Något att hålla sig i

 
Ledstången såg ´sådär´ ut och åkte ner från väggen 2009. Skulle kanske ersättas med en märkvärdigare. Det skulle bli åtta år av intensivt trappspring och ibland oönskat halkande utan livlina eller tamp för famlande händer.  Gamlingarna vågade sig inte upp. På gott och ont. Vi hade skyddsteam runt de mer lytta när dom skulle upp för trappen för att komma till en kvällssolig sommarbalkong. Till balkongen för att titta ut över sjö och solnedgång och strandflanörer och ja, en sommar smygkikade vi om kvällarna på dom två rävungar som en företagsam rävmamma bosatt sig med under vårt tiondehärbre.
 
Trappen är skönt svängd och har trampats sen 1875. Pigor, drängar, kyrkans herdar, prästfruar och alla tiders barn har rusat i den. Nu var det vi som rusade.
Efter en del år och efter ett par akuta sjukhusbesök med illa åtgångna fotsenor inköptes nya fästen till den gamla ledstången. Den kunde kanske duga ändå om man kombinerade den med snygga vägghäften från välrenommerad byggnadsvårdsbutik.
 
En av gångerna jag själv föll i trappen – då när den fortfarande var ledstångslös – har jag en så ruskigt hög fart i trapppkröken att jag inte riktigt har tid att invänta själva stegytan. Jag försöker röra mig snabbare än det faktiskt finns underlag - ni förstår – Sån´ modern stress. Eller evig. 1800-talets kvinnor här på gården hade kanske samma fart som jag, samma önskan om snabb ankomst till nästa… ´grej´. Ett barn här, en tvättkorg där. Jag bär datorer och plattor och skärmar med mig, herdarna bar nog psalmböcker och heliga skrifter. Kvinnorna bar väl… allt. Bekymmer och ansvar och vardagsglädje. Sömnad och kaffepannor och gästabudsmat. Sovande barn och havande sköten.
 
Men nu kommer sommaren och tillfället när vi alla står här i hallen med den långa utlagda björkledstången ringlande mellan oss som en orm. Klas har satt ihop den på ett sätt som förhoppningsvis skall följa väggarnas arkitektur och trappens form Jag har en påse med de avdammade, bortglömda väggfästena i min hand. En, två, tre, fyra… ja, antalet verkar stämma. Spårskruvar finnes.
 
Det här projektet har sannerligen väntat på rätt bemanning, det går åt mycket folk att få en skönt svängd ledstång på plats i en stor trappa i en prästgårds mitt. Och nu är nästan alla barnen här och vissa av dom har ´fördubblat´ sig. Har skaffat pojkvän, fästmän och man. En yngling, som nu blivit make hade hittats på Uppsalaslätten av Ettan – en skicklig byggnadsingenjör vorden, ett fynd – hurra! ”Kan du hålla här, skruva där och göra en höjdberäkning?”
En annan var relativt nyfunnen, men redan fast förankrad i vår Ljusternära prästgårdsmylla. Jag tror att Tvåan hittat honom på en sommaräng vid Österdalälvens kant en dimmig sommarmorgon i juli och han hade visat sig stå kvar och pall även när dimslöjorna försvann med forsvattnet mot älvarnas förening. Han hittades snart på ovan nämnda balkong tillsammans med Tvåan och en tiopoängssolnedgång. Han med keps och dalarot och hon med något nytt i blick. Något som inte hade försvunnit med morgonalverna vid Österdälven den där morgonen.
 
Nu behövs vi alla för att få stången på plats. Alla håller och markerar och någon skruvar, märker och vrider. Ögonmått och handkraft. Samarbete och suckar. Skratt och armstyrka. Solen och julivärmen ränner in genom öppna dörrar vid veranda och balkong. Luften rinner upp och ner för trappen som vi stegar och springer i och just nu också helt stilla står i. En timme senare är ledstången på plats stadigt fastskruvad för generationer att fortsätta hålla sig i. För att undvika vrickade fötter och avbrutna lårben, för att underlätta för gamla att se ljuset över sjön från balkongens sommarsoffor. För oss alla är stången nu på plats och våra händer följer dess svängda form och bildar mönster i rummet. Vi gjorde det tillsammans. Alla behövdes. Maten är klar och serveras under största syrenen. Sen går vi in igen och upp och ner och testar och håller och glider med många händer mot tacksamt trä. Så det var den här dagen vi hade väntat på. Det var det här tillfället när vi alla byggde in vår handkraft och sommarglädje i det långa trästycket som böljar som en aorta mitt i hemmet. Vi rinner runt det och tar i det ibland. Blod blandas och riktning ändras. Ett handtag bort finns en familjekänsla stor som en handflata nu tillgänglig för oss alla. En gemensam ledstång, när man behöver den.