Tar den långa vägen hem

Tog den långa vägen hem till Dalarna från Stockholm idag. Minnesstannade länge i Slottsträdgård där jag sprungit, om inte som barn, så som ung vuxen. Sitter i skön vilstol under bråkiga lövträd med en havrecapuccino och vet att den här platsen har satt spår i mig. Då, när jag var ganska stockholmsny, precis hade börjat löpträna och snabbt tog mig in i långloppsvärlden efter att ha läst en bok om en värmländsk journalists maratontmödor. Och hela samtiden då var just "sån" -  springig, joggande, löpstegsviss. Stockholm Maraton hade haft några uppvärmningsår och exploderade ungefär samtidigt som min löparlust. 1984 och många mil på Järvafältet i mina ben. De flesta löparrundorna startade här i lövskogsdungarna runt Ulriksdals slott. Nu dricker jag kaffet och långpausar på vägen hem från lediga dagar med döttrar som är flera år äldre än jag var då. Hinner med en långsam promenad till vår gamla badvik, där varma barnfamiljer plaskar i ljummet vatten och fikar på filt. Strosar i slottsparkens handelsträdgård och rundar ett anrikt värdshus. Sen, i bilen över Rinkebysvängen och Västmanländska ängar till ett återuppstått eller bortglömt sommarcafé i Brovallen innanför dalagränsen. Någon har bakat bröd och öppnat portarna igen efter långa sömniga år sedan vägen flyttat, expanderat och trafiken exploderat. För länge sen fanns här kiosk och givet stopp vid just en vall vid ett brofäste, men det var så länge sen så vi kan inte vara många längre som minns. Jag sträcker på benen och minnet och pratar några ord med han som har gården med café idag. "Inte visste jag..." säger jag. "Varje dag..." säger han. "Kommer tillbaks..." säger jag och gör mig redo för sista etappen på vägen hem. Stockholm ligger inte långt ifrån Säter, men ibland gör det gott att låta vägen bli längre och minnena fler. Att inte ta den snabbaste vägen, men den vackraste.