Catch me

Jag kan fånga en människa med ord, inte med rep och snören.  Inte med kniv, inte med hot, hon kommer inte att stanna kvar, hon kommer att rasa ur repen och åla upp ur fångstgropen. Hennes egna drömmar kommer att hämta henne om jag gör den våldsamma och ofrivilliga fångsten till min livlina.

Vad jag vet om lidande och fängsel av järn, om galler och bojor? Inte mycket. Inte mer än smärta och saknad som jag kan föreställa mig. Tänka mig till. Men riktigt tillfångatagen? Knappast. En ande lär väl flyga fri och skriva ´obunden´ i sommarmoln på himmelen. Eller lägga sig jämns med vattenytan  på rygg och skölja ögonen med skvalp från en ensam eka som bryter vattenspegeln. N´est-ce pas? 

Men med ord kan jag fånga och fängsla så att du stannar kvar. Linda in dig i löften och trygga din själ. Kittla dig bakom örat med anade minnen och svagt ljus. Lova dig att du är större än ditt bästa, att varje morgon är värd din blick och att vinden ska blåsa ännu ett tag. Den ska blåsa både på dig och i dig. Hör min röst och stanna en sekund. Hör du natten? Stanna  kvar, bli ett ögonblick. En mycket liten stund är vi tillsammans.