FOTOGRAFENS DOTTER

Här är texten som jag skrivit till min fotoutställning FOTOGRAFENS DOTTER.
Utställningen hänger från 1 december 2023 t.o.m. 31 januari 2024 i Dalarna Science Park, Borlänge.
Utställningen är tillägnad pappa, fotografen Hasse Carlbaum 1933 – 2017 och mamma Åse Carlbaum​ 1937 – 2020, som gjorde ’allt annat’ medan pappa plåtade.
 
Jag växte upp framför kameran. Mamma fanns alltid i min omedelbara närhet och pappa fanns på en kameralängds avstånd, i den mån han nu fanns i familjelivet. Mamma var hud och smörgåsmat, potatiskok och kvällssånger ur den brandgula sångboken. Pappa fanns bakom ratten, i mörkrummet med den röda lampan, på uppdrag och bakom kameralinsen. Pappa var fotograf i Sverige under ett drygt halvsekel.
På väggen i vårt vardagsrum hängde en inramad krönika från en dagstidning med rubriken ’Min man är en kamera’ och så var det i vår familj. Mammas man och vår pappa plåtade allt som en pressfotograf kan plåta på sin nyhetsradar och därhemma fotade han min syster och mig både i finklänningar och i vardagslek. Om, låt säga den ena av oss hade stoppat ner den andra i en dockvagn och den ungen inte kom upp ur vagnen, då befriade inte pappa det fastnade barnet under dockvagnshuven. Han fotade händelsen.
När jag och pappa senare i livet är med om en bussolycka och skadade har tagit oss ur bussen som rullat nerför ett stup i nålvass kurva, då fotograferar pappa mig, ambulansfärden och andra skadade. Det är pressfotografen i honom, han kan inte låta bli. Nyhetsögonblicken skall fångas.När jag konfirmeras tillsammans med en stor samling av Borlänges femtonåringar i en fullsatt Stora Tuna kyrka 1975, klättrar pappa upp bredvid altartavlan och förevigar oss kåpaklädda tonårsmonster ur ett ganska vådligt ovanifrånperspektiv. För mig, knäböjande vid altarringen kändes det oroligt att ’ha honom’ däruppe, hängande i den flera meter höga träspaljen som omgav altartavlan, men han fick sina bilder och landade sedan säkert på stengolvet i koret.
Det är inte bara nyhetens sköna behag som lockar pappa, han lockas av att fånga ljuset, vinkeln och livet. Han var lastad med kameror och objektiv när han jobbade men närmast hans hjärta fanns en hyfsat liten Leica eller Nikon. Det var inte tekniklusten som gjort honom till fotograf. För honom var bländartal och slutartider och det senaste teleobjektivet bara nödvändigheter. Det väsentliga var att ta vara på det där ögonblicket som ’kom som en snigel och försvann som en blixt´. Och sedan att hantera dagsfångsten på bästa möjliga sätt i mörkrummet. Belysa och skugga, välja utsnitt, doppa i framkallningsvätskor, hänga upp och torka och sedan … voila! Där fanns ett resultat på torklinan. Analogt foto tog plats och tid och doftade. Det var en fysisk upplevelse. Pappas bilder blev alltid bra, ibland blev de magiska.
Den mest kända bilden blev inte oväntat den på Olof Palme med vingarna, den som utsågs till Årets bild 1965 och som kanske fortfarande är en av de mest kända av alla vinnarbilder i Årets Bild. Det är bilden av en hyfsat ung Olof Palme i sin roll som kommunikationsminister som talar vid invigningen av den nya järnvägsstationen i Borlänge. Bakom Palme hänger SJ´s emblem med både vingar och krona och Palme ser ganska stilig och hyfsat arrogant ut där i mittpunkten av det stora vingemblemet. Innan pappa valt utsnittet fanns också en toalettdörr med i vänstra kanten av bilden och en del andra störningsmoment till höger, men i mitten tronar alltså Palme mitt under kungakronan och valet av vad man lämnar kvar och vad man tar bort är, som alltid, det som gör bilden. Här bevingas kronprinsen Palme som om några år kommer att ta över kungariket Sverige och socialdemokratin efter Tage Erlander.
Senare i livet fotade pappa med glädje med digitala kameror. Då var han pensionär och hade haft en välbehövlig fotopaus, kamerorna var små (men vassa som pappa skulle ha sagt) och alltid med. Förut hade kamerorna hängt runt halsen och nu satt de fast runt handleden, alltid redo att bara slängas upp och fyras av med omedelbar verkan. Kameran var en förlängning av pappas arm och förmodligen mycket mer än så. Kameran var en förlängning av hans person, hans sätt att ta kontakt med världen och hans raison d´être.
Jag lyfter kameran när det finns en ton av något ’annat’ i en vacker bild och vill gärna fånga insidan på utsidan eller någonting däremellan. Jag älskar mellanrum. Det är ofta i pausen, hallen, skarven som vi visar oss och det är där det ’händer’. Innan och efter vi har hunnit rätta till masken, duken, rabatten och innan föreställningen har börjat.
Jag delar min blick i mina bilder och hoppas att det kan hända något i den som ser bilden. En delad blick, en kort sekund, är en möjlighet.