VICTORIA CARLBAUM
  • Texter
  • Bilder
  • Om

Ready for take-off II - Up in the air

2/4/2023

0 Comments

 
Bild

Vad hände? Hur gick det med flygandet och flygrädslan kanske någon undrar. I alla fall om man läste min text ”Ready for take-off” från den andra mars på den här sidan.
    Flygrädslan gick det faktiskt bra med, jag kom upp i luften och flög runt och dansade med SAS en sommar. Men jag ’råkade’ bli allergisk mot parfymer och dofter som vi sålde ombord på planet. Det gick över när jag slutade flyga, så någon slags psykologisk överflyttning av rädslan måste det ha varit frågan om.
    Inte så mycket mer att säga om det men min allra första flygning som flygvärdinna, den borde kanske ändå inte gjort flygrädslan mindre. I alla fall inte om man utgår från att en faktor för flygtryggheten är att man kan lita på dem som kör maskinen. Om man säger.
    Min första flygning gör jag egentligen som extra besättning och ska i princip ´gå bredvid´ en erfaren steward. Men något har inte blivit riktigt som det ska i planeringen, kanske är någon sjuk den här dagen. Pursern, som är den som har kommandot för personalen i kabinen, är lite kort i tonen och stressad. Hon tar inte högsta poäng i att leverera SAS nya toppservice. Jag hinner inte ens påtala att jag gör min första flygning innan hon irriterat har hänvisat mig till min post längst bak i kabinen. Det innebär att jag ska gå som ´tvåa´ - sköta flightens alla utrop och ensam ansvara för säkerheten vid den bakre utgången i planet.
   ”Men jag är ny och ska egentligen…” försöker jag.
Pursern hör inte alls på det örat, hon plockar med papper och serveringsvagnar med flygplansmat och flygplansdryck, småfräser över det ena och det andra, gör en bortviftande gest med sin handskbeklädda hand åt Tvåan – det vill säga mig. Riktningen hon viftar åt är bakåt i kabinen. Hon kan t o m ha sagt ”Se så! Bak med dig!” Jag är bara tjugotre och tjugotreåringar kunde i alla fall på 80-talet bli lite sjasade på av femtioåriga solbrända pursers.
    Så jag står där bak och samlar kraft för att gå fram och be om lite mer direktiv, höra vad som gäller för den här flygningen, få en briefing, kanske en instruktion. Och kanske det som jag behövt mest av allt, ett glatt tillrop och stöd, vad sägs om ”Välkommen! Det här kommer att gå bra!”
    Men den promenaden framåt i kabinen, den hinner jag aldrig påbörja, för nu börjar passagerarna komma ombord på planet. Mittgången är full av dem, hatthyllorna svämmar över. Att ta sig framåt är omöjligt. Vi är dessutom sena och piloterna börjar taxa ut planet redan medan jag hjälper passagerare i flygplanets bakre ände tillrätta med små justeringar och svar på frågor. Handpåläggning kan också ha förekommit på denna min första flygrutt i den ljusblå uniformen.
   En flygrädd kvinna från Bergen är på hemväg och vill att jag ska veta att hon fruktar för sitt liv. Jag bedyrar DC-9ans toppsäkerhet, leker Jesus och säger att ’Allt’ absolut kommer att bli bra. Jag lovar dessutom ut turens första drink så snart vi kommit upp en bit och säkerhetsskylten har släckts. Hennes stress, gör mitt lugn och Jesus Victoria Carlbaum greppar nu mikrofonen på flygplansväggen, tar ett djupt andetag och gör mitt första kabinutrop, ever.
   ”Mina damer och herrar, kapten hm… Bergman och hans besättning hälsar er hjärtligt välkomna ombord på SAS flight SK 302 till Bergen .”
Det finns en manual att följa, inte svårt alls. Bara lite besvärande att jag inte blivit briefad om kaptenens namn av min stressade arbetsledare, pursern. Jag freebejsade lite, tror det gick bra.
    Under starten sitter jag still och fastspänd, det låter mycket. Det finns inget fönster att titta ut genom här längst bak vid Tvåans plats. Vi stiger ganska tvärt och Tvåan håller ställningarna vid flygplanets förhoppningsvis mycket välstängda bakre utgång. DC-9an hade en utgång med egen trappa i planets stjärtparti. Jag har stängt och reglat. Och reglat ska det förbli fram till vårt ankomst i Bergen.
    Flygningen går bra, jag har så mycket att göra att det inte finns något utrymme eller tid för introspektion och flygängslan. Jag tröstar och lugnar henne på plats 27 D, jag serverar och säljer och pratar runt. Det guppar ibland, det finns turbulens, men just nu är jag ändå servant och queen of SK 302´s bakre kungarike. Här ska folk trivas och ha det bra.
    Mission completed, vi landar i Bergen, regnet står som spön i backen och pursern mjuknar som en upptinad mangosorbet i bilen till besättningens övernattningshotell, när hon förstår att jag var dagens praktikant som skulle haft introduktion, information och handledning. Hon ber om ursäkt.
Ursäkt accepterad, flygning har gått bra, nu blir det flygvärdinneliv på spatiöst hotellrum med krispiga lakan och badkar i marmor. Ganska bra. Samling med hela besättningen för middag i hotellets restaurang, vi har trevligt, maten smakar bra, jag lyssnar på de erfarna och de är nyfikna på mig och mitt unga liv. Har det bra som sagt, men blir förvånad över att både kapten och andrepiloten dricker drink före och vin till maten. Vi ska upp i svinottan imorgon för nästa flight bound for London. Några första undringsfjärilar flyger in i min mage. Kaptenen tar in ytterligare en flaska vin, bjuder flott, flirtar kring och snackar runt.
    Jag knyter ihop min egen dag, dricker ur min Cola, tackar för mig och drar mig tillbaka till badskum, bok och egen bädd. ”God natt, god natt, ses imorgon!”
   Klockan fem och femton följande morgon står vi där igen allesamman med uppsatta hår och välstrukna uniformer. Vi blänker och alla har hattarna på. Männen är mörkblå vi kvinnor går i ljusblått. Vingar i guld och läppar i hallonrött. Vi doftar White Linen, rakvatten och exklusiv tvål.
Men där finns också en annan doft när vi kliver in i bilen som ska ta oss till flygplatsen och vår väntande flygmaskin. En doft som är mer oroande och mindre god. Det luktar sprit i bilen.
   När vi kommer ombord är stämningen stressad och på något sätt beklämd. Pursern kallar idag ihop oss som arbetar i kabinen och uttrycker sin oro över det som tydligen blivit en blöt kväll för vår kapten. Han hade varit uppe länge och fortsatt dricka och är rimligtvis fortfarande inte nykter. Herregud, är det så här att flyga, tänker jag och ångrar att jag gett mig in på detta. Jag trodde att min flygrädsla berodde på inre inbillade demoner och tänkte föga att de också kunde ha med den så kallade verkligheten att göra. Jag är tjugotre år, men jag är inte dum. En onykter pilot är rimligtvis en riskfaktor alldeles på riktigt. Giv mig nåd.
   Purser och andrepiloten dividerar och diskuterar med intensiva röster och huvudena tätt ihop i kabinens främre serviceutrymme när vi kommit ombord på planet och jag får senare veta att det var här som man bestämde sig för att inte stoppa morgonens flygning. Andrepiloten har försäkrat pursern om att han har läget under kontroll och kan garantera flygsäkerheten, den ännu ej helt tillnyktrade kaptenen till trots. Pursern har köpt läget och tillsammans har nu dessa två personer bestämt att en fullsatt SAS maskin med morgonresenärer skall flyga sträckan Bergen-London över Nordsjön med (minst) en onykter pilot bakom spakarna. Janne Carlzon må bäva och de redan rivna pyramiderna skaka. Det här är såklart tjänstefel på toppnivå och kan få hemska konsekvenser.
Men here we go, up in the blue, love is in the air o.s.v. Vi lyfte i dålig stämning och väl uppe på marschhöjd får jag den information jag och mina kollegor borde ha fått redan på marken, den om vår fortfarande onyktra kapten. Information som inneburit att vi kunnat stopp flighten och säkrat läget. När andrepiloten kommer ut från cock-pit och stannar en god stund för att snacka och tramsa och bete sig allmänt flirtigt med första bästa (eller i alla fall närmsta) flygvärdinna, är den stund då jag förstår fullt ut vad som utspelat sig före start. Nu brister topplocket hos pursern och hon kommenderar in andrepiloten igen i cock-pit, in i det utrymme som nu alltså endast har haft den inte helt nyktre kaptenen vid spakarna. Den flirtiga piloten hade ju lovat att han skulle garantera flygsäkerheten på denna tur.
   Man baxnar, blir kanske lite blek, tänker att så där får det absolut inte gå till. Nej just det.
Och den som är flygrädd idag skulle egentligen inte ha läst den här storyn, eller hur? Själv bet jag ihop, där och då 83. Min första flygning innebar att jag framledes var på min vakt och bevakade mina delar av säkerheten i kabinen med schweizisk urverksprecision, jag sniffade runt piloterna efter alkoholrester och nös av parfymerna på tax-free vagnen.
    ”Vi ber dig att titta noga på vår säkerhetsgenomgång och för din egen säkerhet, läsa igenom broschyren Safety On Board, som finns i stolsfickan framför dig. Och vi önskar dig en trevlig resa med oss på Scandinavian Airlines!”

0 Comments



Leave a Reply.

    Om mig

    Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
    Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
    När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

    Arkiv

    Mars 2025
    Februari 2025
    Januari 2025
    December 2024
    November 2024
    Oktober 2024
    April 2024
    Mars 2024
    Februari 2024
    Januari 2024
    December 2023
    November 2023
    Juli 2023
    Maj 2023
    April 2023
    Mars 2023
    Februari 2023
    Januari 2023
    December 2022
    Oktober 2022
    Augusti 2022
    Februari 2022
    Augusti 2021
    September 2020
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Maj 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Oktober 2018
    Juni 2018
    April 2018

Texter     |     Bilder     |     Om

© Victoria Carlbaum 2018
  • Texter
  • Bilder
  • Om