En nästan bortglömd dag i Salzburg

Vi hade startat tidigt från radhuset i München och fyllt bilen med lämpligt antal människor och några användbara tillbehör. En barnvagnssulky för lillebror, en påse äpplen, ett par extra tröjor för det är vår och den kan vara lite oberäknelig vid kanten av Alperna alldeles i början på Österrike. Hela familjen är med och grannen, som också är min tyska bästis, Isabella ska hänga med på dagsturen. Vi kan vara på väg till Innsbruk för att få nya stämplar i våra pass, och Salzburg kan vara ett sjungande stopp på vägen, eller så hade den här turen Salzburg som alldeles eget mål. Mitt minne sviktar, det går inte att säga helt precist. För utflyktsturerna var många till bergsmiljöerna som tog andan ur en, det där året vi bodde ’på kontinenten’. Året då pappa sagt upp sin tjänst på Aftonbladet för att frilansa som fotograf i kommande OS stad och familjen hade packat ner sina liv i resväskor, solbagar och EPA-kassar och stuvat in det som gick i nyköpt Volkswagenbuss. Pappa hade hyrt ett möblerat radhus i samma stadsdel som Olympiastadion i München och nu skulle lyckan provas här på plats.
Allt hade packats upp och in i radhuset i Moosach och vi hade omedelbart vid ankomst börjat att tillämpa våra dagsis-tunna tyskkunskaper.
   Med ordbok i hand hade syrran och jag gått ut till lekparken utanför vår port där kvarterets små och mindre människor samlats. Vi hade pekat och slagit i ordboken, skrattat av nervositet och nybyggarglädje och tiltade våra hjärnor med påbörjad intensivträning av det språk som nu i ett års tid skulle bli vårt vardagsspråk.
   Vi skulle skrivas in i tysk skola, gå på tyska kalas, läsa tyskt och skriva skönskrift med reservoarpennor i skrivböcker med vackra omslag. Vi skulle helt enkelt bli så tyska det bara gick att bli under den närmast uppskattade framtiden. Bakom oss hade vi lämnat, vänner och familj, mormor, kusiner, klasskamrater och grannar. Vi hade rest över Skagerack och kanske över Stora Bält och vi hade ätit inplastad mat i Travemünde. Vi hade sagt hej, hej till allt och alla och vi hade varsin stor sorg i hjärtat över att ha lämnat våra två hundar kvar hemma i Sverige. Pontus hos min bästis Evas familj i Borlänge och Lotta hos farmor och farfar i Falun. Det här var på den tiden som karantän i evigheter var legio för husdjur och det omöjliggjorde en sådan här utlandstid för en hel familj som inkluderade dom med päls. 
   Men den här dagen när vi ska på utflykt till Salzburg, är vi sedan länge på plats i Bayerns huvudstad. Vi har hittat våra nya roller som ’svenskarna’ i kvarteret och som protestanterna på den katolska skolan. Pappa fotar och far tillsammans med Aftonbladets skrivande journalist och mamma lagar mat och packar matsäckar. Vi skriver brev till dem därhemma och konstaterar stolt att vi numera står med i den lokala telefonkatalogen. Både telefon och katalog var livsviktiga verktyg för en frilansande fotograf om några jobb skulle kunna rulla in och familjen skulle få mat på bordet.
 Telefonen ringde ibland och vi hade allt som oftast ganska bra med mat i skafferiet. Det fanns en viss osäkerhetsfaktor, det ska erkännas, och ibland tog det kanske lite väl lång tid innan pengar kunde överföras från tidningsvärlden i Sverige till det tyska bankkontoret i vårt kvarter. Men när pengarna kom var det grillad kyckling, wienerschnitzel och nybakade Semmelbrot på stora fat som gällde. Milka mjölkchoklad eller Rittersport marsipan därtill och all väntan var glömd och förlåten.
   Jag förskönar säkert men matminnen tenderar att vara ljuva.
Därför minns jag också den här glassen i Salzburg. Kullerstenar och höga berg, ett vilt forsande ljusblått vattendrag genom stan. Fotografier på Julie Andrews som nunnan Maria i ’Sound of Music’ i skyltfönstren, apfelstrudel och souvenirsjalar i mångfärgat siden.
​  Pappa fotar oss i svartvitt där vi stannat i steget på Getreridegasse. Jag tror jag valt smaken hasselnöt på min glass och fått den toppad med nyvispad grädde, Isabella och Eva har jordgubbssmak i strutarna och mamma kanske vanilj.
Min kappa är gul som solen och ganska rejält urvuxen, den har liksom blivit en jacka. Skorna är slitna och byxan kort, solen i nacken och den här dagen är inte så mycket märkvärdigare än att vi ska styra kosan hemåt mot München om en liten stund igen. Glass och sol i Salzburg, året 1971 och ögonblicket fruset av en frilansfotograf som provar lyckan på kontinenten. Det är ett år kvar till OS, och ett års avstånd till Sverige.