börjar känna mig aningen desperat. Medicinen för att vänta ut hälsenesinflammationen är - att inte gå mer än 5000 steg om dagen, göra 3 x 15 kontrollerade tåhävningar och inte utsätta hälsenan för något tryck. Vila. 5000 steg bränner man av som en raket om man så bara alldeles minirimligt går omkring lite på kontoret, sköter ett hushålle eller bär omkring på lite prylar i stadsvåning, hus eller koja. Det går fort och förbrukas redan tidigt på eftermiddagen om ett kort besök i snabbköpet (wow 70-talet tittar in i mitt ordförråd) blir nödvändigt. Jag känner mig fastbunden, husarresterad och frihetsberövad. Ska på ett möte i andra ändan av stan ikväll och såg fram emot en timslång walk i kvällssolen, men det blir buss och tålamod och insikt om kroppens vissa bräckligheter. Vet att detta är en petitess i otroligt många jämförelser men det är ändå mina hälar som bär mig på denna jorden och som likaväl bär min identitet som en som går, en promenör, flanör och vandrare. Mina promenader definierar mig och jag ställs inför en ny spelplan när jag inte ska gå utan försöka vara stilla.
Vila, andas, lugn, tålamod, meditation och så vidare.
I can. I will.
Gåendet har sin tid, stillheten har sin.
​Kommer tid, kommer gång.