Ready for take-off

Jag var ganska rädd för att flyga. Nej det är inte sant, jag var väldigt rädd att flyga. Så logiken är inte helt klar varför jag står där på flygplatsen i Gardemoen och kliver på bussen som ska ta mig till SAS Flight Attendant School - skolan för kabinpersonal i Sandefjord vid Oslofjordens södra ände. Vi är säkert ett 50-tal unga kvinnor och några enstaka män från de nordiska länderna som nu gått igenom en serie intervjuer och lämplighetstest, kvitterat ut kabinväskor från SAS supply store, packat ihop nödvändiga tillhörigheter för en norsk utbildningsmånad och nu ska tränas i flygsäkerhet, brandskydd och riktigt god service. SAS är vid tiden ett ruskigt populärt företag, där Janne Carlsson precis rivit pyramiderna och svansföringen är både kundnära och hög. Vi skriver 1983.
   Hur jag kom på idén finns det säkert en enkel psykologisk term för. Mamma hade velat bli flygvärdinna när hon var ung. Hon hade skrivit ansökningsbrev till samma företag som nu skulle stå för min utbildning och som erbjudit mig sommarjobb, Scandinavian Airlines System. Hon sökte på det sena 50-talet och jag genomgår antagning och genomför utbildning 25 år senare. Inget konstigt alls. Mamma ville bli skådespelerska också, men det är jag som går teaterskola och får ett par filmroller. Det är en annan historia men ni fattar - ’dröm-överföring’, absolut. Jag som var så vältränat självständig, så ’all me’. Jag hade fått rollen som familjens gal-to-go-to och som en storasyster full av tilltro till egna resurser, kombinerat med ganska låg tillit till andras. Inte supertrevligt kanske, men ändå. Inte i helskotta borde jag väl ha behövt uppfylla mammas dröm. Men man kan bedra sig. Föräldraskapets styrsätt är många och ibland sublima, det finns både långa och korta vägar till ett flygvärdinnejobb.
    Tyckte jag ens att flygvärdinna lät roligt?
Det är lätt att förstå så långt att en tjugotvååring vill spänna sina vingar, resa och se världen. Hänga lite i Paris, shoppa i London och passera Moskva. Sagolanda på Färöarna om vädret tillåter och rulla nerför nordatlantiskt gröna ängar i stickad ylletröja. Jag hade läst en massa språk som behövde användas och jag bytte gärna närmsta stockholmskonditori mot Café de Flore nära Tuilerierna i Paris. Jag kunde se mig köa in till Pradomuseet i Madrid och slänga upp övernattningsbagen på valfritt hotell i Milano eller Rom. Som sagt, så långt inte minsta problem. Men att jag skulle behöva flyga upp och ner och fram och tillbaka som en avgörande förutsättning för att få sitta med den där croissanten på Café de Flor, DET borde ha stoppat det här uppfyllandet av mammas flygvärdinnedröm.
    Att flyga skrämde mig, jag gjorde det bara i nödfall (dvs när jag verkligen ville åka på semester). Likt många andra flygresenärer reds jag av måttlig till stark mara av att sitta i kontrollförlustens och hjälplöshetens tomrum i plåtkabin många tusen meter ovan mark. Men jag intalade mig att obehaget skulle gå över om jag utsatte mig för det jag var rädd för. En slags tidig tillämpning av egen kognitiv beteendeterapi, helt utan handledning.
   En sak som gör min flygträning olik annan KBT träning är att jag måste förtränga min rädsla och låtsas som om den inte fanns. Det måste man om man är uttagen till flygvärdinneskola och precis har påbörjat sin månadslånga intensivutbildning på internat.
   Vi lärde oss om flygsäkerhet och service, kundvård och rutiner vid nödsituationer. Det var inga problem alls för mig så länge vi höll oss på marken här på skolan och utbildningen var teori och träning i en mock-up (en fullskaligt uppbyggd modell av den flygplanstyp som vi skulle jobba i).
   Utbildningen i internat innebar att vi inte hade någon ledighet där vi skulle få lämna skolan under den närmsta månaden, men när ledningen efter två veckor meddelade att vi skulle få åka hem över helgen så jublade alla, men inte jag. Visst hade jag velat åka hem till mitt liv, mitt hem och min Klas, MEN en hemresa innebar en extra flygresa tur och retur Oslo-Arlanda och därför avstod jag. Tänkte att jag skjuter lite på det där med flygandet och så stannade jag ensam kvar på hotellet och tillbringade dagarna med att löpträna och springa upp och ner för backarna i Sandefjord bland alla vitmålade trähus vid havskanten. Jag intalade mig att detta var precis vad jag ville och ringde ett par långa international-call till min Klas från hotellets telefonväxel.
På hotellrummets tjocka TV om lördagskvällen, sjunger en liten tjej i kycklinggul dress låten ’Främling’ i svenska Melodifestivalen. Jag tittar ensam och nynnar med.  Carola sjunger starkt och klart och i just det här hotellrummet i Sandefjord är SAS Cabin Crew ännu inte ’ready for take-off´.