Mer! Mer! Mer! Om hjärnan, tiden och beroende

Neurobiologen och författaren Robert Sapolsky som hyser viss stjärnstatus hos både hjärnforskare och populärvetenskapsintresserade säger något som fastnar hos mig i ett nytt avsnitt i programserien Din Hjärna på SVT. Han, alltså Sapolsky, säger ungefär så här där han sitter framför sin datorskärm i en av Kaliforniens smarta Valleys, om kruxet med det mänskliga dilemmat ”Det som var fantastiskt och fullkomligt underbart igår, är det man anser sig ha rätt till idag och kommer inte att vara tillräckligt imorgon”. Det här avsnittet har underrubriken - Beroende och serien Din hjärna presenteras av svenskarnas egen favoritpsykiater, Anders Hansen. Sapolsky, han är professor vid universitetet i Stanford, så nu vet du det också och vi har klarat av nödvändiga bakgrundsfakta.
   Tillbaka till beskrivningen av det mänskliga dilemmat – det som var fantastiskt underbart igår, anser vi oss ha rätt till idag och imorgon förväntar vi oss MER. Det som är oss givet idag kommer inte att vara tillräckligt imorgon. Alltså, samma sak eller händelse upplevt i tre olika tidsperspektiv, igår, idag, imorgon, kommer att ge oss olika upplevelser. Så stor skillnad det kan vara, så mycket tillvänjning och avtrubbning våra hjärnor och signalsubstanser är med om när vi går från att få något för första gången till att vilja ha mycket mer. Underbart blir legio och legio blir jaså och jaha. Och där står vi med vår otillfredställelse och ständiga önskan om ”mer.” Mer, oftare, större, bättre, godare, flera, oh yeah! Vi reser längre bort, hoppar högre, tränar hårdare och bokar leasingen av en riktigt fet bil med extra allt redan innan årets löneförhandling har startat.
   Fler soltimmar, längre sandstrand, kallare drinkar, öppna en kran och ge mig MER, tack! Mer av allt. Festcigaretten blir med tiden rökhosta och det glittrande festglaset med champagne blir till daglig Cava och tungan talar sluddrigt över den kladdiga glaskanten. Sötsaker, mat och alkohol är gott och ljuvligt till en början men kan obemärkt gå över från lyx och förväntan till griniga beroenden via ökad tolerans och en sugande känsla med rop i kroppen efter ”mer, fler och oftare’.
   Eller som vi som uttalat har brottats med egna beroende vet av gedigen erfarenhet – vi vill uppleva den där härliga känslan som vi upplevde första gången igen. Då när allt var nytt och förundranseffekten stor. Vi vill återuppleva jungfrukicken. Vill att smaklökarna ska åka karusell i munnen som vid den allra första portionen chokladmousse och att vi ska få känna den varma, mjuka lulliga yrseln som en lätt sangriaberusning gav oss på den första guldsoliga charterresan. Vi vill uppleva spänning som när Indiana Jones för första gången svängde sin äventyrspiska på vita duken.
   Jag kan en del om det här efter en herrans massa år med ett välutvecklat sockerberoende. Jag har också nosat på hur det känns att vilja proseccoskåla flera dagar i veckan och även om jag aldrig testat tyngre droger så lovar jag att jag har gedigen beroendeträning och att beroendets fula ansikte är svårt att slita av sitt förhoppningsvis naturliga fejs som finns därunder.  
   Och även om jag numera kallar mig för en hyfsat tillfrisknad beroendeperson så vet jag att faran ändå alltid lurar där i bakgrunden om jag inte håller medvetenheten kring drogen högt och alert och gör det jag ska för att hålla mig på den drogfria vägen. För hjärnan vill gärna droga om den fått smak på det. Gårdagens Wow vill den uppleva igen. Helst med ännu större bokstäver idag och imorgon förväntar jag mig ett SUPER-DUPER-WOW i känslomaskineriet.
Det här vet alla smarta IT människor i Palo Alto som designar algoritmer direkt anpassade för dig och ditt sugande köpbeteenden i den digitala världen. Öppna din lap-top eller telefon och du ska få ett erbjudande du inte kommer kunna stå emot.
   En bra mobiltelefon idag har en otillräcklig kamera imorgon, ett medelrafflande veckoavsnitt av en tv-serie på SVT står sig slätt när jag kan binge-titta på alla säsonger av ett ultrarafflande spiondrama på valfri streamingtjänst imorgon. En kärleksrelation känns okay men jag undrar om den inte kunde vara lite bättre. Efter ett par säsonger av datingprogram med olika granna hunkar och utdelande av blodröda rosor till topp-trimmade baddräktsmodeller och lika många säsonger med svajpande på Tinder, så behöver jag verkligen byta livskamrat. Det här jag har håller inte, jag behöver en super-duper-power-mate. Han som var bra igår, är medioker idag och nästan helt hopplös imorgon. Att jobba på en relation är en långsam och slitig syssla, att ”svajpa” fram en ny vän kan ge en snabb belöning.
  Dopamintillvänjning i hjärnan av allt det nya och proffsiga och glammiga som sköljer över oss likt ett nytt väldoftande sköljmedel från Unilever med glitterskum och ever-lasting-super-duper-effekt. Det egna må-bra-hormonet oxytocin krymper och en vanlig sketen solnedgång med han-den-gamla-vanliga och en småfräsch räksallad känns… sådär och står sig slätt i jämförelse. Skärmberoende, ständig uppkoppling, snabba kolhydrater, vin, shopping och spel blir en hinna mellan oss och det som varit våra känsloliv och en numera till historien förpassad förnöjsamhet.
   Det gäller att planera och ligga i och hålla sig ifrån de värsta fällorna om vi vill komma helskinnade ur det som Sapolsky kallade det mänskliga dilemmat. Vi bör vara väldigt försiktiga med vad vi strävar efter i det som vi kanske tror är jakten på lyckan, för enligt Sapolsky så handlar det inte om jakten på lyckan utan om lyckan i jakten och att fatta det och planera därefter kan hjälpa oss att ha realistiska förväntningar och att fundera på vad vi är villiga att offra för att få det vi strävar efter.
   Att leva med frågan hur vi gör för att aktivt gå emot den ständiga strävan efter nästa höjdarupplevelse kan kanske hjälpa oss att sitta kvar på stranden och se solen gå ner över närmsta medelsnygga insjö tillsammans med vår alldagliga existerande partner. Kanske kan jag se honom eller henne i ögonen en stund samtidigt som jag klappar hunden i den toviga pälsen eller så hinner jag kanske prata klart med mitt barn om något som hon försökt säga ett tag.
   Det är såklart inte fel med mänsklig strävan och upptäckarglädje, vi hade aldrig varit där vi är idag utan våra nyfikna ”vill-mera-hjärnor”. Men samma hjärnprocesser ställer också till det för oss och för planeten. Mindre beroende och mer verklig närvaro vore inte så dumt, ifall vi skulle få till det medan tider är.