Alice springer inte mer

Väggklockan i matsalen har stannat och jag tänker inte vrida upp den. Tiden har stannat för Alice och min egen tid känns som den i en sparlåga - trång och andefattig. Vi som är kvar går omkring här försöker hitta nya steg. Livet går trögt och ovant vidare. Bonnie är stillsam och avvaktande, skratten färre, men det är inte tyst. Sorgen är randig och allting rör sig sakta. Gråten skriker både högt och tyst i halsen. Vi har tagit oss igenom de första och kanske värsta dagarna, men sen då? Jag går inte under, jag har alla andra kvar, vi delar sorgen och klappar på varandra. Vi tittar på en lagom trevlig film efter ett par dagar. De första dagarna gick det inte, då kunde ingen tv-serie-drog fylla det tomrum i bröst och händer som en trettonårig bästa hundvän lämnar efter sig. En familjemedlem som varit hudnära varje dag sen hon åtta veckor gammal hämtades från sin hundmamma i Stockholmsförorten. En hundflicka med sammetsmjuk mage, navelbråck och otypiskt lång lagottosvans. Den sista som blev vald av valparna i kullen men - på alla sätt - var den första för oss.

Vår första hund, vår smarta, roliga, hungriga, superkommunikativa Alice. Egensinnig och allestädes närvarande, den första jag la ögonen på om morgonen och den sista jag såg innan jag somnade på kvällen och på hennes ålders höst också den som snarkade mjukt och rytmiskt nedanför min säng varje natt. Hon hade tassarna nonchalant utslängda över kanten på hundsängen, nedkrupen på sin ullfilt och inte sällan omstoppad med en tröja som täcke och tyngd. Nu är sängen tom och Alice kropp i jorden.

Vi tänkte så bra och miljövänligt och visst blev det" bra" men också svårt, hur mycket ska man klara när ens bästa kompis dör? När man burit hem sin bästis livlösa kropp, resterna av ett hundliv på jorden? Jag bara undrar. Nu har Alice sin viloplats i schersminlunden under lönnen där hon så ofta satt eller låg i gröngräset - spejandes upp mot hus och gårdsinfart och i trivsam dagvila när inget särskilt hände och allt var lugnt. Nu syns hon inte längre när jag ser ut på gården, vi hör inte längre hennes bestämda krafs på dörren när hon vill in och jag kommer aldrig mer att se hennes mjukt gungande gång i ögonvrån när hon rundar någon husknut på tomten och nosar sig fram i spår efter katter, grävling och rävungar som lämnat luktspår i gräs, rabatter och grus under natten. Jag får ingen glimt av henne när jag rör mig i huset och sveper med blicken genom någon random fönsterruta. Inte skymten finns av den honungstonade, supermjuka, jasminris-doftande Alice.

​Alice med ansiktsmimik som en människa, Alice som lägger huvudet på sned och pratar med en. Som har mänskliga ögonvitor runt nötbruna irisar och som tittade sig till kontakt, mat, prat och livsskoj. Nu är hon död och tittar inte mer. Jag fick se ögonen slockna och jag saknar henne kopiöst. Nu springer inte Alice mer. Vi som är kvar ska trösta varandra ett tag till och vi fortsätter att minnas en bästa vän och familjemedlem. Vi kommer att minnas henne och prata om henne. Vi lever tacksamt vidare med lillasyster Bonnie i glädje för varje hunddag vi får. Jag får titta ut i tomme på gården i dagsljus, mörker och månsken och spana efter Alice ljusa gestalt och undra var hon nu "är". Existentiella frågor går armkrok med de vardagsnära och kroppsliga. Livet är över för Alice, kroppen har gjort sitt och är i jorden. Var själen tog vägen vet inte jag. Jag sörjer i stor tacksamhet för vardag och fest med Alice. För regnpromenader och solskenstur, för glädjerus och promenadvägran. För det som var svårare och för det som var lätt. Jag tackar högre makter för Alice.

Och till Alice Carlbaum personligen om saker förändras och tiderna upplöses osv:
Dörren står öppen så du lätt kan komma in, täcket i badrumshörnan finns där in case of åska. Din matskål är diskad och står lite i skymundan bland blomkrukorna i köksentrén. Kuddarna i blå fåtöljen och sammetssoffan är uppuffade. Kylen är laddad med morötter, lättillgängligt längst ner. Bara utifall. Jag väntar på mirakler. If only, if only.
Baby come back. Please.

Alice 22 september 2006 - 13 augusti 2019