Go, go Bonnie!

Bonnie fyller femton år och det är en stor lycka. Att vi får ha henne med oss så här långt i livet. Jag önskar henne fortsatt hälsa och långt hundliv. Samtidigt lever jag till viss del med det som jag nyligen hört som ett nytt ord i svenskan - ’väntesorg´. När man vet att dagar för någon är räknade och man för-sörjer för man vet hur svårt det kommer att bli när någon skall mistas.
Väntesorg känner jag igen också från tidigare i livet, till exempel under alla år när farmor blev riktigt gammal och åren då mina föräldrar blev sjuka, men väntesorgen har aldrig varit så stark som nu. Nu när jag vet att om inget oväntat händer mig själv och jag hastigt rycks bort från spelplanen Livet, så kommer jag att missta Bonnie om inte alltför långan tid. Jag kan knappast ens skriva det utan att lägga till ´fast jag hoppas att vi får ha henne kvar länge än'.
 
Veterinären Torkels tax blev sjutton år och förrförra sommaren träffade jag en hundherre på hela arton. Så det så. Bonnie har visserligen haft flera små tumörer i ena bakbenet, men alla har skurits bort av Master Torkel under lätt narkos. Det finns nog ytterligare en liten nervskidetumör i mjuklagret på Bonnies, ändå snabbt springande, bakben, men vi har koll på om den växer. Koll och koll… Man försöker.
 
Försöker kontrollera livet och hålla kärleken kvar. Den man bryr sig om och vill vara med. Vi försöker väl alla på våra sätt. Sköter oss själva så gott vi kan och förmanar och uppmanar de vi gillar väldigt mycket att akta sig för faror, äta riktigt mat och lägga sig i tid. Inte knarka och dricka. Vi jobbar på för att få ha ’våra´ omkring oss så länge vi kan.
 
Bonnie har tid hos hundosteopaten förresten. Osteopater är mästare på rörelseapparater och livskvalitet och för mig personligen är det en del av mitt eget underhållsarbete och livförsäkring, att regelbundet besöka min osteopat. Nu är det Bonnies tur att få lite lindring av åldersstelhet hos en osteopat som jobbar med djur. För visst är hon lite stel och lite lomhörd, men Bonnie hoppar och springer än. Hon jagar de katter som hon ser (hon ser inte alla) promenera över gården, försöker fånga en unghare som gömt sig under drängstugan och igår på kvällspromenaden när augustikvällsvärmen var perfekt, fick jag springa fort efter henne för att inte tappa bort henne längs strandpromenaden.
 
Bonnie runs, Bonnie lives. Ännu ett tag skuttar min bästis bredvid mig och vilar tungt i min säng om natten. Ännu ett tag är vi tillsammans.
Här ska levas och idag ska hundlivet firas.
Go, go! Go Bonnie, go, go go!