Sunset Boulevard

Han trodde han var vild och vacker. Hon trodde hon var ordinär.
Han hade stallet fullt av vilda hästar, hon var ganska kär.
Han hade långa ben och korta shorts, hon hade hatt med svajigt brätte.
Hon bar nyckel runt sin hals och han var faktiskt hennes sjätte.
 
Sjätte kärlek, inte wow, men full av kraft och vind i seglen.
Hon hade tittat efter honom i en park och funnit honom mitt på vägen.
Han stod bredbent, hon var kort. Hon kunde inte låta bli.
Tog honom med sig hem på måfå, lät förnuftet utebli.
 
Hon sprang höger, han till vänster. Båda hoppade rakt ut.
Vattnet tog emot och blänkte, på deras sommarbrända hud.
Hon som katten, han som natten. Viskar, pratar, smeker, tar.
 
Starka, stilla, följer strömmen, går iland på helt ny ort.
Går på gatan, håller handen, känslan av en helt ny sort.
​Knäpper knappar, stryker skjortan, kliver ur en sommarkjol.
Dofta himmelskt, stå förundrad, bredvid någon, skapligt cool.
 
Rena lakan, mjuka bädden, långt därute hörs en hund i natten.
Öppet fönster, varma händer, bortglömd häst och tappad hatt.
In i virveln, släppa sargen, åka med ett litet tag.
Spänna seglet, blotta tanden.
Hon och han när natt blir dag.