Tip-top casting och bilden av Norrland vid vatten

Det finns mycket att säga om och gilla kring SVTs aktuella dramaproduktion Händelser vid Vatten. Kerstin Ekmans spännande och vackert skrivna roman som numera också går under namnet nationalepos. Jag tänker dock inte säga mycket, bara kort.
   Romanen kom 1993 och jag läste den tre år senare när jag skulle koppla av efter en period av dagliga direktsändningar i TV. Återhämtningsplatsen blev en resa till Ayia Napa på Cypern och där kände jag mig sällsynt ”inte hemma” alls. Kanske hade jag hellre åkt till Svartvattnet (som är den fiktiva byn i Händelser vid vatten), men det var väl det där med solen och värmen som ändå ’drog’, i synnerhet som det stod april på både väggalmanacka och bordskalender.
    Så, jag och maken hämtade nya krafter på en balkong som vette mot Medelhavet och under dagslånga strandnära promenader. Maken promenerade nästan sönder en höft och jag hade näsan i Kerstin Ekmans tjocka bok så fort ett tillfälle bjöds. Jag sa nej till semesterkrämiga Pina Coladas om kvällarna och dök ner i bingen med Kerstin Ekmans distriktsläkare, landsortspolis, finska nymfoman och tillfångatagna ål. Det var spännande, det var skönskrivet och fyllt av bladvändardriv. Mord, ett kollektiv med klaustrofobisk frihet, getmjölk och höskulle och en natur som vräkte sig fram över boksidorna kring detta norrländska vattennära drama. Mest av allt ville jag veta hur ’det gick’ och jag njöt längs vägen.
    Nu har svensk skådespelarelit axlat 70- och 90-talsmantlarna och flyttat in i de slitna norrländska stugorna. Rolf Lassgård viskar sig fram som distriktsläkare och Pernilla August sover med ett jaktgevär och två patroner ovanför sängens huvudända. Asta Kamma August hamnar i ett sektliknande kollektiv och får begrava Barbiedockorna i getmyllan på det smutsiga kollektivets ödsligt belägna gård. Gården heter Stjärnberg men några stjärnor syns inte till i den deppiga smutsigheten bland stripiga hår och skrangliga logementsängar. Stjärnor på berg, hm … in your dreams.
    Idag hyllar skådespelare och kulturskribenter de äkta och vackra miljöskildringarna i tv dramat och menar att regissören Mikael Marcimain har återskapat Kerstin Ekmans norrländska landsbygd med mycket väl godkänt i slutbetyg. Samtidigt hävdar flera av mina, också hyfsat kulturella vänner, att det här väl ändå är en väl smutsig och sliten bild av landsbygdens människor i norr. Återigen. Stockholmarna målar Norrland i grått med fattig och lite imbecill smutsrand. ”Vad tycker egentligen Kerstin Ekman om det här?” undrar en av dom som är trötta på stereotypa skildringar av Norrlands landsbygd och dess invånare.  Jag har inte hört något svar på det och kommer själv fram till att jag nog kan hålla med båda åsiktssidorna. Jag kan inte avgöra vem som har mest rätt.
    Är det rätt stämning och miljö eller överdrivet torftigt och stereotypt. Både 70-talet och tidigt 90-tal som är tidsrummen som dramat utspelar sig i, var ju före inredning hade blivit nationalsport i Sverige och det var i sanningens namn enkelt hos folk i gård och stuga. Varken industry-chick-stilen, lounge-modet eller William-Morris-explosionen hade ännu briserat. Kanske kunde också en lanthandel på 70-talet vara redigt smutsig och hussocklar på rad fulla av fukt. Jag lämnar denna bedömning därhän för jag gillar att titta på detta drama, med stor behållning dessutom.
    Castingen av Magnus Krepper som sektledaren Petrus på den 70-talsdoftande fäbodvallen med sexuella inslag är top-of-line, så klockren.  Risken fanns såklart att han kunde ha blivit en ny Mikael Persbrandt i floppande filmen Tre Solar (Persbrandt har historiskt galen look med Gustav Vasa peruk i den) men så blev det icke. Krepper kommer så grymt bra till sin rätt som den både obehaglige men också vänlige ledargestalten av kollektivet på Stjärnberg. En komplex roll där man inte riktigt vet var man har honom. Men man ser och känner att looken, kroppen, frisyren och hanteringen av mesosten och kvinnokollektivet ändå känns helt rätt. Magnus Krepper skulle utan att ´passera gå´ kunna dra upp på fäbodvallen även i verkliga livet om skådespelandet och Stockholm känns honom för trångt eller trist. Hans alternativkarriär är given.
    Efter fem sända avsnitt och endast ett återstående som visas nästa helg väntar jag nu med frågorna – Vem var John Laure och vem dödade det tältande paret vid älvkanten? Från min bokläsning från långt-bortom-längesen minns jag nämligen mest bara brunnen som en av huvudkaraktärerna kastas ner i av sina vedervärdiga halvbröder. Och så minns jag den ensamma ålen som också hålls fången i brunnen.
    Men pojken och ålen kommer upp ur brunnen, ålen får så småningom sin frihet i det stora vattnet och kanske kommer den att ta sig ända bort till Sargassohavet.
Hur långt vi tittare kommer kring förståelse av människor och händelser kring norrländska vatten, det återstår att se när SVT på gammaldags slow-tv maner visar det sista avsnittet kommande fredag.