I skarven mellan två år

Hur mäter man året, hur håller man i? Hur håller man om det man vill ska stanna kvar och hur släpper man taget om det som klibbat fast längs anklarna? Vad blev bra och vad kunde varit bättre? När hade jag kunnat vara bättre och vad lärde jag mig under de gångna tideräknade månaderna? Från första till sista månad har vi fått vår tid uppmätt och utmätt även detta år vi som fått ynnesten och gåvan att vara med hela vägen under året. Från januarinattens isiga morgon till decembernattens blåsvarta himmel och kritvita snö. Från natt till natt och skymning till gryning har året fyllts och flutit fram och dagar passerat och alla väderstrecks vindar har dragit förbi. Märkbara som omärkbara. Vänner och barn, familj och ensamhet. Vardagsstress och tidsutfyllnad. Svårigheter och nytt, gammalt och rutin.
Ska man ens mäta och summera och reflektera? Lägga på minnet och teckna ner lärdomarna. Eller ska livet upplevas och äventyras, ska man bara åka med i nuets sömlösa åkpåse?
    Jag har gått i skogen, jag har känt vinden i nacken och glädjen i bröstet, jag har sörjt min bästa vän och ofta fyllt kruset till brädden med morgonljus och kvällsbris. Jag har låtit gatubelysningen lysa upp mina stadspromenader och tittat in på vardagsliv bakom storstadens upplysta fönsterrutor. Jag har vilat blicken på gårdshusen. Jag har bryggt mitt te och älskat min hund och inte haft telefonen påslagen i skogen. Jag har gått långt och jag har skrattat högt tillsammans med familjens minsta och annat trevligt folk. Jag åt många av sommarens frukostar utomhus och jag läste en del böcker. De flesta har jag glömt, men några var riktigt bra och stannar i läsminnet. Jag gick några nya vägar och hittade på en del nytt. Jag ringde en vän jag glömt bort att jag hade. Jag sökte nytt och mening och grävde i gamla gropar efter ny förståelse och en morgon, blev jag helt stum av livsluften och vardagsmagin när jag klev ut på verandan. Men det mesta har förstås varit ’som vanligt’. Bekant, säkert och tryggt fast oron gungar i världen. Jag skär mina grönsaker, bakar mitt bröd, äter mina bönor och sallader och smörjer mitt krås och min hud. Jag har händer att hålla i och famnar att landa i. Stor säng och rena lakan.
    Jag väger det goda, det kloka, det sprudlande och tacksamhetstunga i ena handen och oro, irritation och förtvivlan i den andra. Tack himmelska väsen för att jag fått vara med hela vägen detta år. Jag håller ett par vänner som inte så fick, nära hjärtat och minns dem med tacksamhet och saknad.
    Jag vill gärna lova att jag inget ska ta för givet under det nya årets dagar och att jag med tacksamhet ska hälsa var dag ny. Jag vill gärna göra mitt bästa och dela hopp och liv och äventyr och bidra till alla varelsers välgång. Jag vill befria djuren och mäkla freden och bidra till ’the helping hands’. Jag vill lyfta barnen mot trygga höjder och vattna varje regnskogsträd, andas djupt och dela bröd. Sjunga sånger och dansa techno, springa fort i nerförsbackar och rulla mig i högt gräs utan fästingar. Men jag vet, jag vet, vi får se hur det går och ta det lugnt och allt det där. Men vi kan väl ändå lova varandra att turas om att vara ljusbloss under mörka nätter och hoppfullt göra det vi kan.
Människa, människa, lys åh, lys! Vi ropar och hör varandra i vinternatten och lyser upp det nya året med hopp och hjälpsamma händer. Vi håller böngrytan och tekitteln kokande, tack och tack och varsågod!