Bonnie väntar på Alice

Det är fyra och ett halvt år sedan Alice lämnade jordelivet. Hon blev tretton år och det kändes i hundägarhjärtat som en alldeles för kort livstid men för en mellanstor hund får det nog sägas vara ganska normalt och vi, hennes människofamilj, var naturligtvis innerligt tacksamma för den tid vi fått med henne. Nu har hennes yngre syster och vår populäraste familjemedlem Bonnie kommit till hundlivets sista fas och jag vill gärna tro att Bonnie börjat vänta på sin syster och bästa kompis som senast försvann ut genom ytterdörren i augusti 2019. Jag vet att jag är naiv, sentimental och lite fånig men det är ändå en tanke, en hypotes som man väl kan få anta en stund när tiden är tuff och sorgen för kommande förlust vibrerar i bröstet på en.
   Bonnie, sexton år och fyra månader, ligger nu ofta och tittar mot ytterdörren med en vakenhet och uthållighet som inte liknar något jag sett tidigare och jag leker med tanken, den ger någon form av barnatroströst att Alice skulle vänta där på ’andra sidan’ på Bonnie. I min hypotes har Bonnie inte glömt sin Alice. Hon kommer såklart ihåg sin bästa vän, sin kamrat och vapendragare i hundarnas rike. Alice med den varma lockiga pälsen som doftade ris och popcorn. Alice med blicken som hasselnöt och honung, med egen stil och social kompetens. Alice och Bonnie älskade oss människor öppet och villkorslöst, men mest av allt var de glada i varandra. Tio minuters åtskillnad kunde resultera i homecoming-yra med transatlantiska ovationer. Alltså svansar och kullerbyttor, kel och vildaste lek. Flyg i möbler och hopp i ben.
   Nu tänker jag att Alice vet att Bonnie är styvbent och stel och dras med ett par otrevliga tumörer. Jag tänker att Alice väntar att Bonnie ska komma ganska snart.
Bonnie ligger och vilar och kollar på stora jättestora äkta mattan från Österlandet i det som blev hennes hem på jorden. Här har hon utsikt mot hall, vindfång och ytterdörr. Jag tror hon hör Alice smyga och mjukspringa därute i trädgården under ekar och lönnar, jag tror hon ser Alice sitta under jasminen vid tiondehärbret tittandes mot huset och verandan. Jag tror Alice har koll på Bonnie under hennes allt stelbentare promenader på vinterns uppskottade stigar och gångar på gården där Bonnie gör sina allt kortare rastningsturer. Snön är kall och djup och Bonnie vill snabbt in för att få mer morot, mer mat, mer gurka, fler ägg och annat som kan delas ut ur skåpen bara för att man varit så duktig och hukat sig därute i snömassorna en kort sekund.
   Lagottosystrarna från olika kullar, Alice och Bonnie har varit nära varandra sedan Bonnie kom till oss i sin åttonde levnadsvecka och Alice var en långbent ettåring som överrumplad fick dela sin korg och vattenskål med denna lockiga krämfärgade lilla valp med vassa tänder och sammetsbuk. Men det blev väldigt snabbt ’dom två’. I vått och torrt i lera och sol, på strand, i stan och framförallt i skogen. Skogen här och skogen där och inga koppel, bara spring. Timme ut och timme in. Blöta bad i bäck och sjöar, pausa stilla på en filt och garanterat sova på ryggstödet till den sammetssoffa som jag hade bestämt var den enda möbel de inte fick vara i. Den som de alltid sov i, när jag inte var hemma.
   Men nu är jag här och tittar på Bonnie och ser henne ligga och speja mot dörren. Hörseln är svag och synen är grå men än dunkar hjärtat och sinnet är glatt. Hon glömmer var jag är om jag försvinner ur bild och blir exalterad när hon sedan upptäcker mig igen. Men min tro och min tanke, är att hon inte glömt Alice och att beteendet att hålla koll på ytterdörren, som är nytt och som vi inte riktigt förstår oss på, det handlar om att vänta på bästisen. För visst väntar hon väl på Alice. Och visst väntar Alice därute runt husknuten. Inte i snön och vinterkylan, nej, nej, inte alls. Alice väntar på vårgrön gräsmatta och solvarma grusgångar, hon har en genväg till vidsträckta fält. Med skuggande syrener och jasminbuskar i kanterna och med skogens vackraste bäck att hundsimma i. Där, där väntar Alice, på sin bästa vän, hon som spejar mot dörren i vintermörkret.