Bee Gees och döden

Ser en dokumentär på SVT om bröderna Gibb och deras popband The Bee Gees. Succélåtar, stämsång, syskonkärlek, brödrakonflikt, falsettsång, ballader och disco fyller tv-rutan och sinnet.
Gibbs bröderna gjorde monsterhitsen till kioskvältarfilmen Saturday Night Fever och samma soundtrack blev soundtracket också till mina gymnasieår. Jag var verkligen inte ensam om detta. Vi kan kalla det ’generationskompet’ för typ alla som gillade film eller dans i västvärlden när 1970-talet gick mot 80-tal. ’Staying alive´ hade suget, dunket och tågrälsrytmen rätt mot framtiden, en framtid som ingen av oss visste vad den skulle bli.  Själv tänkte jag på framtiden som lovande medan jag gungade höfterna som Travolta och bensprattlade djärvt på höga klackar på diskoteket Scaraboccio i Roms nöjeskvarter Trastevere. Remsandaletterna hade jag köpt samma dag på Via Frattina och jag hade inte det minsta problem att dansa långt över midnatten i dom. Jag var arton.
 
Men nu var det Gibbarna det handlade om. Barry, med det jättestora håret i världens kanske mest välfönade frisyr, Robin med rödlätt och längre fönad hårkrans ner mot axlarna och så Maurice som så småningom miste det lilla hårsvall han tidigare haft. Stora hår och starka röster. Barry upptäckte att han hade falsettstyrka lite av en slump kan man säga, men redan innan falsetterna var han mästersångare och lillebror Robin sjöng lika grant och hade det där vibratot och vemodiga tonen som liksom gick rätt in i känsloroten hos publik och lyssnare. Lyssna på ’Massachussettes’ om du är osäker på vad jag menar.
 
Redan i dokumentärens början säger en av bröderna att det bara är han kvar i livet och jag har lite svårt att se vem av dem det är. Tiden har tunnat ut håret avsevärt och fillers och tandreglering gör det lite svårare att vara tvärsäker. Men snart ser jag att det är storebror Barry Gibb, den äldste och snyggaste som tydligen är ’last man standing’ i sagan om Bee Gees.  Och det är just den tanken som träffar mig när jag sitter där hemma i soffan i den mörkögda augustikvällen och diggar Jive talkin’, You should be dancing och Night Fever och tar in hela storyn om sångarbröderna Gibbs från Australien. Tanken på att vara sist kvar.
 
I första scenen i dokumentären promenerar Barry Gibb mot vattenkanten och havet i Miami och säger att han är den enda kvar i sin familj och att någon ju ska vara det. Någon blir till sist den sista. Någon blir ensam kvar. Och även om detta faktum inte är någon nyhet för en tänkande människa så drabbar det mig i min soffiga ensamhet. En av oss kommer att bli den sista.
 
Jag är inte rädd för döden men jag har inte den minsta lust att lämna diskoteket, checka ut och lämna mitt gäng. Lämna mina kärlekar och allt som är vackert. Lämna det levande.
Jag är inte heller sysselsatt med att tänka på döden men denna tanke fastnar nu som ett mycket litet höstlöv mot en regnig fönsterruta i mig. Av alla jag känner blir någon den sista. Vi dansar och ler och äter och ber och hittar på och löser ditt och datt. Ställer till det ibland. Kramas, läser, bygger, åker bil. Far på semester, bestiger en bergstopp, sjunger i kör och joggar i skogen. Föder barn, tröstar sörjande, luktar på bäbisar, betalar av lån. Tar mer lån och köper ett större hus. Har ett fadderbarn, eller en by. Är kung över ett rike och doktorerar med hatt. Torkar golv, står i kö. Vi gör så mycket, vi har varandra. Ett litet tag. Ibland sjunger vi stämsång som bröderna Gibb. Förmodligen inte lika bra men vi sjunger och ibland dansar vi fanimej bättre än John Travolta.