Strövtåg i hembygd

Jag är inte särskilt olik gamla tiders bybor. Dom som kröp, gick och hasade fram på samma lilla jordebit från början till slutet, dom som kunde varje stigkrök och varje backkrön. Dom som kände varje människa och hennes djur. Dom som kunde förknippa varje husknut och var syrenberså med en historia, ett minne eller en alldeles egen doft, för att dom varit där så många gånger, sett samma scenario och precis vetat hur grannens kokkaffe smakade. 
Nej, jag tror inte alls att jag är olik den gamla bybon. Även om jag är en modern människa som rör mig över  landet i jobbet och i Europa under semester så är jag en trogen hembygdsbo. En hemvändare, en vandrare i barndomstrakter. Och det är framförallt till fots på promenader i min barndomsstad som det blir så tydligt för mig. Jag promenerar aldrig bara i nuet utan följs hela tiden av min del av Borlängehistorien.
 
Centrum och Hagalund ser ju helt annat ut för mig än för min vandringskompis från Uppsala. Här låg min lekskola på nedre botten. Där jag lekte och gjorde pärlplattor i flera veckor,  övertygad att jag skulle pyssla mig kvar till den utlovade Vassboresan till våren. Men så blev det inte. Någonting hände, jag minns inte vad, och jag gick aldrig mer till lekskolan igen. 

Där hade Aftonbladet sin lokalredaktion och därmed pappa sitt mörkrum. Röda lampor och bilder i drivor. Det luktade framkallningsvätska och småbränt papper från torkpressen. Det luktade pappa. 
I grannlokalen låg Centerpartiets lokalavdelning och här fanns pappas kompis Folke Jackson, ombudsman för nämnda parti. Folke var stor och snäll och rökte Prince på sitt arbetsrum. Undrar vilka som sitter i lokalen nu? Röker lär dom inte göra längre. Och där i källaren fanns Nyhléns bokbinderi. Rolf Nyhlén såg ut som Lee Hazelwood och en gång bar jag pappas uppförstorade bilder som skulle till utställning uppför källartrappan från Nyhléns. Idag är det bara en vanlig källarnedgång.
 
Tågstationen har byggts om och ut och människor strömmar genom moderna dörrsnurror. I en annan tid körde vi mamma till samma stationshus i vår ljusblå SAAB 96. Pappa körde och vi barn vinkade när mamma åkte på sin första husmorssemester till Staffanstorp. Vi saknade henne redan innan tåget nått fram till Lusbäcken.
 
Så här håller jag på. Varje promenad, så gott som varje kvarter, allt har ett då och ett nu. Lusbäcken då och Lusbäcken nu.  Att vara den som vinkar av vid stationen och håller pappa i handen eller vara den vuxne som tar tåget i morgontimmen för att uträtta ett dagsverke på annan ort. Allt som skiljer är lite tid. I den moderna staden nosar jag fram som en bybo från forna dar. Jag känner stenarna, vardagsdofterna  och dom som gått här före mig. Levande och döda.