Tänker på Lådna

Det händer att jag tänker på Lådna.
Att jag tänker på Vaxholmsbåten Sunnan eller Ramsö som tog några timmar på sig att ta oss sommargäster, sjöfolk, boende, varor och prylar till östkustens öar i Stockholms skärgård.
Jag är inte sjöfolk. Jag är ’born and raised’ på Tunaslätten och blev med modersarvet och fadersblicken beroende av att ha blå randberg i horisonten runt öppna ängar i blicken, inte öppna hav och horisont. Vatten för mig finns i rullstensåsen och i en mörk insjö med gräskant. Eller en skogstjärn där stranden kantas av tallrötter som doppas ner som nyfikna fingrar i en mossgrön vattenspegel.
 
Tjärnaberget, John Bauerskogen, en vattenkälla i lummig dalgång. Frostbrunns- och Säterdalen. Fåror som grävts i jorden av Tunaån och Ljusterån. Förr eller senare hamnar alla vattendragen i Dalälven. Och Dalälven har alltid funnits där bakom närmsta knut eller på några skogspartiers avstånd. Stora Aspan var mitt dalahav och en rödrutig luftmadrass min vattenfarkost.
Min släkt kommer från Bergslagsskogarna och Uppsalaslätten, Oslos fastland och jordbruksbygden på Salafälten. Inga hav eller öppna horisonter. Mitt folk tog sig fram längs landsvägen och skogsstigen och i modernare tider längs E4an och riksväg 70. Familjen hade Renault, tvåtakts SAAB och i början på 70-talet en illröd och snabb NSU RO80 med wankelmotor. Jag åkte cykel och red ryska hästar på Lerbäckens ridskola.
 
Men det händer som sagt att jag tänker på Lådna. Lådna som blev min skärgårdsö en gymnasiesommar när jag och bästisen Cilla fick jobb som lanthandelsbiträden via radannons i DN. Annonsen var liten och erfarenhet önskvärd. Cilla och jag hade båda helgjobbat i kassan på Åhléns så visst var vi erfarna. Personalbostad fanns i båthuset och Cilla och jag visste ingenting om skärgårdslivet.
 
Men jobben fick vi och båthuset blev vår grosshandlarvilla. Vi kunde bokstavligen hoppa i vattnet om vi tog ett skutt utanför dörren till vår enkla och somriga säsongsbostad.
Det blev inte sjöfolk av vare sig Cilla eller mig men min blick och mitt hjärta fick ändå spår av skärgårdsblått den där sommaren. Jag fick nyanser av bryggfrukostbrunt in i ögontapparna och gula fläcken på ögonbotten fick för alltid en ny varm kvällsolsnyans som hämtades direkt från badklippan som låg mellan båthuset och Vaxholmsbryggan. Vi tvättade oss i Östersjöns vatten med saltvattentvål och servade fritidsbåtarna som stannat för proviantering med både mat, post och bensin.
 
Den rest av ett sjöfolk som bor i mig sitter nästan alltid i idévärlden på en brygga. Gärna med ryggen mot ett varmt båthus målat i faluröd slamfärg. Mitt inre sjöfolk gillar vassen och grunda vatten. Jag provade vattensskidåkning med väl godkänt resultat men gillade allra bäst att få surfa in mot bryggan när färden var slut. Min sommarkärlek Pelle hade en mycket vacker segelbåt i mahogny, jag tror den hette Skärgårds 22a, och jag var uppriktigt utan intresse av att kliva ner i den och ge mig ut på sjön. Vid hyfsat stilla väder åkte jag med på försiktig inomskärssegling och medger gärna att vinden ändå var mäktig i seglen och mahognyträt var smeksamt mjukt. Jag minns dessutom Pelle som en blond, brunbränd och grann skärgårdsyngling och han borde kunnat få vilken tjej som helst från Grottbjörnens folk att bli en sjöentusiast men med mig gick han ändå bet. Pelles släkt var skärgårdsfolk sedan generationer, vi dansade en sommar, sen skildes våra vägar på ungdomskärleksvis, hans väg var vattnens och min landsvägens och skogskantens.
 
Det händer ibland att jag tänker på Lådna och känner vågskvalpet i mig från en inbromsande skärgårdsfärja. Att jag känner doften av tjärade bryggor och håller blicken högt mot semaforen för att se om jag signalerat om jag vill med färjan eller inte. Om båten ska hämta mig eller ej.
Jag valde ju i verkligheten att bli hämtad och inte ge mig ut på öppna vatten, men det händer ibland att jag tänker på Lådna.