Sorgen knackar på

Sorgen knackar på försiktigt. Den tar sig in i små, små fönster. Den smyger uppför dunkla trappor och andas tyst, snett bakom överraskat öra.
Den väntar och håller sig stången medan livet går vidare och du trodde att sorgejobbet var gjort. Att krisen var över och gråten var gråten och kanske också att handduken verkligen var inkastad.
Du trodde att du var klar och att faran var över, och det kanske den också, i och för sig, var.
   Men hemma på trappen och sedan i hallen, när dörren går igen bakom dig och luften är ovanligt kvav, du lutar dig framåt och knyter upp dina skor och känner hur sorgen helt oväntat griper tag. Den står tätt bakom dig och andas dig stilla i nacken. När du rätar på ryggen igen märker du att dina ögon är våta av tårar du trodde blåst bort med den gångna sommarens torra vindar. Du vacklar och rister och sätter dig ner på den stoppade pallen i hallen. Pallen som borde bli omklädd eller i alla fall få tyget tvättat och du tänder inte lampan i hallen fast huset är mörkt. Sorgen har smitit in i bröstet på dig och du minns hur det var och du minns vad du saknar och du minns din förhoppning om det som inte blev av.
   Du minns hur det kändes den dagen när hjärtat slets ur kroppen på dig och du känner efterskalvet av skriket som vid tiden det hände kom ur din hals. Stelheten som sedan flyttade in i kroppen din, ger nu med sig och du andas djupt och länge, trevar efter tröst och röst. Saknad och sorg efter det som funnits och sedan försvann. Du famlar efter en annan framtid än den du trodde låg framför dig, framför er och framför världen. Nu har sorgen smugit in och sitter bredvid dig i hallens mörker, på en ganska smutsig pall.