Stilla trivsel

Jag har viss fallenhet för att drabbas av trivsel. Den något diffusa och småvarma trivselkänslan rör sig som ett litet vårbäcksfall i magtrakten, den skapar en behaglig värme i halsgropen och den drar förbi ögonen som en fladdrande tunn sommargardin. Trivseln är en stillsamt jublande känsla, den gör inte mycket väsen av sig men kan fylla en ryggrad med trygghet på en nanosekund. Man får tacksamt åka med när känslor man gärna har, dyker upp i kroppen.
Den mjuka trivseln kan dyka upp vilken grå vinterdag som helst, eller i strålande sol på sommarkanten. Utlösande faktor är ofta petit - en tekopp med minnen i handtaget, inköpt under ett kaffestopp på familjeresa i stort land med riktigt långa ödevägar,  en doft i köket av såpa och kaffe som precis bryggts klart. En vinkel av köket där ljuset faller in genom gammalt glas, en vacker kudde, en skön fåtölj, en bok jag vill läsa och en varm tekopp, hunden nära intill - hmm, trivsel. Småfåglar som sjunger och pratar högt vid fågelmaten i vintersyrenen, jag hör dom alldeles lagom starkt genom fönstren. Barnröster från skolgården på andra sidan vårt staket och svag musik med en rytm som stämmer med min. En dag framför mig med egen arbetsro och något rimligt att hugga tag. 
En vän i en lur, snö på ett tak och ett palettblad på fönsterbrädan med blodröda nerver i limegrönt. En mjuk filt i tv-soffan, en arm om min hals, en Beppehög i sängen av barn och gosedjur och en kuddkoja under matsalsbordet. Ett nickande leende och vunnet samförstånd vid förhandlingsbordet.
Långt ifrån de stora tilltagen och succéernas vräkiga jubel,  en stillsam trivsel att solbada mitt inre med. En varm tacksamhet för vardagens närheter.
Trivseln är ett djupt andetag och en bröstkorg fylld med det som är just nu, en ryggradsvåg och en liten visshet om något gott som kanske alldeles strax har försvunnit.