Hon som var jag

Jag satt på det tyska luftkonditionerade snabbtåget med fullservice i första klass. Möchten Sie etwas zum trinken? Bitte Ja! Schönen Dank! Utanför fönstret strömmar det mellaneuropeiska lövskogslandskapet förbi i snabb fart. Kulligt, grönt, skönt. Jag är präglad på och ytterst förtjust i lövskogen som breder ut sig med bokblad och lönnlöv och lindblomsdoft. Med behagfullt supergrönt, med perfekt mix av fukt och växt, av knycklad jord som ger dalarna och formar bergen. Me gusta mucho. Ich mag es sehr. Jag är på väg på kort och högaktuell avkopplingssemester men också i en parallell värld på väg i ett minnesspår och kanske i en minnesmässig återvändsgränd.

Nu ska jag koppla av och vara ledig i landskap jag gillar och minns. Då, förut, nyss, nej för längesen gjorde jag resan för att någon annan (läs pappa) bestämt att familjen skulle ta nya steg på okänd mark. Att kalla det emigrera vore ju verkligen att ta i. Vi hade reträttmöjligheten och hemfärdsplanen hyfsat nära dörren och hjärtat. Men det visste jag ju inte då. Då när jag var tio och hade sagt adjö, adjö. Hej, Hejdå! till allt och alla. Skola, fröken, bästis, grannar, hundar. Kusiner och morfar och andra som suckat tungt och skrockat svagt. Hur skulle det gå? Varför gjorde vi på dette viset? Mormors ögon var tårfyllda och stämningen allvarlig när vi vinkat adjö i vår fullastade folkvagnsbuss med destination München.

Varför gör ni på dette viset när allt egentligen är så bra? Så bekant? Så tryggt? Ock, ock, ock! Men året är 1970 och OS i München en närstående storhändelse och Aftonbladet skickar reporter och slamrar med kastrullock. Pappa är frilansande pressfotograf och inte sen att följa efter - här finns en kontinental punkt som skall bevakas. Hur svårt kan det va? Vi hakar på. Mamma, pappa barn (tre till antalet), en hammock och en fullastad folkabuss. Färjebiljetter köpta, ett radhus hyrt och ett äventyr som kan börja.

Jag vet inte mycket men känner en förväntansfull spänning och tränar tyska tre gånger till ljudband på vår bandspelare i gillestugan i Borlänge innan vi far. Lär mig ´Ausgezeichnet´ som betyder utmärkt och några andra basord och tänker att det här kommer jag att komma långt med. Blir nog en succé. Och till viss del kommer jag att få rätt, eftersom jag redan första dan i Bayerns huvudstad får användning av ordet när vi bjuds på fika av hyresvärdarna till vårt nya radhus. Hur smakar saften och kakorna? ´Ausgezeichnet´ svarar jag (lite felbetonat, men ändå, det är bara första dan) och jag känner att det bär. Värdparet skrattar och jag känner mig supersocial, tio år och livet leker.

München väntar, here I come. Innan midnatt gråter jag i främmande hus, men vad katten, med vuxenfacit i hand är början ändå bra. Då. 1970. Nu 2019 i luftkonditionerad tågvagn är mina tyska minnen många och kontinentresan ändå bekant. Jag ska träffa min gamla bästis och granne från då. Vi har hittat varandra i sociala medier och bokat möte på Marienplatz om några dagar. Ett halvt sekel har gått och mil efter mil närmar jag mig både plats och tid för det som var viktiga barn- och ungdomsår.

I det bekväma tågets restaurangvagn får jag plats vid delat bord och beställer indisk currygryta från sjysst meny. En barnfamilj gör entré och delar strax bord och tid med mig. Fruktsaft och pasta Bolognese för barnen, sällskapets mammor väljer annat. Mittemot mig en flicka om tio-elva med mörkbrunt hår i mittbena och mörka ögonbryn. Med gröna ögon som kikar på mig över menykanten och under stadig ögonfrans. Hon tillrättavisar småsyskon och skojar med kompis, tittar ut över dalen med tändstickshus och sen in i mina ögon när tåget rister till och vi samtidigt räddar våra vattenflaskor och fruktsaftsglas. Snyggt jobbat tjejen! Du gör det bra. ´Ausgezeichnet!´.

Vi håller kvar blicken - grönöga i grönt - och bekant blir bekantare. Det kunde ha varit jag, eller min bästis. Någon av dom som skrev i mina poesiböcker på vers, någon av dom som jag gick hand i hand med på Grundschule am Amphionparks rastgård där vi marscherade på lunchrasterna. Rosen, Tulpen, Nelken, alle Blumen welken - nur noch eine tut es nicht - und dass ist Vergissmichnicht. Om det är 1971 eller 2019 spelar mindre roll. Ett leendes vinkel, en blick av sig själv. Att se sig i en annan människa genom tiden. En tioårings lunchbestyr och bekanta artikulation, sättet hon knicksar med håret och nacken. En grön blick genom decennierna och ett blankt axellångt hår på andra sidan bordet. Vi skrattar och räddar våra flaskor och glas när tåget kränger. En Pasta Bolognese och en Indisk Currygryta som krockar på tågbordets mitt. Ingen fara - ausgezeichnet.