Chartersol och brutna ben

Det är februari, det är 1975 och jag är på helbrägdagörelseresa till Playa del Inglés och Gran Canaria. Själva helbrägdagörandet är av diffus och personlig karaktär, jag ska nämligen ´fås´ att inte vara så skoltrött, att inte vara så besvärande på väg mot urspårningsspåret i skolan och i högstadielivet. Jag ska ’fås’ att gå upp på morgnarna och bete mig lite mer välartat tonårigt än vad jag nu gjort en tid.
Jag är min egen syskonskaras första femtonåring. Mamma och pappa är oense om det mesta men delar ändå problembilden att något måste göras med mig. Jag måste gå till skolan, komma upp på morgnarna, lägga mig på kvällarna och inte vara ute på dåligheter. Det finns en önskan att ’göra Victoria great again’. Great meaning - bra hyfs, bra betyg och stort ansvarstagande i familjen igen. Hur svårt kan det vara?
    Att jag drack mellanöl och ljummet, billigt vin på tonårsfesterna hörde säkert också till det besvärliga, även om jag väl inte var påkommen med detta i praktiken. Men att pappa hade upptäckt mig med en cigarett i mungipan utanför Rivolibiografen efter att jag sett filmen Örnnästet med mina kompisar, det var i alla fall ett faktum.
   Att jag rökt cannabis ett par gånger med ett mycket tvivelaktigt gäng på stans Allhus, det hör till överkursen i det här sammanhanget, men ins-gesamt så är det nu en del röster som höjs på skolan och i familjen. Den välfungerande, smarta, snabbtänkta, fixar-det-mesta-tjejen måste fixas tillbaka till sitt ämnade ursprungsläge. Tillbaka till ordning och reda och glatt humör utan skolfrånvaro och kvarsittningar.
   Så, det ena syftet med att pappa och jag nu ska ge oss iväg på mitt livs första charterresa är att jag ska få ’komma iväg’. Reload and rewind. Ett annat är att pappa får möjlighet att resa mer eller mindre gratis med ett nystartat charterbolag från Dala Airport. Han ska fota och föreviga denna nya dalarutt till vintervarm breddgrad i Atlanten. Om jag inte minns fel så hette reseföretaget MAS-tours, håll i semesterhatten.
   Med på resan finns en något alkoholiserad reseledare och en rolig journalist med rötter och dialekt från västkusten. Pappa och journalisten kommer att utgöra ett muntert, oansvarigt och inte alltid nyktert radarpar. I dessa mäns händer ligger nu mitt uppryckningsprojekt och jag förstår om man undrar hur stora oddsen var för gott resultat. Men herrens vägar äro outgrundliga och jag förmodligen ändå ganska trött på mitt såsiga upprorsliv så en kursändring kommer faktiskt att ske efter den här resan. Fan tro’t. 
   Det är kanske lagen om hunger och mättnad och homeostas, jag vet inte. Eller så ’lägger jag bara ner’ och inser att det är upp till mig själv hur den fortsatta livsvägen kommer att se ut och att adekvat hjälp från vuxenheten kanske inte är att vänta. Mamma och pappa har fullt upp med sitt eget och ingen kunskap om ungdomars utveckling, kommunikation, psykologi eller om tryck i familjesystem.
   Men detta är en annan och mer personlig historia – nu ska vi hålla oss kvar på södra Gran Canaria för jag tänkte skriva om Bussolyckan och berätta om det som hände den där dagen när vi badat på sandstranden i Puerto Rico och skulle åka tillbaka till vår bungalow på det nyöppnade och svenskägda hotellet Sun Club i Playa del Inglés.
Nu kliver vi på bussen, nu kör vi.
 
Pappa och jag hade tillsammans med några andra dalafamiljer som reste med MAS-tours äntrat en buss i lokaltrafik på morgonen för att åka söderut på den varma vinterön till det nyexploaterade området som hette Puerto Rico. Det var väl ungefär samma sand och strand där som i Playa del Inglés men mindre folk och helt utan de nakna tyskar som fanns bakom de flesta dynerna i Maspalomasöknen. Framme i Puerto Rico solade vi och badade och hade det allmänt bra i våra sandiga solstolar. Jag hade bikini i frotté från Hennes & Mauritz och orangefärgat linne med halterneck från samma ställe. Träskor, badstrandskorg med handduk, pocketdeckare och sololja från Piz Buin som doftade kokos och hade solskyddsfaktor noll.
   Det blåste en del här nere på klipporna och pappa hade fotat mig med vinden i håret i vattenbrynet. Tempot var lugnt och vi skulle tillbaka till baslägret i vår bungalow nu på eftermiddagen. Samma rutt som vi åkt hit skulle nu göras åt andra hållet med det lokala busstrafikbolaget Salcai och om jag inte minns fel var lokaltrafikens bussar blå i den matta lacken.
   Vägen var slingrig och på sina håll gränsande den till havet. Det fanns sidoräcken ibland och bilarna tutade om det var dålig sikt i kurvor där man inte såg runt bergshörnet, för att varna mötande trafik. Det här var saker jag inte ägnat någon större tanke på vägen till badstranden i Puerto Rico, för den resan kommer ju att bli just f ö r e. Före rädsla och mitt eget uppvaknande till att allvarliga saker inte bara k a n hända en i teorin utan också i den alldeles verkliga praktiken.
   Jag är hursomhelst solvarm och kokosdoftande och saltvattensrufsig i håret när jag kliver på bussen i riktning hemåt. Iklädd endast bikini, tror t o m att det där orangea linnet hamnat i badväskan. Det var ju så varmt. Och det fanns absolut ingen air condition i de enkla lokaltrafiksbussarna. Pappa har badbyxor och någon slags frottéhandukskjol runt midjan och vi båda har träskor från Vollsjö på fötterna. Turist? Javisst.
   Det är mer trafik på bussen nu när vi ska hem och pappa och jag sätter oss på de bakre sätena och pustar ut. Det ska bli skönt att komma hem till vårt semesterhus vid poolkanten och tvätta salt och sand och olja från hår och kropp och sedan gå ut med semestergänget och äta kanarisk mat med kall och söt Sangria. Pappa visade sig ha en ganska ’avspänd’ inställning till sin tonårsdotter på glids alkoholintag här i semesterparadiset, så jag hade det ganska soft. Slut på parentes och tillbaka till bussresan.
   Chauffören kör fort och verkar stressad, han torkar sig i pannan med en servett och ligger på vägen nära bakom en mindre pick-up med höbalar på flaket. Det blir lite ryckigt och det känns faktiskt som det går lite för fort även för en femtonåring som ännu har flera år kvar innan den på landsorten obligatoriska körskolan skall påbörjas. Bussföraren gör upprepade försök att komma förbi pick-upen och jag minns att jag kände ett visst obehag där inne i den dallrande bussvärmen. Jag byter plats i bussen och sätter mig under ett öppet fönster. Här blandar fartvinden sig in med värmen innanför rutorna och jag får också bättre utsikt på vägen framför bussen.
   Vi har kommit en bit på väg men inte långt och pick-upen ligger fortfarande framför oss på den smala vägen. Vi kör in i en vänsterkurva och jag tittar ut mot havet.
   Det hörs ett skrik från en kvinna i den främre delen av bussen. Det följs av flera rop. Rop på tyska och engelska ”Nein! No, no, no! ” Och kanske hörs också ett svenskt ”… Men va faaaan!!”
Bussföraren har gjort verklighet av sin omkörningsplan och rattat till vänster allt vad han kunnat, det måste ha blivit alldeles för mycket för nu försöker han räta upp bussen i hög fart åt andra hållet och allt känns v ä l d i g t svajigt. Jag vet inte och kan inte förklara, men det kränger rejält och det känns att bussen inte längre har kontroll. Jag ser att föraren rycker och drar i ratten, jag känner farten och gunget i magen, jag håller i mig i någon slags stolpe i bussen och nu skriker många ”Nej! Noooo! NEIN! ”
   Farten avtar inte. Bussen fortsätter kränga, nu åt andra hållet, bort från mötande trafik och mot den högra vägkanten. Stopp! Stanna! Stanna! Nej! Bussen lämnar vägbanan till ljudet av plåt som slår mot asfalt och vi åker över kanten ner mot den lutande ravinen på bussens högra sida. Det borde gått fort men jag minns det som långsamt. Bussen välter och snurrar och vältrar sig på högra sidan. Glas krossas och skriken blandas med stark tystnad. Jag släpper taget och rör mig runt. Kämpar för att hålla huvudet upp och fötterna ner. Jag rör mig som en hamster i hamsterhjul när bussen snurrar i sidled på den torra marken. Upp! Upp! Upp! Inte bli nedslagen och lägga sig. Så fungerar min inre reptilreflex. Det låter och smäller i plåten och i min egen axel hör jag ett dovt brak och känner att något därinne går sönder.
   Så stannar bussen och blir liggande på sidan och det är märkbart tyst. Mina öron har lagt på ett eget lock av tysthet och jag står inne i bussen på insidan av en av dess fönsterrutor och tittar rakt mot den andra sidans fönster som är öppet. I den tysta och obekanta stunden utan referenser utan riktigt upp och ner har jag bara en tanke i huvudet.  Jag ska Ut. Ut ur bussen. Det är en bra bit upp till fönstret ovanför mig och jag har aldrig tidigare hoppat stillastående rakt upp och hivat min kroppsvikt med egen armkraft rakt upp. Men nu är det upp och ut som gäller. Upp och ut och ja, jag känner att något inte är all right i min vänstra axel men just nu är det inga problem med det. Jag ska ut. Jag vet inte om vi är nära vatten eller inte, vet inte om fler faror än den vi just nu befinner oss i väntar utanför den kraschade bussen.
   Jag är först ut ur bussen. Femton år och stark. Det finns namn för krafter som hjälper till extra i riktigt starka och svåra situationer det vet jag i mitt vuxna jag, men här i stunden vet jag bara att jag tagit mig ut och att det är tyst. Jag ropar på pappa och får inget svar, jag ser människor hoppa ur bussen och jag ser andra komma till undsättning. Bilar har stannat på vägen vi åkt av ifrån, någon kommer springande och frågar hur jag mår. Jag går runt bussen och ropar på pappa men får fortfarande inget svar. Det dunkar i min axel, eller nyckelben, eller revben och jag trycker handen mot axeln för att stoppa smärtan.
   Sirener och ljudet av en första ambulans, och strax därefter ambulans nummer två. Paniken av att inte hitta pappa byts till något annat när han dyker upp promenerandes i sin strandkjol av frotté och med ett gäng väskor i händerna Han har samlat ihop väskor i bussen och försöker se till att de kommer till sina rätta ägare. Jag gissar att jag är glad och lättad att han dykt upp. Han blöder från ryggen och kommer senare att behöva sys ihop med hajtråd efter glassplitter i ryggslut och bakdel.
   Som ett litet turistortsunder så verkar alla ha klarat sig med livet i behåll. Jag sätts i en ambulans tillsammans med en tysk kvinna som skriker av smärta i ryggen och inte kan röra sig. Vi körs till en medicinsk klinik i San Augustin. Andra skadade kommer dit med hjälp av privatbilar och pappa och andra resenärer utan större skador, får sina sår och mindre skador sydda och omplåstrade.
Jag tappar ljudet i öronen ännu mer och hörseln blir avtrubbad och matt.
   Den skadade tyska kvinnan och jag sätts i ytterligare en ambulans som kör oss till sjukhus i Las Palmas där vi läggs in i samma rum i en våning ner i källarplanet. Medicinskt händer sedan i princip ingenting med mig. Jag har brutet nyckelben och någon form av bandage och ligger i sängen i sjukhusskjorta. Mycket oklart vad som ska hända härnäst. Jag vet inte mycket som sagt. Jag är femton år, och har fått några svenska veckotidningar hitlevererade från svenska medresenärer. Pappa har köpt parfymen Givenchy III till mig och den står på stolen som fungerar som sängbord bredvid min sjukhussäng. På samma ’bord’ finns också ett paket tullfria cigaretter av märket Blend för självklart fick man röka på sitt sjukrum i Las Palmas 1975. Inte farligt alls.
   Pappa har tillsammans med den något alkoholiserade reseledaren kontakt med vårt försäkringsbolag och standarden på det sjukhus jag kommit till ifrågasätts från svenskt håll så pappa och reseledaren bestämmer sig för att ta mig därifrån. Jag tror inte direkt att jag skrivs ut, utan hämtas i lönndom i något som har vissa likheter med en fritagning i ett avsnitt av valfri spänningsserie. Utanför sjukhusets bakentré väntar en bil med motorn påslagen och med destination mot en privat sjukklinik som har vårt svenska försäkringsbolags välsignelse. Här väntar eget rum med svala lakan och en-suite-bathroom. Vänliga sköterskor och en läkare som beskriver hur man ämnar spika ihop mitt brutna nyckelben med eleganta titanskruvar.
  Parfymen och cigaretterna är med mig på mitt nu mycket snyggare sängbord och tidningshögen har växt. På lokaltidningens omslag kan jag dessutom läsa om bussolyckan och i de kanariska nyhetssändningarna berättas att en ung svenska finns med bland de skadade.
   Jag känner mig inte så svårt skadad så att det skulle finnas anledning att nämna det i radio, jag har bara ont i axeln och får smärtstillande och stadigt bandage. Håret är smutsigt och otvättat och tråkighetsgraden hög. Pappa pratar long-distance-call med lasarettet i Falun och där kan ortopederna på distans inte alls förstå varför jag skulle behöva opereras och skruvas i för ett vanligt sketet nyckelbensbrott.
   "Ta hem tjejen med ordinarie flight och kom in till oss när ni landat!" blir de svenska ortopedernas  rekommendation och det känns som en stor lättnad. Lusten att bli kvarlämnad, skuren och skruvad i är låg hos mig. Jag vill hem. Hem till grå skolmorgnar och medelhårt tonårsliv, kanske till en och annan kvarsittning eller till ett beskedligare liv med hyfsat jämna steg på väg mot vuxenlivet. Hem med ett trasat nyckelben och kanske med grusade förhoppningar om att någon annan ska hjälpa mig få ordning på min skoltrötthet och lyfta ansvaret för familjens större frågor från mina unga axlar. Ett nyckelben kan läka och en trasad axel kan bära. Jag har lärt mig att jag kan hoppa högt och lyfta min egen vikt i tuffa situationer, att det finns viss spänning i sjukhuskorridorer och att man ibland får hjälp när man behöver den.
   Hallå, hallå, jag kommer hem!