Vintermorgon, tåg och konflikt

Del ett - Mot stationen
Den gammaldags kökstermometern i mässing visar elva minusgrader vid husknuten. Gården ligger kolsvart utanför fönstret. Jag rätar på ryggen och drar ner ullmössan över öronen. Tåget går om en kvart och jag har tolv minuters rask promenad framför mig till stationen. Jag hänger en, alldeles för tung, övernattningsväska över ena axeln och kliver ut i den kolsvarta tystnaden. Decembersnön är hårt packad och nästan självlysande blå, ovanför stövelskaften är allt svart. Svart himmel, svarta husväggar, svart staket och konturen av en svart spark i snödrivan. Om ett par timmar kommer allt att ändra skepnad och övergå till bländande isvintervitt. Men just nu, mörker och kyla.
 
  Jag stegar fram i något för tunna läderstövlar med hala sulor mot den knirkande snön. Steg efter steg. Knaster efter knaster, andetag in, andetag ut. Inget annat hörs. Jag är ensam vaken i min stad och för mitt inre öra hörs mina hjärtslag. Hjärtat jobbar hårt och pumpar varmt blod i min redan frusna kropp. Jag går det snabbaste jag kan för jag har verkligen inte någon bra tidsmarginal för att hinna till tåget. Min vilja stretar framåt och mina hala sulor skjuter mig tillbaka. Försöker använda hela foten i bestämda nedslag för att inte halka och samtidigt känner jag mig mentalt ”på tå”. Klockan är kvart i sex och jag är taggad i mina stadsstövlar. Här och nu är dalasnön djup och välpackad, men om två timmar står jag på Kungsgatan och där vet jag att de varma vinterkängorna jag ratade och lämnade kvar hemma i hallen bara skulle bli klumpiga på de isfria stadsgatorna.
 
  När jag kommer fram till huvudstaden, ska jag åka hiss till toppvåningen och vara mitt bästa. Jag ska vara skärpt och klar i argumentationen, väl förberedd på betydelsefullt möte. Jag är ute i god tid för att vara först på plats. Mycket står på spel i dagens möte och min presentation, mycket kan vinnas men också förloras.
  Men nu först handlar det om att ta mig fram till stationen i snölandskapet, jag måste höja hastigheten, tåget kommer inte att vänta på mig och skosulorna är som sagt hala. Östra Långgatan i min småstad förvandlas till en motvindstunnel mellan låga trähusväggar som trängs direkt mot gatan. Inga trottoarer, ingen marginal, bara vägen och mörkret och tystnaden som nu bryts av en isande, avklädd vind från norr.
 
Jag hinner, klarar kyla och halka tar mig fram till stationen. Kliver ut på perrongen samtidigt som det långa, tunga intercitytåget bromsar in. Tre mörka figurer på perrongen, mina bultande hjärtslag i öronen, min flåsande andning som gestaltar sig framför mina ögon som ett spöklikt moln, gnisslet och skriet från räls som möter broms, och så ett knivskarpt utrop i SJs nya högtalarsystem.
”Intercitytåg 41 mot Stockholm med avgångstid 06.03 kommer in på spår ett. Spår Ett. Observera spårändringen, spår Ett!”
Den vassa, höga rösten kommer visserligen ur stora, nya högtalare direkt ovanför våra huvuden, men den välartikulerade rösten finns naturligtvis långt ifrån vår lilla stad. Rösten är säkert helt okunnig om att stationen bara har en perrong och två spår. De mörka figurerna på perrongen riskerar knappast att hamna på fel tåg. Alla har nu vänt sig mot spår Ett. En håller för öronen för att skydda dem från metallskrik och en annan småspringer för att fånga kafévagnen i flykten. Den tredje mannen döljer sitt ansikte för kyla och insyn.
 
Del två - Ombord
Ombord på Intercitytåget är det varmt och morgontungt. Tunga jackor över trötta ansikten. Några försöker stjäla åt sig en extra sovtimme här långt utanför sovrummets väggar och det egna duntäckets lätta tyngd. Andra läser morgontidning och frukosterar, medan ytterligare andra redan är i samspråk över arbetshandlingar, papper och rapporter. Förberedelser och välanvänd tid för distansarbetare. Vardagsmorgon i Sverige. Vintermorgon.
  Jag unnar mig att pusta ut medan fötterna tinar. Stövlar av, äggmacka in. Näsan tinar, axeln sjunker ner efter att ha blivit befriad från sin tunga last, vadmusklerna slappnar av och hjärnan går igång. Jag går igenom det jobb som väntar under dagen som precis ska börja. Bakgrund, fakta, läge och prognos. Fokus och framtidsutsikter. Beslut och behov. Lätt och svårt. Tungt och roligt.
 
Vid klassisk station i Krylbo blir tågvagnen helt full. Härifrån är dagpendlingen intensiv till Sala och Uppsala. Portföljer och papper. Datorer och smartphones. Kaffe och småprat. Människor och djur. Jo, faktiskt, människans bästa vänner får sitta på plats 1,3 och 5. Om de sköter sig vill säga. Konduktören är ingen muntergök. Bestämd och korrekt, lagar och regler är till för att följas. Pudeln på golvet, inte på sätet, det står i reglementet. Plats 1,3 och 5 som sagt. Och mittgången skall hållas fri. Tåget rullar ut från Krylbo Central.
 
”Vem har ställt en cykel i vestibulen?” Konduktörens utrop är strängt, högt och hårt.
”Det är strängeligen förbjudet!” Nu tittar jag upp och ser för första gången konduktören tydligt framför mig. Hon är kraftigt byggd med uniformsjackans knappar och knapphål stretande över en tilltagen bringa. Pannan är lagd i djupa veck, ögonen stränga och mungiporna visar på bekymrad bitterhet. Hon upprepar frågan och jag är väldigt glad att jag inte är ägare till en cykel i tågvagnens vestibul. Det stilla morgonsorlet tystnar när konduktören bredbent går fram genom vagnen och upprepar sin fråga. Några skakar skyldigt eller lättat på huvudet:
”Inte jag!”
”Jag har absolut inte ställt någon cykel på tåget...”
  På plats 23 får hon napp. Den skyldige ger sig till känna och vi andra pustar ut.
Så, då reder dom ut det där, bra, vi andra kan fortsätta med vårt. Skönt.
 
  Det visar sig snart att vi har pustat ut för tidigt.
På plats 23 sitter en man som har en stark vilja och precis som konduktören hävdar han bestämt att han har rätten på sin sida. Rätten att ta sin mormors fina, gamla cykel till Uppsala. Cykeln har inget lås, den står längst bak i tåget och kan inte störa någon menar han. Jo, det kan den visst. Den stör konduktören och mycket mer än så, det är som sagt ”strängeligen förbjudet” att ha cyklar eller annat gods i vestibulen. Vestibulen är en utrymningsväg. Mannen utsätter andra passagerare för fara och han begår ett brott som tar med sig en cykel in i persontåget. En cykel skall polleteras. Allt detta lär vi andra passagerare oss när vi lyssnar på den allt mer högljudda diskussion som förekommer mitt i kupén mellan konduktör och man med keps och cykel. Konduktören hänvisar till lag och reglemente, cykelmannen till sin egen situation och personliga värden i mormors cykel. Tonen blir alltmer hätsk, motståndet ökar snabbare än dunken från rälsen och kompromisser känns långt borta.
 
”Cykeln skall av i Sala! Du får ställa av den på nästa station”, slår konduktören fast.
”Aldrig i livet! Jag ska ju till Uppsala”, replikerar cykelmannen upprört.
Konduktören ger mannen sitt onda öga, upprepar sin order och lämnar kupén.
Ordväxlingen har varit så högljudd och affekterad att vi andra i vagnen har tystnat.
”Nästa uppehåll Sala! Sala nästa!”, hörs ur högtalarna i den vintervarma kupén. 
Avvaktan. Undringar. Hur ska det gå? Vad kommer att hända härnäst?
Tåget saktar in, stannar vid perrongen, några går av, andra kliver på. Pendlarjackor och pendlarväskor byter plats.
”Hej!”
”Gomorron!” ”Hallå!”
”Satans vad kallt…”
 
Nu står tåget stilla. Cykelmannen sitter kvar. Jag ser hans keps därframme, han lutar sig mot det isiga fönstret. Tåget startar inte, tio minuter går, min kupégranne tittar upprepat på klockan och i dörren uppenbarar sig konduktören. Samma ordväxling utväxlar sig mot samma tysta bakgrund, pudelmatten bakom mig suckar. Cykelmannen har slutat tala, han skriker:
”Aldrig!!!” Han tänker inte ställa av sin cykel från tåget.
Det framstår ganska tydligt för oss andra tysta, vinterbleka att varken konduktör eller cykelman tänker ge sig. Konflikten är ett faktum. Tåget står där det står.
  Konduktören lämnar vagnen med telefonen mot örat och tio morgonlånga minuter senare kliver två poliskonstaplar in på scenen. Mörkblå vinteruniformer, pistoler och batonger runt midjan. De är korrekt förinformerade och närmar sig direkt plats 23. Lugn och pedagogik. Försök till samtal. Och sen en order:
”Varsågod, stig av! Inget att diskutera… Cykeln och du skall av. Nu!”
 
Det känns lite overkligt, i alla fall väldigt ovant. Polisdrama på Sala järnvägsstation en vardagsmorgon i december. Vi är redan 40 minuter försenade, jag känner mig stressad och har inte längre några problem med ofodrade, hala stövlar. Jag är frustrerad över att mitt dagsprogram kullkastas, av att se två hajar träta och av att se på när konflikter inte löses med prat eller försök till samförstånd. Här råder oförstånd och själviskhet.
 
De båda poliserna är inte stora men vältränade och när det väl händer något går det snabbt. Pepparsprej i ögon som går i baklås. Det är svårt att se klart. Skrik och hot om övervåld, korta poliskvinnor bär ut bred cykelman som först nu börjar närma sig kapitulation. Hans dag lär fortsätta i polishuset i Sala. Vi andra rullar vidare mot Stockholm och dagsljuset i gryningen. En timme och tio minuter efter tidtabell.
  På perrongen står en ensam gammal olåst damcykel.
Ingen vann, alla förlorade. Jag kommer att vara sist upp med hissen till högsta våningen i Stockholms stadsmitt. De lugna förberedelsernas chans har blåst bort. Här ombord har den starka kraften i dålig konfliktstrategi visat sitt dunkla ansikte.
  ”Nästa Uppsala!”