Till mamma - från Nidälven

”Nidälven stilla och vacker du är, jag kan dig aldrig glömma…” 
Mamma ska, enligt egen utsago och enligt ett mycket gulnat klipp i lokaltidningen – ha varit den första som sjöng den norska naturlyriska sången på en scen i Sverige. Scenen var Folkets Park i Borlänge och mamma kanske fem år. Jag gissar här. Det måste varit krigsår och jag tror att Gunnar Brede kan ha spelat piano på scenen. Där fanns kanske också morbror Helmer med sin trumpet och mammas bror Per-Arne. Eller Rune. Jag gissar också här. Måste leta efter tidningsklippet, vet att hon har sparat, det finns lådor. Vet säkert att händelsen var stor för mamma. Scen, sång och folkpark och tidningsreferat på det. Foto, stort. Och Nidälven var stor och fanns någonstans i Norge. Släkten på mormors sida var helnorsk och mamma stolt halvnorska. ”Nidälven stilla och vacker du är…”
Nu står jag på en av Trondheims alla broar och tittar ner på det blanka vattnet i Nidälven som kastar spegelbilden av marshimlen upp i ansiktet på mig. Den är stilla och vacker och jag vill ringa mamma och ropa att jag står här nu. Att det var sant det där med stillheten och skönheten. Jag vill ropa tack för allt du sjungit för mig. För alla dina Norgehistorier, för alla mackor, flingfat och köttfärssåser. Tack för omplåstring och omstoppning. För nattningar och frukostmat. För kramar och närhet och för varma smörgåsar i tv-soffan. För fläskfilé med vindruvor i såsen och för Chili con carne med burkchampinjoner och nyheten cayennepeppar. Tack för alla dina ´Ja´, för allt du lät mig prova. Tack för gapskratt i småbil på sommarutflykt och för fniss alla livets måndagar. Tack för att du tog dig tid, för att du möblerade om. För att du gjorde det bästa av det du hade och för alla dina norsklösningar. För hundvakt och hundliv och barnpassning och barnkärlek. Tjejerna älskar dig. På riktigt. Tack för vänskap och vardag och för att du alltid slängde dig på cykeln och kom. För att du varit någon att räkna med i alla väder och för att du sov på mina tonårsdagböcker så dom inte skulle komma i orätta händer, när jag anade fara. Tack för att du aldrig varit längre bort än ett telefonsamtal. Aldrig.
”Nidälven stilla och vacker…” Jag står här på bron och önskar att du stod bredvid mig. Att vi kunde titta på vattnet tillsammans. Men du är inte här, så jag vill ringa dig och beskriva och ropa lite hur det är. Eller viska, för du hör ju så bra. Men det är svårt. Din telefon är borta och du har inget eget nummer längre. Din lilla handväska, där telefonen alltid fanns är numera tom och jag drar mig för att ringa till avdelningstelefonen på boendet.
Älvens vatten rör sig sakta ut mot havet och jag står ensam på bron.
”Nidälvens stilla och vacker du är... minnena mot mig strömma” .