I glesare bygd

Så vackra hus. Likväl så slitna. Tomma ögon, övergivna fönster, snickerier som någon en gång verkligen brytt sig i (jo, jag lovar), generösa balkonger och stugsidor vända mot sjösidan.
Det är ingen hejd på det vackra, det finns så mycken plats. Vita vidder är förnamnet på det som finns mellan husen och sjön. Stöde, Erikslund, Pilgrimstad och Bräcke. På norska sidan små himmelriken i dalar. Himmelriken som växer sig större och blir till samhället Hell innan vi är framme i Tronds heim på västra kustsidan. Landsbygd och gleshet och övergiven slitenhet däremellan. Ruckel och idyll. Hand i hand.
Vill plåga den som kom på idén att exploatera synrummet inne i tågvagnen – tröttsam tv-reklam, blandas med mikronyheter i pumpande bilder på tv-skärmar i mittgången. Först var det flyget, nu är det här. Längtan att få vara ifred, att vara på vidden fritagen från alla budskap, meddelanden och fri från alla som ´vill en något´. Jag tvingar blicken ut, inte för att det är svårt utan för att det är skönt. Men tvånget finns ändå där när ens hjärna har formaterats i rörliga skärmbilders format. Mars är grymt, mars är fult men ljuset stort och husen tomma. Att resa norrut med vardagståg. Att förunnas en skopa dagsljus rätt i pupillbotten. Att förundras direkt ovanför vattenytan när isen har brustit och bron ligger lågt. Skoterspår som bär rätt ner i de nyöppnade sjöhålen, fallande bergssidor med granras och tallfall. Skrot och skräp under blekt vårsken och mitt eget taktfasta skrivande på rallarrälsen.
Jag tar den långa vägen till Norges västkust och känner sträckan i tågfåtöljen. Reser långsamt och nyfiket från öst till väst och gläds med lugn och utsikt och hinner uppfatta ett uns viddhet. Ett pund av norr, en gnutta stilla. Blir kanske lite grönare, vitare eller skönare. Blir med resa, blir med tid. 
                                                   .