Väggklockan i matsalen har stannat och jag tänker inte vrida upp den. Tiden har stannat för Alice och min egen tid känns som den i en sparlåga - trång och andefattig. Vi som är kvar går omkring här försöker hitta nya steg. Livet går trögt och ovant vidare. Bonnie är stillsam och avvaktande, skratten färre, men det är inte tyst. Sorgen är randig och allting rör sig sakta. Gråten skriker både högt och tyst i halsen. Vi har tagit oss igenom de första och kanske värsta dagarna, men sen då? Jag går inte under, jag har alla andra kvar, vi delar sorgen och klappar på varandra. Vi tittar på en lagom trevlig film efter ett par dagar. De första dagarna gick det inte, då kunde ingen tv-serie-drog fylla det tomrum i bröst och händer som en trettonårig bästa hundvän lämnar efter sig. En familjemedlem som varit hudnära varje dag sen hon åtta veckor gammal hämtades från sin hundmamma i Stockholmsförorten. En hundflicka med sammetsmjuk mage, navelbråck och otypiskt lång lagottosvans. Den sista som blev vald av valparna i kullen men - på alla sätt - var den första för oss.
0 Comments
Leave a Reply. |
Om mig
Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar. Arkiv
Oktober 2024
|