Squash, game, love

Game 1
Var ska jag börja? Kanske i squashhallen - med en del romantiska backhandslag och hårda smashar med squashbollar rakt in i hjärteroten. Om nu en back-hand kan vara romantisk och om det verkligen finns en hjärterot.
   Vi gick på gymnasiet, vi spelade squash. Vänskap har uppstått i klassrum och på efterfester och vänskapen går framåt och ska vi säga… utvecklas. Vi gillar att hänga tillsammans, att diskutera, att vrida och vända på stort och på smått. Vi skrattar, vi pladdrar, vi skickar lappar med fyndiga kommentarer till varandra på historielektionerna. Vi spelar ännu mera squash. Kraftfullt spel och snabba slag. Båda tyckte squash var roligt redan innan vi börjat spela med varandra. Men nu tar spelet liksom nya höjder och bollskorna slits hårt. Vi lägger t i d på banan och på varandra.
   ”Vill du spela idag?”
   ”När slutar du imorgon, ska vi spela?”
   ”Har du bokat någon tid i squashhallen?”
Racket och sporttrunkar, våta handdukar och frekvent duschande. Heja oss, vad vältränade vi är!
Värst vad jag har blivit sportig. Kul att ha fått en ny killkompis.
Vännen Anette rynkar på pannan och skrattar bitskt ”Kompis?! Du är ju kär som en klockarkatt!”
   Förmodligen sa hon ändå inte ’klockarkatt’ det begreppet är alltför gammalt även för den här situationen och passar inte in i språkbruket på det sena 70-talet. För det är där vi befinner oss, i den skälvande slutspurten på decenniet som kantats av frihet och mjukhet och möjligheter för både kvinnor och män och barn och folk i kända och okända länder. Under decenniet har det sjungits protestsånger och klädskapats i velour, men de velourklädda demonstranterna och husockupanterna var ändå en bra bit äldre än mig och mina gymnasievänner. Vi närmar oss 1980 och personligen är jag inskolad i discospår och popkultur. Bästisen Cilla och jag har några år tidigare, när vi fortfarande går på högstadiet, liftat till Gävle i ’mörkan’ kväll och ’stilla’ natt. Där var diskoteken flera och vi hade hittat några popsnörevänner att leka och dansa med. Det var nämligen inte farligt alls att lifta på den här tiden. Det var också nästan ofarligt att dricka billigt vin och röka gula Blend och vrickningsrisken var lika med noll för unga vrister i skyhöga jeansboots med nitar inköpta hos Sko Uno på Gamla Brogatan i Stockholm.  
   Cillas och mina föräldrar visste inget om vårt nattliga liftande till Gävlediscon och det var också helt okänt för dem att vi hade ’tagit ledigt´ från skolan och åkt tåg till Stockholm och handlat skor på Sko Uno, jeans på Gul & Blå och smink från Ejvi Flodins parfymeri. Den som tidigt jobbar på helger och lov har sin egen kassa och ekonomi och kan därmed ta sig egna friheter. Ne c´est-pas?
   Nåväl detta var en parentes, så, tillbaka till squashhallen och gymnasiekolans korridorer och läsesalar – där finns en något senare version av mitt tonårsjag. En sportigare, La Coste klädd och språkstuderande latinlinjetjej. En tjej med koll och pannband i frotté, en som slår hårda slag och gör snabba vändningar på squashhallens talkade och slitna parkettgolv.
   Klas är lång och blond och har stans snyggaste muskeltavla på ryggen. Blicken är djupsiljansblå och rösten som sammet i mina hörselgångar. Han är rolig och smart och vi tävlar sinsemellan i att vara smartast på de gemensamma lektionerna. Klas kan matte, jag kan språk. Klas kan spela, jag kan dansa. Klas är en lillebror som inte har några som helst problem att hänga tillsammans med en besserwisser storasyster som tar plats och hoppar i först från bassängkanten. Och vi kan båda spela squash.
   Vi är hyfsat jämspelta på squashbanan Klas och jag, även om Klas får in hårdare slag ibland och jag kan göra snabbare vändningar. Båda är snabbfotade och spelhungriga och ingen vill lämna banan i första taget.
”Kan vi få en till speltid på banan?”
”Är det någon som ska ha banan efter oss?”
   Vi har liksom svårt att skiljas, svårt att sätta punkt för gemensamma stunder och aktiviteter. Vi dricker te hemma hos mig på kvällen och en kille som jag tidigare inlett något slags försiktigt dejtande med, finns också hemma hos mig en av tekvällarna. Tiden går, klockan slår och Klas går inte hem. Alltså, han går inte hem förrän dejtkillen gått hem. Han väntar ut honom och visar sig både inneha och tillämpa tålmodighet.
   ”Men kom igen!” säger kompis-Anette och vidhåller att det verkligen inte är kompisskap som Klas och jag håller på med.
”Han är ju dökär i dig!”
”Nej, men gud, man kan väl va’ kompis och ha jävligt kul ihop utan att…” försöker jag.
”Lägg av!” säger Anette ”Du är lika kär du. Märker du inte det?”
”Men vi spelar bara squash och snackar och …”
Nu lägger Anette på singeln ’When I need you’ med Leo Sayer på skivspelaren i hennes föräldrars vardagsrum och jag känner att mina kinder blir aningen varma.
   Fan, fan, Fa-an, nu får Nuttan lägga av! Och jag måste genast boka en ny squashtid.
 
Game 2
I hallen hemma hos mig står båda sportbagarna öppet gapande. Shorts och tröjor är slarvigt urdragna, som om att de på detta sätt skulle få sig lite luft. Squashracketarna ligger i kors på varandra utanför min sovrumsdörr och de svettiga pannbanden och armbanden i frotté har hamnat långt bort från både väskor och urhoppade vita sportskor. Min sovrumsdörr är stängd och därinnanför befinner vi oss min motspelare och jag. Matchen är över, belöningen här.
   För visst hade hon haft rätt den kära Anette. Visst hade vi varit förälskade som klockarkatter (sic) och visst hade Klas tålamod och uthållighet gett utdelning. Nu låg vi där ovanpå min låga 1,20 sång av spånplattor med överkast i frotté och vi såg varandra så där oförskämt, uppslukande, drunknande, allomfattande djupt in i ögonen. Vi lyssnade intresserat på allt vad den andre sa, vi kommenterade och fördjupade och byggde vidare på varandras stories och visst, visst var vi så där tokkära som Anette och säkert en hel del andra med ögon, öron och hyfsat antal hjärnceller, ju sett och vetat för ganska länge sen. Eller i alla fall för en hel termin sedan. Ruskigt längesedan alltså. Vid denna tiden. Nu är vi all-in, all-in-love, all-the-time. Vi pluggar, vi springer, vi pratar, vi äter, vi ligger, vi andas, vi slingrar, vi lever i varandras andetag och vi har inte på något sätt lämnat squashbanan. Trunkarna står ständigt packade och den enda stunden vi är åtskilda är när vi separeras efter matchen i duschrum och omklädningsrum för herrar respektive damer. När vi sedan sammanstrålar i squashhallens entré igen med nytvagade kroppar har vi hunnit längta och vänta. Kommit på femtio nya idéer och tankegångar som omedelbart måste delas, där vi går Sveagatan fram med sammanflätade händer och med upprepade kysspauser på den några hundra meter långa vägen längs vägen till cykelstället, busshållplatsen eller möjligen parkeringen där någon av våra föräldrars bilar stod.
   Under skoltid har vi ett eget hångelrum under aulan. Tror säkert att rektor och skolledning skulle kalla det för en artistloge. För aulan är vacker och stor med småstadens bästa scen och här uppträder med ojämna rum artister som både Monica Z och Lill Lindfors. Men Klas och jag vet att detta källarrum är ruskigt oanvänt dagtid när inga salskrivningar eller teaterrepititioner pågår så här finns platsen för ungdomskärlek som de på ´Beverly Hills High´ bara kunnat drömma om.
 
Game 3
Det håller i sig. Vi spelar på, vi håller i. Still soooo in love. I squashhallen volleys och snabba servar och blöta handdukar. Vi pluggar och partar och koncentrerar oss på dagens ämnen så gott det går. Jag pratar spanska som en infödd och franska à la bonjour och Klas räknar matte och fysik som ett plugghästorakel.
   ”Bonjour, ami, je t´aime mon amour!”
   “Hallå, hallå mitt hjärtas fysiker!”
   ”Har du hört att hon skrev att …”
   ”Visste du att han var galen?”
   ”Vad tyckte du om Cillas tal? Om Pers fest? Om mammas gryta?”
   ”I love you amour! ”
   ”Ska vi gå till aulan?”
   ”Har du bokat tid, ska vi spela idag?”
   ”Har du packat?”
   ”Fan jag har klåda på båda händerna!”
   ”Jag med!” säger Klas när jag kliar på mellan fingrar, på handrygg och andra ställen.
Vi ligger i tv-soffan och tittar på ungdomsserien Happy Days.
”Kan du klia mig där! Längre ner, högre upp! Fan kan det va’, som kliar så!
Så åker det medicinska uppslagsverket fram ur bokhyllan och vi letar på S för visst har jag hört något om skabb och annat småknytt. Vi läser och kollar på svartvitt fotografi och symptomen som beskrivs är precis våra egna. Så vi inhandlar salva mot ohyra både på och under hud och tänker att nu är goda råd dyra. Vi smörjer med Tenutex och äter burkvis med kex och undrar och vrider och vänder på hur dessa odjur har hittat fram till just våra välduschade kroppar.
 
Game 4
”Jag vet vad ni har, vad ni lider av”, säger doktorn i vit och ganska välstruken rock bakom skrivbordet på distriktläkarmottagningen.
”Det vet nog vi med”! ropar Klas och jag i kör ”Vi har skabb. Alla symtom stämmer. Det kliar mellan fingrarna och …” fortsätter jag och farbror doktorn avbryter mig bestämt.
”Ni har inte skabb. Det finns inte tillstymmelse till ohyra eller onödiga kvalster på era kroppar.”
”Men, det stod att …” försöker Klas, men han får inte fortsätta.
”Hör nu upp ni båda! Hur ofta duschar ni? Hur mycket tvättar ni er?”
”Ja, vi duschar väl … ett par gånger om dagen i alla fall. Ibland tre, men sällan mer” säger jag.
”Vi duschar väl på morgonen och efter träning och efter squash och…” fortsätter Klas.
”Ni är uttorkade av allt duschande. Min ordination är att omedelbart sluta upp med allt duschande och smörj er med fuktgivande hudlotion”
”Men tänk om vi ändå har lite skabb på händer och …”
”Ni har inte skabb. Smörj absolut inget mer med någon medicinsalva. Jag ser också att så fort den ena av er kliar sig någonstans så följer den andra efter och gör likadant. Ni måste sluta upp med det”
Vi går hem till våra tonårshem och kastar nyinköpta Tenutextuber. Lugnar ner oss med duschandet och slår några nya servrar i squashhallen på lunchen.
Klådan går över, kärleken består.
 
Game 5
”Gratulerar till trolovningen!”
”What! Jag såg annonsen i tidningen!”
”Har ni ’trolovat’ er? Ska ni gifta er nu?”
Överläraren i historia, rektorn, klasskamrater, spansklärare och mattegeniet. Alla köar till den imaginära grattiskön där lyckönskningar, varvas med frågor till oss unga tu som mitt i februarimörkret och innan avslutad skolgång, gått sta’ och förlovat oss. Bytt ringar, eller trolovat oss, som vi råkade skriva när vi satte in annons i båda lokaltidningarna. Alla har läst. Alla har sett. Munmetoden och tidningsläsning var tidens grapevine och den fungerade lika snabbt som något av dagens sociala medier. Nyhetsutbytet var i sin bokstavliga betydelse verkligen – socialt. Tête à tête, mun för mun. Personliga möten.
   Varför vi förlovade oss? Varför vi hade så brått? Svårt att veta. Var det bara en stark känsla, en lust att chockera, eller var det en aning och ett långt löfte inför framtiden.
I juni skulle vi ta studenten. Vi hade börjat att planera livet tillsammans.
 
Game 6
Jag går med snabba steg och väska tung över axeln längs Roslagsgatan. Med ryggen mot Stureplan och blicken mot Brunnsviken och jag kan känna den välbekanta sjöluften och vinddraget virvla in från självaste Roslagen. Gatan är lång, sensommaren har precis övergått i gyllene höstdebut och några försiktigt guldgula löv blåser in med vindarna från Bellevueparken. På gatan kör tysta elbilar och några snabba elsparkcyklar. I fickan vibrerar min telefon slash kamera slash dator och mailmaskin och någon skickar mig precis ett meddelande. Jag tar inte upp telefonen, jag har inte så långt kvar hem och vet att jag kan kolla senare. Tänker att det är någon av döttrarna som vill mig något den här tiden på förkvällen, eller Klas, som är hemma i huset i Dalarna. Jag är på väg till egen kväll i stockholmshemmet. Netflixserie och hämtmat från Mahalo ska ätas i soffan, skor ska sparkas av och åtsittande jeans och kavaj ska bytas mot mjuka brallor och sovtröja.
   Utanför Roslagsgatan 24 kliver ett gäng yngre män ut på trottoaren med träningstrunkar och våta hår. Ur varje väska sticker en squashracket upp. En enkel glasdörr bredvid 24:ans ingång leder ner till en av Stockholms tidiga och väl inspelade squashhallar. Roslagshallen - står det på skylten och jag har noterat den så där långt bak i bakhuvudet när jag passerat tidigare, men inte tagit någon närmre notis om den. Men idag är det som om racketarna och squashvärlden ropar till mig. Efter 40 år utan spel och pannband och riskfyllt fotarbete, är det som om historien kallar på mig. Förälskelse, framtidstro, starka armar, snabba slag, långa muskler, rappa loveletters och bubblande parspel finns där någonstans under lager av vardag och arbetsliv, karriär, familj, ungar och hundar på rad. Vart tog de snabba squashbollarna vägen? Hur är det med träffsäkerheten idag? Var blev ni av ljuva drömmar? Smash, game, fun and love.
Jag vrider på klacken och vänder näsan som varit riktad mot Brunnsviken, nu istället mot glasdörren bredvid 24:ans port, öppnar dörren till Roslagshallen och går nerför trapporna i underjorden.
   ”Hej! Har ni någon ledig tid på fredag?”