Bits and pieces - Memories

Får ett kort mail i min inkorg, en hälsning från då. Och minnet väcks ryckvis och sakta mot ungvuxna år när 80-talet fortfarande var nyöppnat och folk gick klädda i grälla färger. "Hej, hej kommer du ihåg... vi jobbade ihop på högstadieskolan..." Ja, jag försöker. Åkallar, blir försiktigt glad. Vem är det som skriver till mig? Jo, jag tror jag minns. Och vem var jag själv, nätt och jämt 20 och livet stod för dörren. Vad ville jag göra, vad var min plan, hade jag drömmar då när allt skulle komma, allt var framför.

Jag hade redan rest. Både över bergen och över det stora havet. Jag hade varit i München (yes), Venedig (dyrt) och Rom (som vanligt). Jag hade hängt i London ett tag med Nya Zeeländska vänner och varit kulturell i norra Spanien.
Inget av detta tog särskilt lång tid, men på ungas sätt blev det ändå stort och satte spår i mig. Kom ihåg, det här är på tiden när man ännu förvånas, gör saker för första gången och säger sånt som "Wow", "Grymt", "Fett" eller annat. Jag sa förstås inget av de här orden för det är ju 1980 - remember. Kanske sa jag "Kul!" Mi piace - how fascinating - Mon Dieu - Que aproveche (det sista påhittat för spanskan minns jag så lite av).

Vi reser ihop, min Klas och jag. Vi förundras tillsammans och ligger sked i billiga hotellsängar och gästrum. Etablerat par vår relativa ungdom till trots och vi är två som - delvis - tillsammans brer våra framtidsmackor med smidigt smör och mjuka ostar. I Paris får jag jobb på vårdboende. Riktigt jobb i La Garenne- Colombes. Allt är klart, bostad finnes. Men min Klas kan inte franska och blir onyttig chez Madame Le Chef så vi drar vidare. Adieu Paris, Eiffeltorn och Croissants. Sista tangon i Paris (alltså på riktigt på biograf, med Brando och Schneider, dubbad på franska utan undertext. Tänk på min Klas).

Det blir lågprisflyg i sin barndom över Stora Havet och ett kommande halvår i filmstjärnestaden på Västkusten. Vi häckar i en kompis hus där föräldrarna är på långtidssafari i Afrika och Maiden är från Mexico. Hon säger upp sig och vi får ta fram dammsugaren och själva suga upp våra tappade popcorn, tvätta vår tvätt och torka badrummen med skum från superkemikaliebomb i sprayflaska.
Föräldrarna kommer hem och vänder och vi får månadspeng - Geschwind!
Jobbar sedan tre dagar (båda två - both speaking english ;) på Kaliforniens längsta pir och steker hamburgare, sen får vi sparken för det kommer inga gäster. Inga gäster, mindre kul, kostar mycket, nära jul. Ungefär så, och vi drar hem och överraskningshamnar i soffan hemma hos mamma lagom till julaftons-Kalle.

Jo, så jag hade ju rest och nu stod jag här. Utan större drömmar om långa resor och fjärran platser. Utbildning planeras men är ändå diffus. Ansökningar har skickats till universiteten i både Linköping (trist, men min Klas ni vet), Uppsala (ändå klassiskt och nära, eller hur) och Stockholm (inga frågor på det va?)

Jag stickar en tröja. Mitt livs första. Stickorna jobbar hårt i ett plastigt ljusblått garn och jag grips av skaparlust. Jag stickar i lärarrummet på nyöppnad skola där jag plötsligt är klassföreståndare för en gör-go Åtta och "mitt" klassrum är fyllt av reseaffischer från Tyskland, England och USA. Jag stickar i rökrummet, där jag blossar tillsammans med skolans städpersonal och några andra coola typer ur kollegiet. Det luktar död, men snacket är bra. Jag stickar på kollegium, planeringsdagar och tåg och i tv-soffan framför Dallas och Falcon Crest. Jag slutade inte förrän tröjan blivit lång som en seniorkaftan och nu när jag minns den så tror jag att den fortfarande kan finnas på vår vind. Min vind och min Klas vind. Nära 40 år senare. Still alive and kicking. Nu vet vi hur mycket blev. Som jag tänkte? Som jag drömde? Som jag ville?

Lite så öppnade sig lådorna i hjärnan av mailet jag fick. En insomnad minnesbit får liv och jag fick kontakt med hon som var jag, då.